Jack Weinstein, a former Pentagon official and an expert on international security, called Biden’s decision to leave Afghanistan “extremely courageous.”
“This president had two decisions to make, and those are the decisions that all his predecessors had to make: Do you stay in Afghanistan forever? Or do you cut your losses and move on to what is something more strategic and vital to the United States?” said Weinstein, now a professor in Boston University’s Pardee School of Global Studies.
Det är välkänt att krigsbrott varit vanligt förekommande på båda sidor i kriget. Särskilt talibanerna och amerikanerna har ägnat sig åt brott mot Genèvekonventionerna, men även andra krigförande makter, såsom Storbritannien och Australien, har brutit mot krigets lagar. Senast förra året avslöjades det att australiensiska specialstyrkor systematiskt torterat och avrättat civila och krigsfångar. Bland annat The Diplomat har rapporterat om att enligt en ritual som kallades ”blooding” skulle soldater som nyligen anlänt till Afghanistan skjuta en fånge så att de skulle få sin första ”kill”. Som deltagare i samma krig har Sverige en skyldighet att utreda om vi gjort oss skyldiga till liknande brott. Vi kan inte hålla fast vid illusionen om det goda kriget. […]
Krigskorrespondenten Magda Gad blandar, både i sitt twitterflöde och i Expressen, direktrapportering från Afghanistan med politisk kritik riktad mot USA:s hemtagande av trupper samt mot att USA och Kina förhandlar med talibanerna för att stoppa våldet. Hon hyllar även Afghanistans regering och säkerhetsstyrkor – aktörer som berikat sig själva genom droghandel och korruption.
Journalister har länge skrivit om flyktingars situation i Sverige, men undvikit att ställa frågan varför de kom hit från första början. När de omdebatterade afghanska flyktingarna kom till Sverige var det få som kunde se orsakssambandet med Sveriges krigsföring i deras hemland. Minst två miljoner afghaner har flytt sedan 2001 och det har varit omöjligt för de som redan flytt att återvända. […]
Nu när svenska medier översvämmas av rapporter om talibanernas övergrepp mot civilbefolkningen så borde journalister och kommentatorer fråga sig vad alternativet är. Ska USA och Nato utföra en fullständig kolonisation av Afghanistan? Vi har varit där i 20 år, och talibanerna har bara vuxit sig starkare. Läs artikel
Läs också Jan Guillous krönika om Afghanistan i Aftonbladet: ”Moraliska frågan kring kriget har blivit elefanten i rummet”.
I en artikel av Norges förbindelseofficer vid Natos högkvarter, Martin Borg, behandlas frågan om hur militära styrkor kan föras över nationsgränser vid krig eller konflikt. Han hänvisar bland annat till en rapport från en expertgrupp, Center for European Policy Analysis (CEPA), som har analyserat Natos behov av transporter över gränser i Europa.
Ett av scenarierna är att Nato-styrkor från Norge förs över Sveriges territorium för att sättas in till försvar för Estland vid en konflikt.
Borg resonerar kring kraven på infrastruktur som vägar, broar, järnvägar, hamnar med mera för att möjliggöra militär mobilitet.
Både Norge och Sverige är med i EU:s Permanent Structured Cooperation (PESCO) för att skapa militär mobilitet, det vill säga underlätta förflyttning tvärs nationsgränser.
Borg ställer frågan hur det skulle vara möjligt att i en krissituation skicka militära brigader på väg norröver via Norges grannländer (Sverige och Finland) vid en krissituation.
Försvarsminister Peter Hultqvist intervjuades i Expressen den 5 augusti om det svenska deltagandet i Afghanistankriget.
På frågan om vad som uppnåddes svarade försvarsministern: ”Insatsen har varit nödvändig för stabiliteten i det här området.”
Men situationen är nu förändrad och läget är värre. Skälet är, menar han, beslutet att de utländska trupperna tas hem:
”Däremot är det ju så att den här utmarschen som nu har skett har ju lett till att den här situationen att man inte kan upprätthålla stabiliteten längre.”
Ansvaret är, om man får tro försvarsministern, något han kallar det internationella samfundets:
”Vi har ju agerat med det internationella samfundet”, och i det har Sverige inget ansvar för vad som sker:
”Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget […] och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.”
Sverige tycks bara ha hängt med och svajat som ett rö för vinden.
Liberalism var länge en ideologisk strömning starkt förknippad med nationella strävanden som självbestämmande (mot stormaktsimperialism) och demokratiskt samhällsbygge inom ramen för en suverän nationalstat (mot hegemoni utövad av furstehus och dynastier). En liberal världsordning skulle vila på oberoende och respekt för folkviljan. Frihandel tänktes undanröja öppna konflikter mellan stater. De nationella projekten var ömsesidigt oförenliga med allt imperietänkande.
Något hände. De nationella programmen kom att korrumperas av maktpolitiker som ville göra den egna nationen (eller rasen som det kunde heta ett stycke in på 1900-talet) överordnad andra nationer, och när första världskriget bröt ut 1914, kunde det vara svårt att skilja nationalism från kolonialism. Också den liberala ideologin infekterades av stormaktsdrömmar. USA var fram till slutet av 1800-talet en stat som inte lade sig i världens affärer: den hade nog med sina egna. Men som Mats Björkenfeldt har visat i sin artikel om anti-imperialisten Mark Twain, skedde kring sekelskiftet 1900 en vändning även där.
Hur tas beslut att gå i krig? Hur ser processen ut som leder till fram till att strider inleds? Eller till att man istället väljer att förhandla i syfte att uppnå en fredlig lösning?
Ambassadör Örjan Berner gav förra året ut boken Krig eller fred på Carlsson Bokförlag som har en mycket intressant utgivning av fackböcker (http://www.carlssonbokforlag.se). Boken tar upp vissa kritiska säkerhets- och krigslägen, Berner skissar det faktiska läget, diskuterar och drar slutsatser. Någon gång har man invändningar; ofta håller man med. Det är så det ska vara när man äntligen får en verkligt intressant bok i händerna. Ibland är man helt enkelt för okunnig för att ha en egen uppfattning, något som dock inte gör läsningen mindre intressant.
Berner diskuterar många aspekter på frågan om krig och fred: Betydelsen av olika politiska ledares personligheter? Konsekvenserna av oförmåga att inse hur motparten tänker och planerar? Är grundad eller ogrundad optimism om egen överlägsenhet och segervisshet en premiss för att inleda krig?
Krigshetsarna Hultqvist/Bydén, som vill satsa huvuddelen av de 87 försvarsmiljarderna på anfallsstrid mot vår övermäktige granne i öster, bör bytas ut. Unga fackmän som kan och förstår värdet av en äkta försvarsstrid bör snarast ta över. Det är freden och friheten som ska försvaras.
ÖB Bydén spelade utrikesminister vid Krigsvetenskapsakademiens högtidssammankomst den 12 november 2016 med naiva uttalanden. Han ansåg sig till exempel veta att Ryssland inte är ”tillfreds med nuvarande världsordning”. (KKrVA:s Handlingar och Tidskrift 4:2016)
Debatt undviker Hultqvist/Bydén, exempelvis mot Raimo Jakola som 1974–1994 genomförde militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier för försvaret. Med sin erfarenhet har han utmanat till debatt med följande korta inlägg:
”I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige (från Kaliningrad) upp till linjen Halmstad- Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.
Vi återpublicerar här ett inlägg från 30 november 2016
Karriär
Östen Undén föddes 1886 och dog 1974. Han hade en enastående karriär:
Statsråd i fyra svenska regeringar, utrikesminister i 19 år, i centrum för svensk utrikespolitik i 45 år, framstående jurist, rektor för Uppsala universitet och universitetskansler.
Vid 31 års ålder professor i civilrätt och konsult i Edén–Brantings regering 1917.
Utrikesminister 1924–1926 i Brantings tredje regering.
Ordförande i riksdagens utrikesutskott 1937–1945.
Utrikesminister i Per Albin Hanssons och Erlanders regeringar 1945–1962.
Vi återpublicerar här ett inlägg från den 14 april 2020
Svensk militär strategi och planering utgår sedan länge från att ett anfall mot vårt land endast kan komma från ett håll. Det hållet heter Ryssland. Under kalla kriget var Sovjetunionen en stormakt som kontrollerade en oavbruten kuststräcka i Östersjön från Viborg i Finska viken fram till gränsen mot den gamla Hansametropolen Lübeck. Av detta har det allra mesta raderats ut och uppslukats av den forna motståndaren.
Anfall österifrån bygger på föreställningen om rysk revanschism. Revanschistiska företag av betydelse har emellertid inte förekommit någonstans på jordklotet efter andra världskriget. Avkolonialiseringen innefattade reträttstrider från gamla och nya imperier. De krig vi har sett efter 1991 har i första hand varit krig för att flytta fram positioner från kalla krigets segrarmakter. Revanschism brukar förknippas med en förlorarmakt.
”Världsordningen” är ett begrepp som alltmer intensivt virvlar runt i storpolitiska tal, ges passande och anpassat innehåll av think tank-”experter” och följsamma akademiker och transformeras sedan ned till våra dagliga media, och tas då oftast emot utan nämnvärd reflektion eller kritiskt omdöme. Ibland kvalificeras begreppet med hjälp av tillägg som den ”liberala”, den ”västliga” eller den ”regelbaserade” internationella ordningen. Begreppet är inte nytt och buden och tolkningarna är många. Det är på sitt sätt tveksamt om man kan tala om ”världsordningen” som ett begrepp i normal bemärkelse, men det är legitimt att använda termen om man är tydlig med vad som avses. Men det är ju långt ifrån alla.
Vi återpublicerar här en artikel från 28 februari 2020.
***
Vilka skyldigheter åligger en värnpliktig? Inte kan väl värnpliktiga tvingas att delta i en svensk väpnad styrka för militära insatser i utlandet? Nej, så är inte fallet.
Jag vet inte helt säkert om motsatsen antyds i ett regeringsförslag den 6 februari 2020 om förutsättningarna och ramarna för operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland. Förslaget, som redovisats här på sajten, ligger hos Lagrådet för yttrande. Det handlar bland annat om att riksdagen ska ge regeringen lagenlig rätt att fatta beslut om att sätta in väpnade styrkor till stöd för att hindra kränkningar av Finlands territorium. I förslaget nämns det i förbifarten, utan närmare förklaring, vilka som kan ingå i sådana väpnade styrkor:
Den 11 januari 1912 gör den lovande författaren Ludvig Nordström ett klipp ur Dagens Nyheter och klistrar in det i sin dagbok:
”August Strindbergs hälsotillstånd var under gårdagen i det närmaste oförändrat. – – – Strindberg fördriver tiden med läsning. Igår hann han med hälften av Ludvig Nordströms som bekant mycket omfångsrika bok Landsorts-bohème. Han förklarade att han är mycket intresserad av boken och finner att Nordström har rätt i många avseenden. Eventuellt kommer Strindberg sedermera att nedskriva några av de tankar som besjälat honom vid läsningen av Landsorts-bohème.”
Strindberg förbereder sig döden och avlider fyra månader senare. Dagen efter klippet, den 12 januari, är Lubbe och hans hustru Marika Stjernstedt, i dagboken kallad Gagga, bjudna till Hjalmar Branting och hans maka Anna, på Norrtullsgatan, ett stenkast från Strindbergs sista bostad. Den övriga gästen var John Landqvist, som skulle bli förste utgivare av Strindbergs samlade verk.