Från Atlanten till Ural

Anders Björnsson

För snart två år sedan, den mycket varma sommaren 2018, tog vi bilfärjan från Karlshamn till Klaipeda. Vi skulle fara längs Memelfloden, besöka Tilsit, numera staden Sovetsk, i Kaliningradexklaven, där svenska rikets öde avgjordes 1807, och uppsöka några orter, där litauer avrättade judiska landsmän, i landet som helhet i större omfattning än någon annanstans i Europa relaterat till invånarantalet: det började redan innan de nazistiska mördarpatrullerna anlände. Några kilometer norr om Vilnius, huvudstaden som då var införlivad med Polen, ligger Europas mittpunkt (orten Purnuškės), med ett EU-monument och alla EU-flaggorna vajande.

Denna politiska kartering implicerar att Ryssland fram till Ural i räknas till Europa. Och det är en mycket rimlig historisk och geostrategisk bedömning, men den slår inte alltid igenom i officiella sammanhang. Man bör dock betänka att norska Kirkenes ligger längre österut än Istanbul, ett faktum som inpräntades i oss året efteråt, när vi tog Hurtigruten därifrån till Bergen. Dagens Turkiet är förstås en huvudarvinge till romerska riket, som bevarades där, liksom hela arvet från antiken, under närmare ett tusen år efter det att Västrom gick under. Peter den stores Ryssland tog över som ledande Östersjömakt, när Sverige säckade ihop. Händelserna 1808–09 bekräftade redan etablerade styrkeförhållanden. Den europeiska kulturen går inte att föreställa sig, om Ryssland tänks bort (Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov; Tjajkovskij, Rimskij-Korsakov, Sjostakovitj; Repin, Tarkovskij, Vysotskij).

Ändå är det just detta som sker i den intellektuella debatten, där det ryska framställs som någonting artfrämmande – despotiskt och ociviliserat. Man glömmer artigt, att ett annat av våra grannländer, Danmark, var kungligt envälde under närmare tvåhundra år, fram till 1849, med starka inslag av livegenskap och adelstyranni. Där råder nu hygge, i Putinland blatj. Sverige är ingalunda fritt från korruption, och i Norge har den renommerade samhällsforskaren Gudmund Hernes nyligen klandrat den norska direktörsklassen för grav inkompetens och girighet.  Ändå råder ingen tvekan om att de skandinaviska länderna, inklusive Finland, tillhör den europeiska kretsen, vilka system som där än råder. Med Ryssland (och en del andra öststater) är det annorlunda. Där ska demokratin se ut på ett visst, föreskrivet vis.

Hur kan det komma sig?

Europa var aldrig enhetligt i kulturellt, religiöst, politiskt och konstitutionellt hänseende. Socioekonomiskt rådde enorma skillnader mellan de brittiska öarna och Balkan, Bulgarien, Rumänien, Grekland. Polska riksdagar och svenska hade få likheter. Vissa europeiska länder blev kolonialmakter, andra inte. Av de nybildade staterna efter första världskriget slog demokratin och rättsstaten rot endast i Finland och möjligen Tjeckoslovakien. På iberiska halvön vann den öppna diktaturen. De röda tsarerna förgrovade de vita tsarernas härskarmetoder. Men just i Ryssland och de andra sovjetrepublikerna var motståndet mot Hitlerstaten som hårdast. Tyskland har emellertid aldrig behövt bevisa sin europeiskhet. Där fick den moderna vetenskapen sitt centrum, där skapade Goethe och Schiller världslitteratur, där säkrade Gustav II Adolf, gift med en tysk prinsessa, vid Breitenfeld ”Glaubensfreihet für die Welt”. Europas länder och furstar var aldrig likasinnade, de var alltid konfliktberedda.

Mot det europeiska står det atlantiska och det asiatiska. Det atlantiska är alltid måttstocken, det asiatiska fiendebilden (horder av olika färgslag). Men atlantismen godtar i sig många skilda system. Diktaturerna Turkiet och Portugal togs tidigt in i Atlantpakten. Grekland blev kvar i Nato under generals- och översteväldet. Israel, som är ett asiatiskt land, deltar i den europeiska musikschlagerfestivalen (och har en bra bit till Atlanten). Rätt igenom Island, ett Nato- men inte EU-land, går kontinentalsprickan. Trump vill köpa Grönland – blir det mindre europeiskt då? Lämnade Storbritannien Europa med bexit? Finland var under drygt ett hundra år ett ryskt storfurstendöme: blev det mindre europeiskt, mera asiatiskt då? Detta är frågor som inte har något givet svar. Varför Ryssland inte får lov att räknas till Europa, när den gemensamma säkerheten förs på tal, blir därför obegripligt – annat än ur ett atlantiskt maktperspektiv.

Europa kan lämpligen ses som ett antal regioner, på avstånd från varandra, i samverkan och i konkurrens med varandra. Östersjön och Medelhavet, Finska viken och Levanten, Nordsjön och Svarta havet, också Barents hav och Ishavet är noder i ett komplext system av stater, mentaliteter och förväntningar. De har ekonomiska och andra intressen som går isär, olika historiska erfarenheter, också olika utvecklingsnivåer. Det är fullkomligt orealistiskt att tänka sig att det skulle finnas en gemensam europeisk hållning i ett skarpt läge – även om Ryska federationen exkluderas ur kretsen. Och det är heller inte tänkbart att alla Atlantpaktsländer (varav endast ett mindre antal har stränder mot Atlanten) skulle se en gemensam motståndare i Ryssland. Det troliga i en sådan situation är, att det uppstår kluster av stater och att man får en helt annan geopolitisk och geostrategisk konfiguration än dagens uppdelning i ett Nato-Europa och ett icke-Nato-Europa.

 

Svensk försvarsplanering och svenska säkerhetspolitiska överväganden bör ta scenarier av detta slag i beaktande. Nu stirrar ett antal höga vederbörande sig blinda på ett enda möjligt utfall. Detta låser och fördummar diskussionen. Det bortser även från att samverkan mellan motstridiga parter kan rida spärr mot en urladdning som kan bli katastrofal för samtliga parter.