På sajten cornucopia.se berörs kortfattat den nya Doktrin för gemensamma operationer som tagits fram av Försvarsmakten.
Den 3 juli kommer vi att på den här sajten utveckla vår syn på detta viktiga doktrindokument som bara alltför tydligt återspeglar bristerna i svensk försvarsstrategi.
Till dess kan doktrindokumentet läsas här.
Vad thrillerförfattaren som driver cornucopia.se har att säga om DGO kan man läsa här.
Sverige ska inrätta ett nationellt kunskapscentrum om Kina, har regeringen beslutat. Det ska, enligt ett TT-telegram, ”öka kunskapen om hur landet agerar här och i övriga världen”. Utrikesminister Ann Linde säger att det är ”viktigt att förstå hur Kina fungerar på djupet för att [vi ska]vara bättre rustade i vår [ömsesidiga?] relation”. Verbet ”rusta” ger en signal som inte går att missförstå.
Centret kommer att sortera under Utrikespolitiska institutet, och det huvudsakliga syftet sägs vara att ”ta fram underlag för regeringen och statliga myndigheter”. Etableringen av centret ingår i den ”Kinastrategi” som regeringen antog förra året. Centret har i första hand att ta fram kunskap om ”hur Kina påverkar Sverige”. Där ska studeras direktinvesteringar, företagsförvärv och studentutbyte.
Centret kommer att vara fristående, men inte oberoende. Statsmakterna bestämmer helt verksamhetens inriktning och har förväntningar på dess rapportering. Förutsättningslös är den ej.
”På sikt är planen att även upprätta liknande center för Ryssland och Östeuropa samt för nedrustning av kärnvapen”, heter det vidare.
Detta är alarmerande.
Militæret begår i stigende grad overgreb mod befolkningen i det konfliktramte grænseområde mellem Niger, Mali og Burkina Faso, skriver Amnesty International i en ny rapport. Det er muligt, at nogle af overgrebene kan karakteriseres som krigsforbrydelser. […]
Gennem tre måneder, fra februar til april, har menneskerettighedsorganisationen Amnesty International systematisk indsamlet og dokumenteret sikkerhedsstyrkernes overgreb på civiles menneskerettigheder i Niger, Burkina Faso og Mali. Af rapporten fremgår det, at mindst 57 personer er blevet slået ihjel eller henrettet af regeringsrepræsentanter uden rettergang (eng.: extrajudicial executions or unlawful killings), mens mere end 142 er ’blevet forsvundet’ – på engelsk kaldes dette enforced diasapperance.
Signe Marie Cold-Ravnkilde, seniorforsker på DIIS med fokus på sikkerhedssituationen i Sahel, påpeger, at sikkerhedsstyrkers overgreb på civilbefolkningen i Sahel ikke er noget nyt.
”Vi har set systematisk rapporteringer af sikkerhedsstyrkernes overgreb fra menneskeretsorganisationer siden 2016 – og overgrebene fortsætter. Men mit bud er, at det er blevet voldsommere og mere drabeligt,” siger hun og fortæller, at der cirkulerer billeder af lig med afhuggede hoveder, hvor sikkerhedsstyrkernes menes at stå bag.[…]
På et topmøde i januar besluttede G5-lederne og Frankrig at øge og intensivere indsatsen i særligt Liptako-Gourma regionen, som grænseområdet mellem Mali, Niger og Burkina Faso også kaldes. Det er den intensiverede indsats, som Amnestys rapport viser konsekvenserne af – med de civile som ofre. […]
Det sætter organisationer som EU, der støtter G5, i en prekær situation.
Ifølge seniorforskeren er man hos EU bekendt med, at der er strukturelle og uhensigtsmæssige kulturer hos de lokale sikkerhedsstyrker, som er svær at komme til livs. Men hvis ikke det sker, vil konsekvensen være en boomerang, der blot skubber tanker om fred endnu længere væk.
”Det er direkte vand på jihadisternes mølle. Vi ved fra flere rapporter og rapporteringer, at overgreb fra sikkerhedsstyrker er en kraftig motivation for lokale til at støtte jihadistgrupper, fordi det simpelthen trigger en historisk og dyb frustration og afmagt over for en stat, der har plyndret og udnyttet befolkningsgrupper. Det bliver om noget re-artikuleret ved sådan nogle angreb,” siger Signe Marie Cold-Ravnkilde. Läs artikel
För Sverige är ett gott förhållande till Ryssland ett livsvillkor. Det gäller oavsett vilket styrelseskick som råder i våra bägge länder. Under sovjeteran var svenska regeringar av olika schattering mycket måna om detta. De förstod alla klokskapen i vändningen 1812. Endast under ubåtsdiplomatin gjordes avsteg från denna linje. Olof Palmes utfall mot ”diktaturens kreatur” 1975 var en förlöpning – så opåkallad därför de allra flesta svenskar och en stor omvärld insåg att det sovjetiska ledarskapet och dess kumpaner agerade brottsligt. Vid den polska krisen upprepade de inte denna blunder. Avspänningspolitiken hade då företräde. Den var också viktig för att kalla kriget skulle kunna ledas mot ett slut och för att oppositionsrörelser inom sovjetväldet skulle kunna formeras.
Icke-dialog med Moskva och uppblåsta hotbilder av ett revanschistiskt Ryssland inverkar negativt på Sveriges yttre säkerhet. Vi har som grannland inget otalt med Ryska federationen. Den är en efterföljarstat till ett imperium och hemfaller då och då till stormaktsfasoner. Dess främsta prioritet är inte världserövring utan maktbalans. Ryssland ville ha Krim, en gammal erövring och ett strategiskt stycke land, men ingenting mot de erövringar som gjordes under andra världskriget, genom vilka det gamla ryska imperiet återställdes med några få undantag (bland annat Finland) och några nya ackvisitioner gjordes. Ryssland är efter kalla kriget, liksom efter Krimkriget och första världskriget, förlorarstaten. Det befinner sig i en återhämtningsfas, med avsevärda ekonomiska och sociala bekymmer.
Genom ett redaktionellt förbiseende inflöt information om val av nya medlemmar till FN:s säkerhetsråd avseende 2010, som om det gällde det beslut som ska fattas i år, enligt uppgift den 17 juni. Vi har nu dragit tillbaka den föråldrade informationen och ber läsarna om ursäkt för det inträffade. En av kandidaterna innevarande år är Norge.
Utgivarna
Riksdagen sade den 11 juni ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är enligt propositionen (2019/20:86) att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium. (Vi har tidigare kommenterat propositionen på den här sajten.) V och SD röstade emot beslutet.
”Några realistiska alternativ till egna nationella satsningar existerar inte. Medlemskap i allianser, oavsett med vem/vilka, förutsätter att det finns en egen förmåga att bidra med till övriga medlemmar. Solidaritetsklausuler har hittills inte heller varit särskilt framgångsrika, vare sig inom EU eller med den svenska solidaritetsklausulen.
Det gäller att genomföra nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret nu.” Stig Rydell på Kkrva.se
Söker man på nätet efter slagordet ”fredlig samlevnad”, får man som första post följande:
”Att leva tillsammans i fred handlar om att acceptera skillnader och att ha förmågan att lyssna, erkänna, respektera och uppskatta andra samt leva på ett fredligt sätt. Den 16:e maj förklarade FN:s generalförsamling som den Internationella dagen för fredlig samlevnad som ett medel för att regelbundet mobilisera det internationella samfundets ansträngningar. Dagen syftar till att upprätthålla önskan om att leva och agera tillsammans, förenade i mångfald, att bygga en hållbar värld av fred, solidaritet och harmoni.”
Det är Förenta nationernas regionala informationskontor för Västeuropa som har lagt ut denna information. En avrundande formulering lyder:
”Dagen uppmanar länderna att ytterligare främja fred och hållbar utveckling genom att uppmuntra förståelse och medkänsla bland individer.”
Visserligen finns det numera ett otal FN-sanktionerade ”internationella dagar” att välja på, och visserligen är termen fredlig samlevnad närmast förknippad med kalla kriget och den nödtvungna samexistensen mellan länder med skilda politiska, sociala och ekonomiska system, från början lanserad av företrädare för sovjetstaten, som alltid befann sig i underläge under systemkonflikten och som sedan länge har upphört att existera (systemkonflikten också). Men är detta fullgoda skäl till att bruket har upphört?
Mauritania’s foreign minister said Friday the five-nation African force fighting terrorism in the Sahel is facing a growing security threat sweeping the region that is not only local but a global problem that demands an international response.
Ismail Ould Cheikh Ahmed, whose country holds the presidency of the G5 Sahel force, told the U.N. Security Council the security situation ”is deteriorating visibly and with rare constancy” as a result of a ”diabolical alliance of terrorist and drug trafficking groups,” with violence spreading every day to new territories. […]
Leaders of Mauritania, Burkina Faso, Chad, Mali and Niger launched the joint force in 2017 with support from the United Nations, the African Union and the European Union. France has pushed for the Security Council to authorize the G5 under Chapter 7 of the U.N. Charter, which is militarily enforceable, and finance its operation — an appeal reiterated Friday by the Mauritanian minister.
But the United States has opposed council authorization, and so far the U.N. has only been providing operational and logistical support through its peacekeeping mission in Mali. […]
The council reaffirmed the importance of MINUSMA’s support to the force and ”took note” of the U.N. assessment, but it made no decision on how future support will be provided and didn’t mention the financing of the G5 operation. Läs referat från säkerhetsrådets möte
I ett inlägg på den här sajten skriver Anders Björnsson om faran med den svenska regeringens säkerhetspolitik som baseras på hjälp från Väst.
Det är att bygga Sveriges nationella överlevnad på lösan sand med försäkringar från USA som aldrig kan vara en garanti, då varje stat i ett krisläge alltid kommer att främst se till sina egna intressen.
Att anta är inte att spekulera. Anta nu, att Förenta staterna och Folkrepubliken Kina råkar i öppen konflikt med varandra och börjar engagera sig i krigshandlingar, med USA som angripen part. Vem inbillar sig, att samtliga Nato-länder då kommer till USA:s undsättning? Det må stå vad som helst i det nordatlantiska fördragets kapitel fem, men det mest sannolika är, att ett flertal av de närmare trettio europeiska alliansmedlemmarna (och kanske även Kanada) föredrar att ställa sig utanför en sådan konfrontation. Om Sverige i ett dylikt läge tillhörde Atlantpakten, skulle vi verkligen sända hjälpkonvojer över Atlanten?
För snart två år sedan, den mycket varma sommaren 2018, tog vi bilfärjan från Karlshamn till Klaipeda. Vi skulle fara längs Memelfloden, besöka Tilsit, numera staden Sovetsk, i Kaliningradexklaven, där svenska rikets öde avgjordes 1807, och uppsöka några orter, där litauer avrättade judiska landsmän, i landet som helhet i större omfattning än någon annanstans i Europa relaterat till invånarantalet: det började redan innan de nazistiska mördarpatrullerna anlände. Några kilometer norr om Vilnius, huvudstaden som då var införlivad med Polen, ligger Europas mittpunkt (orten Purnuškės), med ett EU-monument och alla EU-flaggorna vajande.