Sverige ska inrätta ett nationellt kunskapscentrum om Kina, har regeringen beslutat. Det ska, enligt ett TT-telegram, ”öka kunskapen om hur landet agerar här och i övriga världen”. Utrikesminister Ann Linde säger att det är ”viktigt att förstå hur Kina fungerar på djupet för att [vi ska]vara bättre rustade i vår [ömsesidiga?] relation”. Verbet ”rusta” ger en signal som inte går att missförstå.
Centret kommer att sortera under Utrikespolitiska institutet, och det huvudsakliga syftet sägs vara att ”ta fram underlag för regeringen och statliga myndigheter”. Etableringen av centret ingår i den ”Kinastrategi” som regeringen antog förra året. Centret har i första hand att ta fram kunskap om ”hur Kina påverkar Sverige”. Där ska studeras direktinvesteringar, företagsförvärv och studentutbyte.
Centret kommer att vara fristående, men inte oberoende. Statsmakterna bestämmer helt verksamhetens inriktning och har förväntningar på dess rapportering. Förutsättningslös är den ej.
”På sikt är planen att även upprätta liknande center för Ryssland och Östeuropa samt för nedrustning av kärnvapen”, heter det vidare.
Detta är alarmerande.
Behövs styrd kunskapsproduktion om Kina och andra länderområden? Om ja: varför sker den då inte inom regeringskansliet, inom utrikesdepartementet? Ambitionen med regeringens beslut, uppbackat av flera oppositionspartier, synes vara att sy upp skenbart opartisk expertis till i förväg givna programmatiska inriktningar – för att kunna basera statligt agerande gentemot andra stater på säkra, eventuellt säkrade, ”forskningsresultat”.
Det naturliga alternativet hade varit att lägga medel för Kinaforskning på universiteten. Där existerar redan centra som tar sig an specifika geografiska och kulturella sfärer. Vid Uppsala universitet finns såväl ett Rysslandsinstitut (Centre for Russian and Eurasian Studies) som ett institut for Nordamerikastudier, det senare inom ramen för engelska institutionen. Vid Lunds universitet finns Centrum för Mellanösternstudier inom samhällsvetenskapliga fakulteten. Södertörns högskola har under många år haft ett Centre for Baltic and East European Studies (CBEES). Nordiska Latinamerikainstitutet ingår i Stockholms universitet. Centrum för Europaforskning (CERGU) arbetar på uppdrag av Handelshögskolan och de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna vid Göteborgs universitet. Exemplen kunde flerfaldigas. (Några centrumbildningar har tyvärr lagts ned, som det för studier av Tyskland och Österrike vid Högskolan i Skövde.)
Här kraftsamlas alltså på akademisk kompetens under akademisk frihet. Sakkunskapen väljer, utan politisk eller annan inblandning, angelägna fokusområden. Och här handlar det upp vetenskaplig kunskapsuppbyggnad, inte om ideologisk ”rustning”. I flera av våra grannländer finns liknande inrättningar, exempelvis det internationellt renommerade Alexandersinstitutet (Aleksanteri), med inriktning på Ryssland och väl integrerat i Helsingfors universitet. Och naturligtvis finns Sipri, det internationella fredsforskningsinstitutet i Stockholm, som sedan gammalt har kärnvapen och nedrustning i blickfånget, liksom Prio, den norska motsvarigheten i Oslo.
När ett antal svenska lärosäten nu har avvecklat sina så kallade Konfuciusinstitut, på grund av oacceptabla villkor vilka den kinesiska staten som finansiär satt upp, kunde det ha varit ett läge för den svenska staten att tillskjuta medel för oberoende Kinaforskning på en akademiskt högststående nivå. Istället agerar Arvfurstens palats på linje med den kinesiska utrikesförvaltningen: villkorar kunskapsinhämtande som ska gynna dess egna intressen och dess eget handlande. (Lägg märke till att detta är samma regering som vid sin tillblivelse försökte stänga de svenska kulturinstituten i Alexandria, Istanbul och Rom! Dessa kulturkretsar saknade måhända betydelse för svensk regeringspolitik.)
UD talar ofta och mångordigt om ”mänskliga rättigheter”. Akademisk frihet sitter emellertid trångt i den svenska regeringsrepertoaren.