I en artikel av Norges förbindelseofficer vid Natos högkvarter, Martin Borg, behandlas frågan om hur militära styrkor kan föras över nationsgränser vid krig eller konflikt. Han hänvisar bland annat till en rapport från en expertgrupp, Center for European Policy Analysis (CEPA), som har analyserat Natos behov av transporter över gränser i Europa.
Ett av scenarierna är att Nato-styrkor från Norge förs över Sveriges territorium för att sättas in till försvar för Estland vid en konflikt.
Borg resonerar kring kraven på infrastruktur som vägar, broar, järnvägar, hamnar med mera för att möjliggöra militär mobilitet.
Både Norge och Sverige är med i EU:s Permanent Structured Cooperation (PESCO) för att skapa militär mobilitet, det vill säga underlätta förflyttning tvärs nationsgränser.
Borg ställer frågan hur det skulle vara möjligt att i en krissituation skicka militära brigader på väg norröver via Norges grannländer (Sverige och Finland) vid en krissituation.
Steg i den riktningen har tagits genom det nordiska försvarssamarbetet Nordefco (Nordic Defense Cooperation) där länderna i ett Memorandum of Understanding, Vision 2025, enats om samarbete på en rad områden. Den militära rörligheten står som första punkt och valdes i våras ut som ett testprojekt för att undersöka möjligheterna att utveckla rörligheten under kris och konflikt.
Förberedelser har även gjorts från svensk sida att med svensk trupp säkra Nato-styrkors transport över gränsen till Sverige, vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.
Militär rörlighet är alltså en fråga som är uppe till behandling inom flera samarbetsprojekt.
För Sverige är det främst inom Nordefco som militär rörlighet över gränserna diskuteras. Samarbetet innefattar inga bindande förpliktelser. Varje land bestämmer suveränt självt hur långt det vill gå. Dock är inte Nordefco någon neutral sammanslutning. Två av länderna (Sverige och Finland) är alliansfria medan Norge, Danmark och Island är medlemmar i Nato. Ändå är inriktningen uttalat att stärka det transatlantiska samarbetet, och det handlar i grunden om militärt samarbete mot Ryssland. I Vision 2024 står det om syftet:
“We will seek to maintain and strengthen the transatlantic partnership.”
Samarbete utan bindande beslut om militär rörlighet kan tjäna oss. Möjligheter att föra militära styrkor till Sverige kan vara viktigt för det fall vi begär hjälp som kollektivt självförsvar vid ett militärt angrepp på vårt land.
Men långtgående förberedelser som att två svenska regementen skall sättas upp för att säkra Nato-transport till svenskt territorium, liksom att laborera med scenarier som att Nato-styrkor skall föras genom svenskt territorium för att sättas in i Baltikum, kommer av Ryssland att uppfattas som att vi redan före ett krig eller en konflikt blivit en part i konflikten.
Scenariet är i högsta grad aktuellt och inte bara en skiss av militärstrateger. Den 13 november förra året fick amerikanska bomb- och jaktflyg regeringens tillstånd att med eskort av JAS-plan korsa svenskt territorium för passage vidare till Estland som ett led i en övning att bistå en baltisk stat vid en konflikt.
Stormakter kan ange de ädlaste syften med att få tillgång till annat lands territorium, men kan också handla om att skaffa sig kontroll över landet och utnyttja det vid en konflikt.
Man kan tänka på situationen 1940 då Storbritannien och Frankrike pressade Sverige att ge tillstånd till transport av en expeditionskår från Narvik över norra Lappland med det påstådda syftet att sättas in till stöd för Finland mot Sovjetunionen.
I själva verket var avsikten, som väl belagts senare, att västmakterna ville besätta malmfälten. Sveriges statsminister Per Albin Hansson anade det och sade klokt nog nej. I annat fall hade Sverige med stor sannolikhet dragits med i andra världskriget.
Idag handlar diskussionen om förberedelser för Nato att via svenskt territorium militärt stödja de baltiska staterna.
Det kan emellertid lika väl gälla för USA och Nato att besätta svenskt territorium för egna syften för att vid en konflikt med Ryssland skaffa sig ett gynnsamt utgångsläge för robotar och fjärrverkande vapen att sätta in mot ryska baser.
Sådana förberedelser riskerar att göra svenskt territorium till en tummelplats för stormakterna.
Den traditionella svenska försvars- och säkerhetspolitiken byggde på att vi med ett eget starkt territorialförsvar skulle vara en buffert mellan stormakterna, och vi skulle inte tillåta någon av parterna att placera militära styrkor i vårt land.
Därmed bidrog Sverige under hela kalla kriget till att minska spänningarna i Östersjöområdet, en linje som också accepterades av båda stormakterna.
Det politiken borde återupprättas. Vi skall inte bjuda någon på ett krigsfall.