En troende och en tvivlare – inblickar i svenskt 1910-tal

Anders Björnsson

Den 11 januari 1912 gör den lovande författaren Ludvig Nordström ett klipp ur Dagens Nyheter och klistrar in det i sin dagbok:

”August Strindbergs hälsotillstånd var under gårdagen i det närmaste oförändrat. – – – Strindberg fördriver tiden med läsning. Igår hann han med hälften av Ludvig Nordströms som bekant mycket omfångsrika bok Landsorts-bohème. Han förklarade att han är mycket intresserad av boken och finner att Nordström har rätt i många avseenden. Eventuellt kommer Strindberg sedermera att nedskriva några av de tankar som besjälat honom vid läsningen av Landsorts-bohème.”

Strindberg förbereder sig döden och avlider fyra månader senare. Dagen efter klippet, den 12 november, är Lubbe och hans hustru Marika Stjernstedt, i dagboken kallad Gagga, bjudna till Hjalmar Branting och hans maka Anna, på Norrtullsgatan, ett stenkast från Strindbergs sista bostad. Den övriga gästen var John Landqvist, som skulle bli förste utgivare av Strindbergs samlade verk.

Det blev flera bjudningar med dessa personer och andra ur Stockholms bildade medelklass. Den 16 mars var det dags igen, hos Landqvists (med John och maka Elin Wägner). Lubbe antecknar:

”Om, sade B[ranting], jag kunde vara viss om att vi vore fullständigt trygga och ej behövde frukta några militära planer från Ryssland, då skulle man släppa hela militärfrågan, och man skulle få se en nationell samling här i landet, vartill man aldrig sett maken. Men den största olycka, som kunnat hända vårt land, det var, att revolutionen i Ryssland misslyckades härom året [1905]. Hade den lyckats, då hade hela ställningen varit en annan, men så länge tsardömet äger bestånd, måste man vara rustad.”

Var Branting rädd för ryssen? Kanske. Marx och Engels hade varnat för honom. Några år senare, när världskriget håller på att utlösa hungerupplopp i Sverige, är det lunch hos Brantings (29/4 1917). Både Ludvig Nordström och Hjalmar Branting var entente-vänner, och Lubbe fick bekräftat, vad han säger sig ha trott och tror, ”nämligen att Branting på något sätt laborerar med tanken att söka få till stånd revolution i Tyskland. Han sade sig luta åt den tron, att det verkligen skulle bli av även där.” Efter två timmar tog Branting en droska till riksdagen.

De här nedslagen i tidskrönikan äger sitt givna intresse. 1912 års Branting fruktade ett tsaristiskt Ryssland och förväntade sig en ny revolution i detta rike, en som skulle leda till stormaktsfred och lugn i Sverige. LN var skeptisk, fann det ”kortsynt”. Han skrev i dagboken: ”Tro, att revolutionen så skulle förändra Rysslands utrikespolitik, att vi med ens kunde avrusta, det förfaller mig dock vara en allt för stark idealitet.” 1917 hoppades Branting på en omvälvning också i Tyskland. En sådan blev det ju i bägge fallen, en framgångsrik och en nedslagen, men dessa och deras efterverkningar omskapade inte de internationella realiteterna, annat än i så måtto att det första världskrigets primära nederlagsnationer under en kort historisk sekund fann varandra.

I dessa meningsutbyten synes Lubbe Nordström ha varit realisten. Stormakter är som de är, revolution eller ej. En våldsam regimförändring (som Branting hoppades på i Ryssland och Tyskland, men motarbetade i Sverige) har endast begränsad räckvidd ur ett geopolitiskt perspektiv. I nästa storkrig stod Ryssland och Tyskland igen mot varandra som sina respektive huvudfiender.

 

 

Referens:

 

Ur Ludvig Nordströms dagböcker. ”Individuella registret”. Urval av Tor Bonnier. Stockholm: Albert Bonniers förlag 1955.