För Sverige är ett gott förhållande till Ryssland ett livsvillkor. Det gäller oavsett vilket styrelseskick som råder i våra bägge länder. Under sovjeteran var svenska regeringar av olika schattering mycket måna om detta. De förstod alla klokskapen i vändningen 1812. Endast under ubåtsdiplomatin gjordes avsteg från denna linje. Olof Palmes utfall mot ”diktaturens kreatur” 1975 var en förlöpning – så opåkallad därför de allra flesta svenskar och en stor omvärld insåg att det sovjetiska ledarskapet och dess kumpaner agerade brottsligt. Vid den polska krisen upprepade de inte denna blunder. Avspänningspolitiken hade då företräde. Den var också viktig för att kalla kriget skulle kunna ledas mot ett slut och för att oppositionsrörelser inom sovjetväldet skulle kunna formeras.
Icke-dialog med Moskva och uppblåsta hotbilder av ett revanschistiskt Ryssland inverkar negativt på Sveriges yttre säkerhet. Vi har som grannland inget otalt med Ryska federationen. Den är en efterföljarstat till ett imperium och hemfaller då och då till stormaktsfasoner. Dess främsta prioritet är inte världserövring utan maktbalans. Ryssland ville ha Krim, en gammal erövring och ett strategiskt stycke land, men ingenting mot de erövringar som gjordes under andra världskriget, genom vilka det gamla ryska imperiet återställdes med några få undantag (bland annat Finland) och några nya ackvisitioner gjordes. Ryssland är efter kalla kriget, liksom efter Krimkriget och första världskriget, förlorarstaten. Det befinner sig i en återhämtningsfas, med avsevärda ekonomiska och sociala bekymmer.
Ryssland behöver goda förbindelser med sin omvärld – det är så uppenbart. Dess framtid ligger inte i en återgång till ett belägringssamhälle, en repetitionskurs i socialism-i-ett-land-praktiken, som blev en hjärnspökenas tyranniska diktatur, avlöst av en byråkratins relativt sömniga kommando. Dagens Ryssland är de kapitalistiska oligarkernas, en storfinans som lärt sig vad plundring är men ännu inte vilken vinst social fred kan vara – av ingen utomstående betraktat som en idealstat. Genom överfall på grannar skulle den knappast kunna påräkna några hjälpande händer. Hur skulle en rysk femtekolonn på svensk mark se ut? Idén om diversionsförband, populär på åttiotalet, var en fantasiprodukt; också en del spionverksamhet får räknas dit. Något Moskvaparti finns inte längre.
Men också under extremt oroliga tider, när stalinister vid makten härjade i en stor del av Europa och svenska staten registrerade personer med antagliga sympatier för härskarna i Kreml, rådde fullt normala förbindelser mellan våra båda länder. Moskva visste att den svenska neutraliteten faktiskt respekterades av västmakterna som därigenom slapp en direkt närhet till sovjetblocket, men ett neutralt Sverige var också ett rysk-sovjetiskt statsintresse – ryssarna och andra sovjetfolk var trots allt krigströtta, och en paradoxal trygghet kunde de finna i terrorbalansens status quo. Det land som sovjetledarna bråkade mest med var trots allt Kina, en gång medlem av det socialistiska lägret, men en ostyrig sådan. Lättare var umgänget med borgerligt konservativa politiker som Paasikivi och Kekkonen …
Sverige har behov av goda förbindelser med grannar och samverkande makter, oavsett vad dessa har för sig i andra hörn av världen. Det betyder inte att man accepterar vad de har för sig, och så är det ju också med mycket nära vänner: de kan göra dumma saker, men ingenting blir bättre av att man river upp himmel och jord. Bryter de mot lagen, får ordningsmakten ingripa. I den internationella politiken finns också regelsystem, tydliga men inte alltid enkla att tillämpa. Det viktiga med dessa regelsystem är inte att det ska bestraffas utan att de ska få aktörer av skilda slag att lugna ner sig. De ska vara som politiken när den är som bäst: en form för konfliktlösning och för att undvika att konflikter eskalerar.
Detta ställer krav också på små nationer. Svensk statsklokhet i denna stund vore att övertyga ryska ledare om att vårt land aldrig kommer att bli en språngbräda för väpnade attacker mot Ryssland. Signaler i motsatt riktning bör absolut inte avfyras. Den svenska regeringspolitiken under Löfven/Hultqvist har inte klargjort att detta är Sveriges hållning. Den behöver utsättas för kritisk genomlysning i större skala. Vad som ofördröjligen måste komma till stånd är återupprättandet av god samtalston och korrekta relationer mellan Ryssland och Sverige. Kungariket Sverige får inte verka spänningshöjande!