Texter

Inom delar av den svenska pressen har det under något år ägt rum en mytbildning med kontentan att Sverige inte kan bedriva en självständig utrikespolitik. Anna Dahlberg på Expressens ledarsida (6/2) ger spridning åt denna myt.

Men EU har faktiskt ingen utrikespolitisk kärna och inga utrikespolitiska klor – framförallt de stora EU-medlemmarna vill inte att det ska vara så. Ett litet land som Sverige har heller ingen anledning att låtsas att det skulle vara på annat sätt.

Det är givet att Unionens medlemsstater kan ena sig om ett gemensamt uppträdande, som i sanktionspolitiken mot Ryssland efter detta lands annektering av Krim. Men detta sätter på intet sätt de enskilda medlemsstaterna utrikespolitiska handlande ur spel.

Läs mer

Vi publicerar här en ledarkommentar i en svensk dagstidning som genom sitt exempel visar hur lätt det är att med ideologiska medel köpa svenska opinionsbildare. Skribenten, Mattias Olsson, åberopar sig på en Nato-rapport, det vill säga en renodlad partsinlaga, för att ”fastställa” att Sverige är utsatt för ett kärnvapenhot från Ryssland. Argumentationen, återgiven även i andra media, har ingen som helst beviskraft. Men de som repeterar Nato-propagandan kan säkert vänta sig belöningar om de vinner framgång.

Läs mer

Som bekant får vi ständigt goda råd om hur vi ska förhålla oss till ”främmande propaganda”. Vi uppmanas, helt riktigt, att eftersöka ursprunget till informationen, vara källkritiska och så vidare. De goda råden glömmer dock att propagandan inte bara kommer från ett väderstreck. Man upplyser inte alltid om att den mest effektiva formen för propaganda är sanningsenliga utsagor, om än selektivt utvalda, vinklade sanningar. Ren desinformation är riskabel eftersom den lätt avslöjas, om så bara på grund av sina inre motsägelser.

Om Gustav III:s krig 1788–1790 var en medioker historia, som bara rena turen hindrare från att sluta i en katastrof så förhåller det sig tvärtom med den propaganda han levererade. Den framstår förvånansvärt ”modern”, ja man grips nästan av motvillig beundran över kungens propagandistgiska slughet. Det följande bygger på Stig Bobergs spännande bok Kunglig krigspropaganda (Akademiförlaget, 1967).

Läs mer

I Svenska Dagbladet (5/2) skriver kolumnisten Niklas Wiklund under rubriken ”Viktigt att tala öppet om risken för krig”. Det är ytligt sett ett gentlemannamässigt försök att stödja arméchefen Anders Brännström som har blivit kritiserad för att ha varnat för att Sverige ”kan vara i krig inom några år”.

Men saken har en djupare innebörd, och den handlar lika mycket om Wiklunds som om Brännströms åsikter. Det är enligt min mening viktigt att det talas öppet om båda dessa.

För egen del har jag kritiserat Brännström. Inte för hans varning i och för sig, utan därför att han gjort det på ett sådant sätt att han har stärkt den reformfientlige försvarsministern Peter Hultqvist i dennes uppenbara strävan att fördröja en nödvändig förstärkning av det nationella försvaret.

Läs mer

I ett inlägg på sin blogspot driver generalmajor Karlis Neretnieks vidare sin tes om att Nato bör få tillgång till svenskt territorium för att vid behov kunna ingripa militärt i Baltikum. (Vi har tidigare kommenterat det i olika inlägg på den här sajten, Sverige som bas för Nato och   De som vill kriga i österled). Neretnieks skriver: ”Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum.”

Utgångspunkten för Neretnieks är inte Sveriges försvar och Sveriges säkerhet. Istället är det hur Sverige skall pusslas in som en bricka i stormaktspelet mellan Ryssland och Nato i Östersjöområdet. ”Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ’låna’ svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.”

Läs mer

Både förre kommendören för Finlands försvarsmakt, general Gustav Hägglund, och Finlands förutvarande statsminister Matti Vanhanen, Centern, har uttalat sig mot ett finskt Nato-medlemskap i dagsläget – Hägglund efter att tidigare ha varit inne på tanken men sedemera förkastat den, Vanhanen med tillägget att ett förändrat säkerhetsläge kan öppna för medlemskap. ( se artikel om  Vanhanen nedan)

Hägglund har utvecklat sitt resonemang i antologin Försvaret främst (Celanders 2015). Vanhanens försvar för den militära alliansfriheten är tyvärr något förvanskat genom skruvad rubriksättning – såväl i Finland som i Sverige driver pressen politik på nyhetsplats. Vad båda rekommenderar för Finlands och Sveriges del är bevarad handlingsfrihet och ett försvarsförbund mellan länderna.

Vanhanen pläderar för förutsägbarheten och tålamod. Hägglund varnar för alarmism.

Läs mer

Finlands förra överbefälhavare av försvarsmakten, general Gustav Hägglund varnar Sverige för nedkörning av försvaret. Frågan om värnplikt borde enligt honom tänkas om.

Sverige reagerade starkt senaste vecka till det dystra utlåtandet om den globala politiska situationen som gavs av befälhavaren för den svenska armén . I sitt inlägg som läcktes för allmänheten jämför arméchefen nuläget med 1930-talet och varnade att Sverige kan vara i krig inom två år. Den numera pensionerade Gustav Hägglund som var länge överbefälhavare för den finska försvarsmakten anser svenska arméchefen ha rätt.

– Jag tror inte på ett världskrig men det är klart att det säkerhetspolitiska läget har ändrats. Inget kan uteslutas. Kosacken tar det som inte är fast. Om Sverige helt negligerar sitt försvar, kan det bli lockande att t.ex. nappa Gotland åt sig, bara för att demonstrera sin makt.

Läs mer

Hans Lindblad, tidigare mångårig fp-riksdagsman och ledarskribent i Gefle Dagblad, anser att den ensidigt utfärdade svenska solidaritetsförklaringen är viktig för Nato vid insatser i Baltikum:

”Vid en allvarlig händelseutveckling kring Baltikum kunde vi göra ganska mycket till följd av den geografiska närheten. Vi kunde bidra med signalspaning (där vi hade utbyte med Natostater redan på 50-talet), radar- och flygspaning, havsövervakning och insatser från svenska ubåtar. Redan tillgång till svenskt luftrum, sjö- och landterritorium, då inte minst Gotland, skulle rejält underlätta för Nato att tillföra resurser. Vi kunde erbjuda jaktskydd vid passage genom svenskt område. Kanske vore det a av värde att bistå med bränsle vid svenska flyg- och marinbaser. Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.”

Den solidaritetsförklaring, som Lindblad hänvisar till, formulerades av regeringen Reinfeldt, närmast som en bakgrundsbeskrivning av säkerhetsläget, i en försvarsproposition (2008/2009:140). Propositionens huvudsakliga innehåll var annars avskaffandet av den allmänna värnplikten.

Läs mer

Arméchefen Anders Brännström lät sig  nyligen intervjuas. Hans budskap var alarmerande: Sverige kan inom några år vara i krig. Ett utdrag av intervjun sändes i STV den 26 januari. Försvarsminister Peter Hultqvist tog direkt, i tv, avstånd från arméchefens bedömning. Arméchefen har, enligt min mening, saboterat möjligheterna att inom rimlig tid skapa de starkt förbättrade markstridskrafter som erfordras för att det nationella försvaret skall få substans av betydelse.

Skadan ligger på tre plan.

1. Utspelet är av säkerhetspolitisk art och så illa underbyggt att det kan avfärdas av rent formella skäl, utan avseende till sakinnehåll – något som försvarsministern begagnat sig av. Detta minskar förtroendet för både den politiska och den militära ledningen av försvarsmakten. Arméchefen har vare sig uppdrag eller kompetens att göra trovärdiga säkerhetspolitiska bedömningar.

Läs mer

I Daniel Viklund, Neutralitetsdebatten, Tro, vetande och illusioner, 1989, citeras Carl Bildt på s. 239. Han skrev följande i SvD 7.8.1972:

”Det är få som i den offentliga debatten anfört tvivel om våra möjligheter att som medlemmar av EG värna vår neutralitet i enlighet med de krav som folkrätten ställer på oss…Tror man däremot på rationaliteten i den svenska neutralitetspolitiken, då blir den också i så gott som alla tänkbara lägen en synnerligen trovärdig politik, och det oavsett vilka utrikes- eller handelspolitiska piruetter som vårt land i övrigt har för sig.”
När nu krigshotet mot Norden är betydligt mindre än 1972, bör väl denna synnerligen trovärdiga politik försvaras!

Vår tid är fylld av exempel på hur anfallskrig, igångsatta i namn av att ”trygga säkerheten”, har resulterat i sin absoluta motsats: Nazitysklands krig för att utvidga sitt ”Lebensraum” och ”utrota bolsjevismen” ledde till stora territoriella förluster och tillatt halva Centtraleuropa kom att styras av ”bolsjeviker”, USA:s krig i Indokina för att ”contain communism” vred stora delar av USA:s och Västeuropas ungdomar åt vänster och det sedan 2001 pågående ”kriget mot terrorismen” har fått denna att mångfaldigas och stärkas. I vår egen historia utgör ”Gustav III:s krig” 1788–1790 ett liknande exempel. Det startades under förevändning att öka Sverige-Finlands ”säkerhet” men slutade i ett läge där Finland kom att vara mer utsatt och osäkert än tillförne.

Läs mer

I en PM från Europagruppen inom utrikesdepartementet som Svenska Dagbladet har kommit över behandlas frågan om miltärt stöd till Frankrikes intervention i Syrien och Irak. Storbritannien och Tyskland ger ett stort stöd, medan flera andra EU-länder ger ett begränsat stöd eller inget stöd alls.

Sveriges bidrag består av förstärkt stöd till den franska insatsen i Mali.

Utrikesminister Margot Wallström har också meddelat att Sverige bereder frågan om att ge materiellt stöd i form av flygbomber för att bekämpa markmål. Bristen på sådana bomber hotar att sätta en gräns för Frankrikes bombningar, och den svenska regeringen skall ha gett ett preliminärt klartecken till att leverera bomber.

Läs mer