utvald

Göran Frisk och Malin Gunnesson ställer i en artikel på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg frågan varför marinen under alla dessa år med återkommande ubåtsjakter aldrig lyckats sänka en främmande ubåt.

De undrar om det är brist på viljan hos de politiskt ansvariga:

”Men hur är det med den politiska viljan att låta marinen göra sitt jobb? Det är klart att det skulle bli stelt och tråkigt i förhållande till Ryssland när vi sänker den första ubåten. Ryssland skulle bli mer hotfullt och aggressivt. Men det kan vara värt att betänka att det finns vissa konflikter som är värda att ta.”

Det är knappast klarläggande, och författarna reder inte ut frågan om hur den stående ordern till försvaret att möta kränkningar är utformad.

Läs mer

Den 7 oktober 2001 angrep USA och dess närmaste allierade Afghanistan. Bombkriget ledde till att talibanerna drevs bort från makten.

Angreppet saknade mandat från FN:s säkerhetsråd och har aldrig i efterhand sanktionerats av FN.

Läs mer

Den svenska statsledningen, enkannerligen den alltmer problematiske försvarsminister Peter Hultqvist, har utnämnt Ryssland till vårt lands primära antagonist. (Kina på andra sidan jordklotet kommer inte långt därefter.) Detta är minst sagt obetänksamt. Vårt land har inga akuta och naturliga fiender, eftersom inga andra länder hyser några fientliga avsikter mot oss. (Intressemotsättningar är en annan sak.)

Läs mer

”Denna vecka går för mig i tecknet av FN 75 år. Misstro, konflikter o klimatkris. Men vi får inte glömma: Fungerande FN o folkrätt är första försvarslinjen för små o medelstora stater.
Låt oss minnas alla svenska insatser för FN.”

Jan Eliassons tweet

Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken.

Regeringen målar i mörka färger upp det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden. Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser  och som hotar Sverige

De ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan – vilka bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning – bevisar att Ryssland har onda avsikter även mot de baltiska och nordiska länderna.

Moderniseringen av de ryska stridskrafterna för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna tas till intäkt för ryska aggressiva avsikter på Nordkalotten, i södra Östersjöområdet och i Svartahavsområdet, när det i själva verket är USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum.

Läs mer

Regeringen lade den 14 oktober fram en ny proposition till riksdagen om fortsatt svensk styrka i den USA-ledda Operation Inherent Resolve (OIR), till och med den 31 december 2021.

Sedan USA avrättade ledaren för iranska revolutionsgardets specialstyrka Quasem Suleimani med en drönattack i början på året har strider mellan de amerikanska OIR-styrkorna och Iranstödda miliser i Irak trappats upp.

Raketattacker mot OIR-baser genomfördes under vintern. Även OIR-styrkor från andra västländer attackerades, vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.

Iraks regering har varnat för att USA och Iran kan komma att föra in sina strider på irakisk mark, och det irakiska parlamentet har krävt att alla utländska styrkor dras bort från landet. I norra Irak har Turkiet vid flera tillfällen gått in på irakiskt territorium i jakt på kurdiska miliser.

Propositionen går inte närmare in på den komplexa situationen och inblandningen från olika parter i landet.

Läs mer

Regeringen lägger en ny proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan i den Nato-ledda insatsen Resolute Support Mission (RSM) . Mandatet gäller till slutet av 2021 och styrkan skall bestå av högst 50 personer.

Det är en bedrövlig bild regeringen tecknar av situationen i landet efter 19 år av utländsk ockupation. Mödra- och barndödligheten har minskat kraftigt men är fortsatt hög och läskunnigheten låg. Över 80 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Omfattande korruption fortsätter att hämma landets utveckling. De humanitära behoven fortsätter att vara mycket omfattande. Kvinnor och barn är särskilt utsatta och drabbas hårt av säkerhetsläget.

Beskrivningen av presidentvalet i september 2019 är inte särskilt klargörande. Det genomfördes ”bättre tekniskt än tidigare”. I själva verket avspeglade valet att regeringen i Kabul inte har kontroll och inte heller tydligt stöd. Ännu idag är det osäkert vad valresultatet verkligen var. Av 9,6 miljoner röstberättigade uppskattas omkring 1.6 miljoner ha röstat men fortfarande är det ingen som vet.

Facit av den utländska interventionen är tydligt. Landet har slitits sönder av bombangreppen (som fortsätter än idag), hundratusentals har dödats och sårats och miljoner drivits på flykt inne i landet eller ut ur landet.

Talibanernas företrädare och USA slöt ett avtal i februari 2020 om att alla utländska förband skall dras tillbaka före maj 2021. Nu fortsätter förhandlingar mellan talibanrörelsen och regeringen i Kabul om ett fredsavtal.

För Sveriges del borde det vara skäl nog att nu en gång för alla dra bort den svenska styrkan. Likväl vill regeringen fortsätta, vilket endast kan förklaras av att den vill visa lojalitet med USA. Regeringen skriver att vårt bidrag till RSM är ”en del i en strategisk helhet, och i linje med slutsatserna i betänkandet Sverige i Afghanistan 2002–2014 (SOU 2017:16)”. Bakom den formuleringen ligger att betänkandet mynnade ut i en enda slutsats, nämligen att Sverige visade sig som en pålitlig och lojal partner till Nato.

Läs mer

”Finland bedriver en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar till att förstärka Finlands internationella ställning, trygga självständigheten och den regionala integriteten, förbättra Finlands och finländarnas säkerhet och välfärd samt upprätthålla samhällets funktionsduglighet. Utrikes- och säkerhetspolitikens viktigaste mål är att förhindra att bli indragen i en konflikt. Finland bedriver en aktiv stabilitetspolitik för att avstyra militära hot och minska på spänningar. Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.  […]

Finland är ett militärt alliansfrit land, som upprätthåller det egna försvarets trovärdiga kapacitet.”

Ur  rådande finska regeringsprogrammet från 2019

I regeringens försvarsproposition för 2021–2025, som presenterades den 15 oktober, föreslås nya militära utbildningar på flera orter i landet och förslag till inriktning för det civila försvaret. I media har det beskrivits som att ”försvaret skall synas i hela landet”. Parollen är missvisande. Det handlar inte om ett försvar för hela territoriet.

Propositionen är unik genom att i omvärldsanalysen Ryssland utpekas som fienden på ett sätt som saknar motstycke hos oss sedan Herbert Tingsten under kalla krigets värsta period. Ryssland anges som ensamt skyldigt till den ökade spänningen i östersjöområdet och till rustningskapplöpningen på Nordkalotten. Flera av förslagen till försvarets utbyggnad och inriktning måste ses i ljuset av den här närmast enögda hotbildsanalysen som regeringen presenterar.

Försvaret byggs ut, vilket är nödvändigt. Markstyrkorna skall öka men som en fortsättning på ett tröskelförsvar som baseras på att om möjligt avhålla från angrepp, och för det fall detta misslyckas gäller det att förlita sig på militär hjälp från Nato och USA.

Tröskelförsvaret utgörs främst av flyg, ubåtar och missiler, och de områdena tar fortsatt största delen av budgeten.

Idag har Sverige en och en halv fullt utrustad och övad mekaniserad armébrigad. År 2030 skall det finnas tre. Utöver brigaderna, kärnan i markförsvaret, skall några bataljoner sättas upp som lokalförsvarstyrkor. Det sker med nya regementen som skall nå full kapacitet 2026–2030.

Regementenas roll väcker frågor om försvarsstrategin. Är de främst till för vårt eget försvar mot en angripare, eller är de ett led i en alltmer uttalad linje att redan i fredstid länka in Sverige på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt?

Läs mer

Svenska myndighetspersoner och försvarspolitiker utgår från att Sverige inte kommer att vara opåverkat av en stor kris eller ett öppet krig i vårt närområde. Detta är ett antagande, som har karaktären av en självklarhet. Men hur denna påverkan kommer att se ut, måste förbli en gissning. Att Sverige under alla omständigheter skulle bli en deltagare i sådana händelseförlopp, är ingen självklarhet. Vårt agerande kan inte vara ödesbestämt.

Läs mer

I Norge pågår sedan ett par år tillbaka en intensiv diskussion om det nationella försvaret och Natos krav på landets militära styrkor.

Främst har frågan gällt om Norge skall fortsätta på den inslagna vägen att utforma ett insatsförsvar med långdistansverkande vapensystem eller att börja bygga egna nationella markstyrkor. Diskussionen har koncentrerats till frågan om Finnmark, som gränsar till Kolahalvön där Ryssland har en tredjedel av sina militära styrkor, skall försvaras av egna norska trupper eller om Norge skall lita till stöd från Nato vid en konflikt i norr.

Knut Are Seierstad, forsvarsplanläggare i Natos internationella stab i Bryssel, har i en debattartikel hävdat att Natos planering innefattar uppsättandet av en ”fullt ut tung brigad” för Norge. Han skriver det i polemik med den pensionerade försvarschefen Sverre Diesen som menar att markstyrkor inte skall prioriteras utan att Norge skall satsa helt på långdistansvapen och Nato-hjälp vid ett angrepp.

Läs mer

Skall hela landet försvaras?

Frågan ställdes nyligen av alliansfriheten.se till riksdagspartiernas talespersoner i försvarsfrågor.

Egentligen borde frågan vara överflödig.

I alla högtidliga sammanhang, där försvaret behandlas, brukar politiker försäkra att hela landet skall försvaras. I alla fall finns det ingen som vill säga något annat. Försvarsberedningen, som kom med sin slutrapport Värnkraft 2019, slog också fast:

”Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska uppnå målen för vår säkerhet.”

Läs mer