Gustav III – en aggressor av modernt snitt, Anders Persson

Vår tid är fylld av exempel på hur anfallskrig, igångsatta i namn av att ”trygga säkerheten”, har resulterat i sin absoluta motsats: Nazitysklands krig för att utvidga sitt ”Lebensraum” och ”utrota bolsjevismen” ledde till stora territoriella förluster och tillatt halva Centtraleuropa kom att styras av ”bolsjeviker”, USA:s krig i Indokina för att ”contain communism” vred stora delar av USA:s och Västeuropas ungdomar åt vänster och det sedan 2001 pågående ”kriget mot terrorismen” har fått denna att mångfaldigas och stärkas. I vår egen historia utgör ”Gustav III:s krig” 1788–1790 ett liknande exempel. Det startades under förevändning att öka Sverige-Finlands ”säkerhet” men slutade i ett läge där Finland kom att vara mer utsatt och osäkert än tillförne.

”Men vi segrade vid Svensksund…”

Det måste bero på svenska flottans spektakulära framgångar i juli 1790 att eftervärldens bedömning av ”Gustav III:s krig” inte blivit lika kritisk som den har varit mot Karl XII:s. Den 3 juli 1790 lyckades stora delar av den svenska flottan bryta sig ut ur Viborgska viken, där de varit instängda av ryska flottenheter. Detta ”Viborgska gatlopp” följdes en vecka senare av en förkrossande seger över den ryska flottan vid Svensksund. Cirka 2 500 ryssar stupade mot bara 300 svenskar. Dessutom togs 6 500 fångar. Men som vi ska se var det en Pyrrhusseger, åstadkommen genom extrem tur och i sig innehållande frön till kommande nederlag. Tegnérs dikt från 1836:

”Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?”

hade varit relavant om Gustav III helt koncentrerat sig på svenskt kulturliv. Men nu hade han utrikespolitiska och militära ambitioner, och de skulle stå de svenska och finska folken dyrt. Bortsett från de tusentals rekryter som stupade i striderna på bägge sidor dog tiotusentals i de sjukdomar som spred sig i krigets spår.

Men låt oss kort rekapitulera krigets egendomliga bakgrund.

”Loose cannon”?

Efter att under större delen av sig regeringstid ha försökt ställa in sig hos det ryska hovet i S:t Petersburg, och i synnerhet hos regenten, kusinen Katarina II (den Stora), med hopp om att få fria händer att erövra Norge från Rysslands danska bundsförvant, (se artikel på alliansfriheten.se) bytte Gustav III hösten 1787 helt och hållet fot. Nu blev istället politiken att med Danmarks passiva stöd attackera Petersburg och framtvinga en fred, där inte bara de 1721 och 1743 avträdda områdena skulle återbördas till Sverige utan också lite extra territorier tillfogas.

Nu var Gustav III sedan 1772 ”enväldig”, vilket innebar att han inte behövde motivera sina beslut för någon. Men vi kan ändå pussla ihop hans bevekelsegrunder, av vilka den viktigaste var att återupprätta Sverige som stormakt, i synnerhet visavi Ryssland och Katarina.

Så långt kan den i europeisk storpolitik luttrade betraktaren följa med, men det sätt på vilket Gustav III sökte uppnå sina mål väckte samtidens undran och eftervärldens förskräckelse. Omsvängningen motiverades förmodligen av att Ryssland kommit i krig med Ottomanska riket, en av sin tids stormakter, som inte bara omfattade nuvarande Turkiet utan delar av Balkan och de arabiska områdena i Asien och Nordafrika.

För att utröna Danmark hållning använde Gustav III inte de gängse diplomatiska kanalerna. Han dök helt oförhappandes upp en dag på Christansborgs slott i Köpenhamn när kungafamiljen höll på att avsluta sin middag. Något löfte om neutralutet fick han dock inte, och han återvände misslynt.

Gustav III förvånade samtida stormakter genom att ge sig i krig med Ryssland på egen hand, trots att Sverige var dåligt rustat för ett krig, i synnerhet till lands men också till sjöss. På ambassaderna i Stockholm kunde diplomaterna från Frankrike, England, Preussen och Turkiet inte tro det var sant och började misstänka varandra för att i hemlighet stödja det svenska krigsäventyret.

Både samtiden, och senare tider, har därför kommit att betvivla om Gustav III var mentalt tillräknelig. Jag har någonstans, minns inte var, kanske i Erik Lönnroths innehållsrika biografi Den stora rollen. Gustav III spelad av honom själv (Norstedts 1986) sett honom liknas vid en ”loose cannon”. Detta engelska uttryck syftar på en kanon som bryter sig loss från sina förtöjningar på ett fartyg under strid eller storm och som har potential att orsaka allvarliga skador på fartyget och dess besättning. I överförd bemärkelse syftar det på en okontrollerad eller oförutsägbar person som skadar sin egen intressegrupp, sitt politiska parti och liknande

Fiasko från början

Kriget var tänkt att inledas i juni 1788 genom att först förolämpa den ryske Stockholmsambassadören Razumovskij för få till stånd en diplomatisk kris och sedan ordna ett framprovocerat anfall av till ryska soldater utklädda finnar. Detta var nödvändigt, eftersom Sverige inte fick starta ett anfallskrig utan rikdsdagens medgivande. Men innan den planerade provokationen hade hunnit iscensättas, råkade en rysk patrull av misstag överskrida gränsen vid Puumala i Savolax. Detta blev nu den välkomna förevändningen att inleda kriget.

Om de markstrider i de rysk-svenska gränsmarkerna som ägde rum under de följande två åren, 1788–1790, finns inte mycket att säga, och de verkar heller inte ha inspirerat militärhistorikerna särskilt mycket. Istället var det till sjöss som kriget kom att avgöras, i Finska viken och på Östersjön. En central roll under dessa strider kom den nybyggda fästningen Sveaborg utanför Helsingfors att spela. Om någon på ryska sidan haft några illusioner att Sveaborg enbart skulle tjäna defensiva, försvarssyften, kom dessa illusioner på skam under ”Gustav III:s krig”, då fästningen visade sitt värde för offensiv krigföring. (Se artikel på alliansfriheten.se)

Med Sveaborg som bas var krigsplanen, att svenska flottan skulle bryta igenom försvarslinjerna vid Kronstadt och landsätta en stor armé i Oranienborg sydväst om St Petersburg, som sedan lätt kunde intas. Som befälhavare för denna styrka utsåg Gustav sin bror, hertig Karl. Denne, som var så gott som helt obevandrad i krigskonsten, åtog sig med största motvilja uppgiften.

Företaget misslyckades genast. Ryska flottstyrkor mötte vid den lilla ön Hogland. Drabbningen slutade militärt ”oavgjort” men blev strategiskt ett avgörande nederlag för Gustav III, eftersom överraskningsmomentet gick förlorat. Det blev nu omöjligt att fullfölja landstigningsoperationen mot S:t Petersburg.

Förrädare eller patrioter?

Det är nu som det utbryter myteri bland officerare i Finland. Man vägrar fortsätta kriget och träder till och med genom ombud i kontakt med kejsarinnan Katarina. Detta så kallade Anjalauppror, efter en by nära gränsen, har alltid haft en anstrykning av landförräderi – att officerarna varit ”quislingar” eller tidiga föregångare till Otto Ville Kuusinens Terijokiregim på hösten 1939. Nog fanns det en och annan finländsk officer som var beredd att byta sida, men mot bakgrund av den inkompetens, politisk, diplomatisk och militär, som kännetecknat Gustav III:s krig, är det svårt att inte känna en djup sympati för de upproriska. Som Erik Lönnroth säger in sin skarpsinniga essä ”Hertig Karl och kriget 1788” (ur Tidens flykt, Atlantis, 1998, s, 204–5): ”Om Karl var amatör på sjökrigföring, så var Gustav III fullständig analfabet.”

Problemet för de upproriska var att Gustav III hade så gott som fullständig kontroll över opinionsbildningen i Sverige. Censur rådde, enda undantagen gällde trycksaker som refererade vad som sagts i ståndsriksdagen. Sverige hade vid den här tiden börjat få en växande nyhetsförmedling genom dagliga och veckotaliga tidningar. Men dessa övervakades av myndigheterna. Följden var att allmänheten –präster, borgare och bönder – enbart hade Gustav III:s version av krigsutvecklingen att hålla sig till.

Att oppositionen mot kriget vuxit sig stark i adelskretsar, berodde bland annat på att denna klass hade informella vägar att hålla sig underrättade om Gustavs planer och krigets utveckling. Men att det just var adeln som opponerade sig, gjorde det lätt för Gustav III att, med vad man idag skulle kalla populistisk propaganda, utmåla denna som folkfientlig och landsförrädisk. Men som sagt: även om det fanns sådana stämningar inom det förnämsta ståndet, så skulle var och en som blivit klar över på vilka lösa grunder kungen startade kriget och sedan bedrev det ha anslutit sig till ”anjalamännen”.

Att en och annan adelsman började umgås med planer att ta kungen av daga, begå ett gudibehageligt ”tyrannmord”, är inte att förvåna.

Om fortsättningen på kriget, framförallt till sjöss, finns en riklig litteratur, till vilken jag inte har mycket att tillägga – med två undantag: ”Viborgska gatloppet” och ”Slaget vid Svensksund”.

Ett meteorologiskt bidrag

I maj 1990 var jag inbjuden till ett seminarium på Sjöhistoriska muséet i Stockholm med anledning av 200-årsjubiléet av slaget vid Svensksund. Min uppgift var att som meteologisk expert ge en bakgrund till de vindförhållanden som visade sig så avgörande vid dessa två marina händelser. Som underlag hade jag väderobservationer inte bara från Stockholm, Uppsala, Köpenhamn, Berlin och S:t Petersburg utan också några från de svenska fartygen.

Med hjälp av dessa observationer, inritade på en karta, kan en erfaren meteorolog bilda sig en uppfattning om väderläget, lågtryckens och högtryckens positioner och rörelser och därav gällande vindmönster. Ibland går det också att lägga in de viktiga väderfronterna.

På grund av att det brukar vara varmare söderut än norrut och att jorden snurrar från väster mot öster har man på de europeiska breddgraderna i allmänhet västliga till sydvästliga vindar. I denna luftström rör sig lågtryckssystem, luftvirvlar med moturscirkulation, österut. Så var också fallet när svenska flottstyrkor befann sig instängda i Viborgska viken. Om de inte lyckades ta sig ut, skulle inte enbart alla fartygen falla i ryssarnas händer, också den svenska kungen som befann sig ombord skulle bli krigsfånge.

”Viborgska gatloppet”

Den vindkantring som sker natten till den 3 juli 1790, och den ökning av vinden till 10–12 m/s, kanske 15 m/s, som sker under dagen, berodde på en inte helt vanlig väderutveckling. Under sommaren, då det är varmt över Ryssland och svalare över Västeuropa, kan lågtryck också bildas i denna gränszon. De kommer då att röra sig norrut i en zon från Balkan–Svarta Havet upp emot Östersjön och Finland. Det var ett sådant lågtryck som den 2 juli närmade sig S:t Petersburg från sydost.

Med en moturs cirkulation kring lågtrycket följde att vinden, när lågtrycket närmade sig, tilltog från nordost eller nord. Först på kvällen passerade lågtrycket och vinden slog över till syd. Detta gav den svenska flottan god tid att lyckas med sin utbrytning. Dock hade man gjort stora förluster, främst bland de högsjögående örlogsfartygen. De kvarvarande tog kurs mot Sveaborg, medan de mer grundgående skeppen i skärgårdsflottan stannade mellan öarna i Svensksund utanför nuvarande Kotka.

”Slaget vid Svensksund”

Vädret fortsatte att vara oroligt de följande dagarna med regn och nedsatt sikt samt vindar mellan 10 och 15 m/s. Ytterligare ett lågtryck passerade den 7 juli, men under dagen därpå började vinden avta. Natten till den 9 juli var lugn, men på efternatten började det blåsa upp från sydväst och himlen mulnade. Troligen har någon av de yttre delarna av lågtrycket svängt runt och ”kommit tillbaka”, den ökade molnigheten skulle kunna tyda på detta.

Mer oroväckande var att en ”hög dyning” började sätta in. Detta var sedan urminnes tider för sjömän ett tecken på att en storm befann sig inte långt borta:

”Sådane vindar som avancera, föregås ensamoftast af en dying, då de hafva att öfvervinna en motsatt vind, och denna dyning sträcker sig antingen gång flera grader ifrån det ställe, der vinden blåser.” (Tidskrift i sjöväsendet, årgång 8, nr 3, s. 170).

Idag vet vetenskapsmännen vad det hela beror på: De havsvågor som bildas av vindarna i en storm har olika våglängder. De som har långa våglängder rör sig snabbare (20–30 m/s) bort än de som har korta. Dessa vågor är också grunda eller flacka och upplevs som en mjuk dyning. Dyningarna, tillsammans med det tätnande molntäcket, borde ändå ha varnat den ryske befälhavaren, prinsen av Nassau-Siegen, från att ta strid. Nu kom hans hundratals fartyg, i den alltmer ökande sydvästliga vinden, som ökade till mellan 10 och 15 m/s, att pressas upp mot de svenska fartygen. Dessa hade visst lä av en del öar samt de uppvinds kommande ryska fartygen.

Utmattade ryssar

De svenska fartygen kunde avfyra kanonad på kanonad mot de mer eller mindre hjälplösa ryska fartygen. De flesta fartygen på bägge sidor manövrerades dessutom av roddare, och de ryska besättningarna var alltför uttröttade, ett annat skäl till varför anfallet kunde ha väntat ett dygn.

Så varför väntade inte prinsen av Nassau-Siegen med att anfalla? Han kunde ju ha slagit till dagen efter? Den svenska skärgårdsflottan var tryggt instängd utan möjligheter att fly västerut. Det skulle givit hans folk tid att vila upp. Jo, det hade sin mycket egna förklaring.

Det var på just denna dag, 28 år tidigare, den 9 juli (den 27 juni enligt den gamla tideräkning som ännu gällde i Ryssland) 1762, som Katarina den Stora kommit till makten genom en palatskupp. Vad kunde vara en större ära för prinsen av Nassau-Siegen än att på hennes Stora Dag inrapportera att den svenska flottan tillintetgjorts vid Svensksund?

Men så blev det alltså inte, och man kan fundera på hur historien hade utvecklat sig om Katarina 1762 utfört sin kupp en dag senare. Kanske hade Finland redan då övergått i rysk ägo?

Finland övergår till Ryssland

Hursomhelst, den svenska segern vid Svensksund bekräftade för ryssarna bortom allt tvivel, att Sveaborgs fästning utgjorde ett offensivt hot emot deras huvudstad och måste oskadliggöras. Tillfället kom 18 år senare. Den ryska armén anföll då på vintern, just under den säsong som Finska viken var isbelagd och Sveaborgs betydelse som marinbas var så gott som negligerbar.

Avsikten var då inte att erövra hela Finland. Dock, den finländska ”bildade klassen” som länge sneglat emot den nya metropolen vid Nevas mynning hade, bland på grund av ”hattarnas krig” 1741 och ”Gustav III:s krig” 1788, av förståeliga skäl tröttnat på att utsättas för oöverlagda krigsäventyr, på lösa boliner beslutade i Stockholm.

Tsar Alexander tog gärna emot hela Finland som ”gåva”, eftersom administrationen av denna ”obygd” inte skulle belasta hans tjänstemän i Petersburg. Tvärtom kunde finländsk “know-how” komma hans eget imperium till nytta. Som framgår av bland annat Matti Klinges Krig, kvinnor, konst (Schildts 1997) blev hans förhoppningar mer än väl uppfyllda…

 

Anmärkning. – Författaren är meteorolog och amatörhistoriker samt har tidigare skrivit på denna sajt.