Vitbok om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002-2021 av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, båda tidigare ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet.
Förord av Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman. Teolog.
Utgiven av allliansfriheten.se
Vitboken finns att läsa här : VITBOK AFGHANISTANKRIGET 2002 2021.
Det mesta som har sagts och skrivits om USA:s krig i Afghanistan efter dess avslutande är förvirrat, och det kan inte gärna vara på annat sätt. Det svenska beslutet att gå i krig var viljestyrt. Den förespeglade utredningen om beslutet och dess följdverkningar får inte vara det. Här måste man få fram ett fullgott underlag, och det gäller inte minst de svenska operativa insatserna. En statlig utredning behövs, men det behövs också akademisk forskning. Den forskningen borde ha ett betydande inslag av icke-svensk expertis. Den får inte vara beroende av utsikter om framtida verksamhetsanslag. Den måste vara absolut självständig.
Den engelske professorn Nicholas Tsagourias m.fl bok, Regulating the Use of Force in International Law (Edvard Elgar Publishing 2021) har av den svenske folkrättsprofessorn Pål Wrange fått följande lovord: “ This is a lively, readable and concise account of the regulation of the use of force, bursting with contemporary examples. The use of force is perhaps the most contentious area of international law, its terms being loaded with presuppositions about law, politics and social relations. The authors present the material clearly for our assessment, while their present voice reminds us that there can be no finite answers to these difficult questions.” I den lovprisade boken kan vi bland annat läsa:
“As the UK’s 2013 Legal Memorandum and 2018 Policy Paper demonstrate, humanitarian intervention is permissible only in those circumstances where the international community recognises that a dire humanitarian crisis is occurring, where the intervention is strictly limited to the protection of human rights and where all other means of resolving the crisis have proven unsuccessful.”
Här påstås alltså att så kallad humanitär intervention kan vara i enlighet med folkrätten, utan ett godkännande av FN:s säkerhetsråd. Och stödet är att finna i officiella handlingar från Storbritannien, i vilka man söker rättfärdiga Storbritanniens internationella våldsanvändning. Tilläggas kan att i Ove Brings med flera, däribland Pål Wrange, Sverige och folkrätten (Norstedts juridik 2020, s. 199), talas oklart om att ett ”potentiellt undantag från våldsförbudet, ehuru även det kontroversiellt, är humanitär intervention”. Vad ”potentiellt undantag” avser är minst sagt oklart. Vi kan dock notera att författarna hänvisar bland annat till Olivier Corten, The Law Against War, i en upplaga från 2010.
Olivier Corten har nu kommit med en ny upplaga av The Law Against War. The Prohibition on the Use of Force in Contemporary International Law (Hart Publishing 2021).
Riksrevisionens granskning av uppbyggnaden av armén visar på stora brister.
Riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015 innebar att Försvarsmakten återigen skulle kunna försvara Sverige mot ett väpnat angrepp och var en helomvändning mot tidigare beslut om huvudsakligt fokus på internationella insatser.
Armén har i realiteten inte haft möjligheten att uppnå det som beslutats av riksdagen säger riksrevisionen i sin rapport från den 31 augusti att bygga nationell försvarsförmåga och stärka arméstridskrafterna.
För några dagar sedan blev en av utgivarna tillfrågad av en högt uppsatt medlem av den svenska regeringen vilken organisation, som står bakom vår sajt. Han fick svaret: Det finns ingen organisation. Vi är tre utgivare plus två rådgivare. Vi har ingen ekonomi, inga intäkter – för att täcka utgifter tar vi i förekommande fall ur egen ficka.
”Folkeretten forplikter oss som stat til å etter beste evne forsvare vårt eget territorium og holde orden i vår eksklusive økonomiske sone. Dette er regjeringens fremste folkerettslige forpliktelse. Det er først når dette er oppfylt at vi har krav på andres anerkjennelse som selvstendig stat. Ved å prioritere internasjonale operasjoner på bekostning av forsvaret av egne grenser, har vi ikke lenger kapasitet til å oppfylle våre folkerettslige forpliktelser som selvstendig stat. Dette har våre politikere valgt å neglisjere til fordel for internasjonale operasjoner med tvilsomt rettsgrunnlag som bombingen av Libya, invasjonen i Irak og okkupasjonen av Afghanistan.
Her hjemme gjør et svekket forsvar oss mer utsatt i et stadig mer ustabilt Europa. Det øker faren for å bli en brikke på stormaktenes sjakkbrett. Når regningen gjøres opp for denne uansvarlige eventyrpolitikken må vi legge til kostnadene ved å gjenoppbygge vårt eget forsvar. Ansvaret ligger først og fremst hos de to statsbærende partiene i Norge, Arbeiderpartiet og Høyre, sammen med militære rådgivere som tidligere forsvarssjef Sverre Diesen.” Øystein Steiro Sr. resett.no
[…] Our event database illustrates both the offensive and defensive sides of the geopolitical equation. Show of force and freedom of navigation activities, especially by the United States and NATO, have pushed aircraft and naval operations into areas that hitherto had seen little, if any, probing by the opposing sides since the height of the Cold War.
Take, for example, the deployment of U.S. strategic air assets from bases in the United States to the European theater. Over the last three years, these bomber task force deployments have steadily increased the U.S. presence in northern Europe, especially in Norway and its adjoining seas, with B-1, B-2, and B-52 missions above the Arctic Circle and over the Barents Sea. U.S. and allied navies have also extended their show of force and freedom of navigation operations into the same area — including a carrier strike group — for the first time since the end of the Cold War.
These naval demonstrations are highly visible and demonstrate significant offensive capability. At least three allied multinational task forces have conducted patrols into the Barents Sea which, given the vast Russian military establishment there centered on the Northern Fleet, drew considerable attention from Moscow. NATO and Russia are engaged in an ongoing geopolitical drama, one in which the actors are willing and perhaps driven to increase the tempo and expand the arena in which it plays out. This makes dangerous military interactions, both at sea and in the air, much more commonplace and virtually guarantees more of the same all along the NATO-Russian frontier. Läs artikel
Det var ett bra beslut, nödvändigt och välkommet, att USA och dess allierade liksom juniorpartnern Sverige lämnade Afghanistan.
USA med sina bundsförvanter var i Afghanistan utan folkrättsligt stöd. USA startade den 7 oktober 2001 bombkriget mot Afghanistan. Angreppet var ett brott mot FN-stadgans våldsförbud och har aldrig sanktionerats av FN.
Man var en utländsk ockupationsmakt i kriget.
Mot slutet av det 20-åriga kriget fick det alltmer också karaktären av ett inbördeskrig. Det strider mot folkrätten att stödja ena sidan i ett inbördeskrig, och i detta fall en korrupt sida som man hade riggat och själv styrde och höll under armarna och som föll som ett korthus efter tillbakadragandet. Den sidan hade sedan länge förlorat kontrollen över stora delar av territoriet.
Uttåget skulle ha skett för länge sedan, och man skulle aldrig från början ha gått in med militär.
I det läge som nu råder måste Sveriges linje vara att hävda försvar av Afghanistans territoriella integritet och självbestämmande. Stormakter ska inte blanda sig i annat än om de bjuds in för konstruktiva bidrag till utvecklingen av landet.
Som våra läsare förhoppningsvis uppmärksammat är utgivarna av alliansfriheten.se varma anhängare av yttrande- och tryckfrihet och andra fri-och rättigheter såsom mötesfrihet, föreningsfrihet och demonstrationsfrihet. Vi har ambitionen att hålla oss hyggligt uppdaterade i dessa frågor och att efter förmåga förmedla kunskap vi inhämtar till läsarna. Vi är emellertid tacksamma för tips från våra läsare eftersom dessa spörsmål inte specialbevakas av oss.
Nedan följer en överblick över de nu mest akuta frågorna inom detta område.
FÖRBUD MOT RASISTISKA ORGANISATIONER
I maj i år lade en statlig kommitté fram ett betänkande om Ett förbud mot rasistiska organisationer (SOU 2021:27). Förslagen i betänkandet är nu föremål för remissbehandling och svar ska ha inkommit till justitiedepartementet senas den 6 september 2021.
Vi är emot dessa förslag.
I omtalen av senere års kriger hvor Norge har deltatt etterlyses ofte en sterkere involvering fra Stortingets side. Ikke minst gjelder dette Libya-krigen i 2011, hvor det med styrke har vært hevdet at regjeringen avklarte norsk deltakelse gjennom mobilbruk, mens Stortinget ble satt på sidelinjen.
Det er grunn til å glede seg over boken Stortinget og den lange krigen, 1991-2021, som analyserer og drøfter Stortingets rolle – eller mangel på en sådan – knyttet til «norske kriger». […]
Interessant nok viser boken at i de tilfeller hvor det er gjennomført brede evalueringer (Afghanistan og Libya) har de folkevalgte – med få unntak – vært mest opptatt av å berømme rapportene. I veldig liten grad er det fra Stortingets side, i plenum som under komitebehandling, fremmet (kritiske) kommentarer, forslag og læringspunkter. Og, som et av bokens kapitler dokumenterer, totalbildet blir ikke bedre ved at også media igjen og igjen har underkommunisert folkerettslige og konstitusjonelle sider ved norsk deltakelse i krig. […]
Eksempelvis diskuteres Stortingets tolkning av folkeretten, og det tilrådes tilbakeholdenhet med bruk av Forsvaret i utenlandsoperasjoner. Ikke fordi slike oppdrag kan romme høy risiko eller være omstridt, men fordi «Norge er et lite land i verden og har…begrensete ressurser til å foreta en prøving av det folkerettslige grunnlaget» for slik deltakelse. Läs artikel
Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.
En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, som tyskarna i Norge 1945. De som vinner ett krig, som de allierade 1945, kan ockupera med framgång: omskola, hjärntvätta de besegrade. Sedan dra sig tillbaka, med hedern i behåll.
En motståndsrörelse uppstår, när landets reguljära väpnade styrkor har misslyckats i sitt försvar av befolkningen. Den är en gerilla och har en bred bas men behöver inte vara demokratiskt uppbyggd.
Ockupanten inser sällan, att den angripne har alla fördelar: terrängen, befolkningen, tiden. Ockupation kostar mer än uppror; angrepp är dyrare än försvar.
Befrielser är ofta grymma, men ockupanten är den grymmare och förorsakar långt fler offer än den som sätter sig till motvärn, främst bland icke-stridande.
Ockupanten demoraliseras, medan den angripne stärker sin moral. Den som ockuperar ett land har mycket att förklara men har nästan aldrig något att anföra till sitt försvar. Vissa angripare avstår från ockupation, som Sovjetunionen efter fortsättningskriget i Finland, därför att den hade blivit dem en börda.
Den som ockuperar ett annat land behöver övertyga sina medborgare om det rättfärdiga i dådet; de angripna måste inte övertyga sig själva, eftersom alla är angripna. Quislingar finns, men de utgör alltid ett försumbart mindretal.
Kriget i Afghanistan har aldrig varit populärt i Sverige.
Det har från början funnits en bred opinion med personer från skilda läger från höger till vänster som menat att vi skulle ta hem soldaterna. År 2007 publicerades ett upprop i några av våra största dagstidningar om att ta hem trupperna.
Initiativtagare var bland andra Thage G Peterson, Hans Alfredsson, Eva Moberg och uppropet kom att undertecknas av fler än 7000 personer.
Solidaritet med Afghanistan och motstånd mot utländsk ockupation demonstrerades i vårt land även under 1980-talet då Svenska Afghanistankommittén bildades med huvuduppgiften att bilda opinion mot Sovjets ockupation.
I artikel nedan som vi återpublicerar från Svenska Dagbladet från 16 mars återfinns bland undertecknarna flera personer som var med och bildade Svenska Afghanistankommittén och flera som stod bakom uppropet 2007 att ta hem de svenska trupperna.
”Kriget i Afghanistan skamfläck för Sverige”
Ett avtal mellan talibanrörelsen och USA undertecknades den 29 februari. Vi som har kämpat mot kriget och mot Sveriges deltagande i kriget känner en stor glädje och lättnad över att vapnen tystnat. Ingen kan garantera att det innebär verklig fred, men om USA:s, Natos och andra allierades trupper (inklusive Sveriges) verkligen hemkallas innebär det ett stort steg på väg till fred.
Vi hoppas att det nu överenskomna dokumentet sätter stopp för att Afghanistan blir ett fäste och fristad för internationella terrorister och terrornätverk.
En helt annan fråga är om afghanerna klarar att på fredlig väg lösa alla de motsättningar som ackumulerats under utländskt förmyndarskap. 19 års ockupation (och före det ett decennium av sovjetisk ockupation) har satt djupa spår i nationen och att tro att de skulle läka över en natt är naivt. Läs artikel