Texter

Man får inte glömma bort Otto von Bismarcks ord att det aldrig ljugs så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt. Men det ljugs före ett krig också – och efter. Krigsreportrarnas huvudsakliga uppgift är att förmedla lögnerna – före kriget så att de får vara nära fronten, efter kriget så att de ska bli inkallade nästa gång igen. Joseph Roths satiriska feuilleton ”Krigskorrespondenten”, publicerad på tioårsdagen av första världskrigets utbrott, talar med förakt om denna yrkeskategori. När inget krig är i sikte, jobbar de före detta frontreportrarna för fullt i vapenindustrins tjänst.

Roth såg att det fanns ett intresse och att detta intresse korrumperar sanningen. Istället för sanningen träder åsikten för dagen, och åsikten är en förklädd önskan. Inför första världskriget fanns det i Tyskland ett helt koppel av intellektuella och akademiker som hetsade till krig. Den tyska kulturen stod på spel; det ryska barbariet knackade på dörren. ”Flottprofessorerna” ville utmana Storbritannien på världshaven och den ryska marinen i Östersjön. Mycket få av det fria ordets män – författare, journalister – förmådde stå emot det ideologiska trycket. Demokraten Heinrich Mann, vars roman om det vilhelminska samhället inte kunde komma ut under kriget, var ett undantag. De flesta slog följe med den kejserliga regeringen och generalstaben; även folk inom arbetarrörelsen gjorde detta.

Läs mer

Redaktionell anmärkning. –Vi publicerar här en lätt bearbetad version av författarens bidrag till boken Försvaret främst (2015).

1982, kärnvapenupprustningens år. Sovjetunionen och USA placerade ut taktiska kärnvapen (SS 20- respektive Pershingmissiler) i Europa. Förhållandet mellan de dåvarande supermakterna var i det närmaste djupfryst. Sovjet under en döende Brezjnev krigade vidare mot ett allt starkare motstånd i Afghanistan, medan USA under Reagan började återhämta sig från sina väl förtjänta nederlag i Indokina och debaclet i Iran. Bland annat genom att starta ett krig genom ombud mot sandinistregeringen i Nicaragua.

1982, ubåtssommarens år. Ubåtsjakter i Stockholms skärgård, som kulminerade med en troligen infångad ubåt i Danziger Gatt utanför Nynäshamn – men eldtillståndet drogs in: minlinjen fick inte utlösas enligt order någonstans högt uppifrån. Efter det mängder av olika spekulationer, men märkligt litet hårda fakta kom ut. Det mesta är fortfarande hemligstämplat.

Läs mer

I den aktuella debatten om alliansfrihetens vara eller icke vara har geopolitik använts som begrepp. Till exempel Mike Winnerstig påstår att ”geopolitiken talar för Nato”.

 Som framgår av Winnerstigs inlägg är begreppet geopolitik myntat av Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén. I den senares bok Staten som livsform, (Stockholm, 1916) slog Kjellén an tonen:

”Lifskraftiga stater på ett begränsadt rum stå under det kategoriska politiska imperativet att vidga sitt rum, genom kolonisation, sammanslutning eller eröfring av olika slag. Detta har varit Englands situation och är i samtiden Japans och Tysklands: som man ser, ingen rå eröfrardrift, utan naturlig och nödvändig växt för själfbevarelsens skull.” (Här citerat från forskarantologin Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen. Hjalmarson & Högberg, 2014, s. 28.)

Läs mer

Tre socialdemokrater, som har varit verksamma inom utrikesdepartementet, uppmanar nu den svenska regeringen att göra som i EG/EU-frågan – det vill säga att med ett överraskande beslut ta både det egna partiet och den svenska allmänheten på sängen och verka för medlemskap i Nato.

Skribenterna verkar inte ha några betänkligheter att köra över opinionen med en sådan u-sväng.

I sak är det väldigt lite som de tre anför för en ny säkerhetspolitik. Istället framför de allmänna ideologiska argument: ”Vi hör samman med de västerländska demokratierna, och vi måste i vår säkerhetspolitik nogsamt skilja på demokrati och diktatur.”

Läs mer

Varje år genomför SOM-institutet en omfattande undersökning inom Samhälle, Opinion och Medier – SOM. Utifrån ett mycket stort frågeunderlag vill man belysa hur attityder och beteenden i den svenska befolkningen förändras över tid. Det är av stort värde att ta del av dessa undersökningar, och resultaten ger ofta anledning att korrigera förutfattade meningar.

Studerar man SOM-undersökningar är det påfallande hur mycket svensken tar för självklart. Enligt dessa undersökningar rankas exempelvis inte materiell standard så högt. Det betyder inte att en sådan standard för flertalet är oviktig, utan att den tas för självklar; eftersom det är självklart att ha en hög standard, behöver flertalet inte anstränga sig för att uppnå en sådan. I denna mening är många mindre ekonomiskt rika länders befolkningar betydligt mer materialistiskt orienterade, åtminstone i det avseendet att de eftersträvar att bygga upp ett materiellt välstånd och en sådan trygghet som för flertalet inte är självklar. Också sådant som frihet tas för självklart av svensken. Det som istället värderas högt är vad man kan använda välstånd och frihet till, nämligen att ”förverkliga sig själv” och att skaffa sig ”upplevelser”.

Läs mer

Mats Engström, tidigare politiskt sakkunnig på UD, skriver i aktuellt i politiken om värdlandsavtalet med Nato. Avtalet inklusive svensk följdlagstiftning beräknas hamna på riksdagens bord under våren för behandling och ställningstagande. Mats Engström tror för sin del att Sverige behöver ett värdlandsavtal med Nato och hänvisar bland annat till många år av militär nedrustning. Det är inget bra argument för avtalet. Det finns nämligen inga genvägar. Såsom utvecklas i boken Försvaret främst måste Sverige under alla omständigheter återställa en egen trovärdig försvarsförmåga.

Mats Engström pekar i artikeln på frågeställningar som inger oro. Han varnar med rätta för att Sverige dras in i försvarsplaneringen för Baltikum och att detta skulle förutsätta användning av svenskt territorium. Han understryker att det är Natoländerna som har ställt ut försvarsgarantierna till de baltiska länderna. Det ansvaret kan de inte lägga över på Sverige. Enligt Mats Engström vore det farligt och oansvarigt att ingå i Natos försvarsplanering för de baltiska länderna.

Läs mer

Vi hade fel på servern för sajten under ett par timmar idag på på söndag förmiddag. De som försökte komma in fick ett felmeddelande.

Felet är  avhjälpt och allt skall fungera som vanligt nu.

Ugivarna

Inom delar av den svenska pressen har det under något år ägt rum en mytbildning med kontentan att Sverige inte kan bedriva en självständig utrikespolitik. Anna Dahlberg på Expressens ledarsida (6/2) ger spridning åt denna myt.

Men EU har faktiskt ingen utrikespolitisk kärna och inga utrikespolitiska klor – framförallt de stora EU-medlemmarna vill inte att det ska vara så. Ett litet land som Sverige har heller ingen anledning att låtsas att det skulle vara på annat sätt.

Det är givet att Unionens medlemsstater kan ena sig om ett gemensamt uppträdande, som i sanktionspolitiken mot Ryssland efter detta lands annektering av Krim. Men detta sätter på intet sätt de enskilda medlemsstaterna utrikespolitiska handlande ur spel.

Läs mer

Vi publicerar här en ledarkommentar i en svensk dagstidning som genom sitt exempel visar hur lätt det är att med ideologiska medel köpa svenska opinionsbildare. Skribenten, Mattias Olsson, åberopar sig på en Nato-rapport, det vill säga en renodlad partsinlaga, för att ”fastställa” att Sverige är utsatt för ett kärnvapenhot från Ryssland. Argumentationen, återgiven även i andra media, har ingen som helst beviskraft. Men de som repeterar Nato-propagandan kan säkert vänta sig belöningar om de vinner framgång.

Läs mer

Som bekant får vi ständigt goda råd om hur vi ska förhålla oss till ”främmande propaganda”. Vi uppmanas, helt riktigt, att eftersöka ursprunget till informationen, vara källkritiska och så vidare. De goda råden glömmer dock att propagandan inte bara kommer från ett väderstreck. Man upplyser inte alltid om att den mest effektiva formen för propaganda är sanningsenliga utsagor, om än selektivt utvalda, vinklade sanningar. Ren desinformation är riskabel eftersom den lätt avslöjas, om så bara på grund av sina inre motsägelser.

Om Gustav III:s krig 1788–1790 var en medioker historia, som bara rena turen hindrare från att sluta i en katastrof så förhåller det sig tvärtom med den propaganda han levererade. Den framstår förvånansvärt ”modern”, ja man grips nästan av motvillig beundran över kungens propagandistgiska slughet. Det följande bygger på Stig Bobergs spännande bok Kunglig krigspropaganda (Akademiförlaget, 1967).

Läs mer

I Svenska Dagbladet (5/2) skriver kolumnisten Niklas Wiklund under rubriken ”Viktigt att tala öppet om risken för krig”. Det är ytligt sett ett gentlemannamässigt försök att stödja arméchefen Anders Brännström som har blivit kritiserad för att ha varnat för att Sverige ”kan vara i krig inom några år”.

Men saken har en djupare innebörd, och den handlar lika mycket om Wiklunds som om Brännströms åsikter. Det är enligt min mening viktigt att det talas öppet om båda dessa.

För egen del har jag kritiserat Brännström. Inte för hans varning i och för sig, utan därför att han gjort det på ett sådant sätt att han har stärkt den reformfientlige försvarsministern Peter Hultqvist i dennes uppenbara strävan att fördröja en nödvändig förstärkning av det nationella försvaret.

Läs mer

I ett inlägg på sin blogspot driver generalmajor Karlis Neretnieks vidare sin tes om att Nato bör få tillgång till svenskt territorium för att vid behov kunna ingripa militärt i Baltikum. (Vi har tidigare kommenterat det i olika inlägg på den här sajten, Sverige som bas för Nato och   De som vill kriga i österled). Neretnieks skriver: ”Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum.”

Utgångspunkten för Neretnieks är inte Sveriges försvar och Sveriges säkerhet. Istället är det hur Sverige skall pusslas in som en bricka i stormaktspelet mellan Ryssland och Nato i Östersjöområdet. ”Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ’låna’ svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.”

Läs mer