Operativt militärt stöd från Sverige till Finland, et vice versa?

Rolf Andersson

Sverige och Finland har ett nära försvarssamarbete. Det är bra. Förutsättningarna är utmärkta. Sverige och Finland är militärt alliansfria. De två staterna har i grunden gemensamma säkerhetspolitiska intressen att bevaka. Det ligger i deras intresse att verka för fred, stabilitet och minskade spänningar framförallt i närområdet.

I det ingår att inte låta det egna territoriet riskera bli ett mer eller mindre värnlöst tomrum för stormakters spel, krav och tryck. I det ingår att hålla rimlig distans till de ständigt framträngande motsättningarna mellan stormakterna, vilka nu börjar göra sig gällande allt tydligare även i Arktis, och som på många plan ständigt pressar mindre stater som Sverige och Finland.

Sverige har mycket att lära av det robusta, folkförankrade försvarstänkandet i Finland, där allmän värnplikt är en bestående grundbult för ett territorialförsvar, som ska försvara landet i dess helhet. Finland har bevarat och utvecklat en alltjämt imponerande armé värd namnet. Vi har avvecklat värnplikten och den starka armé vi en gång hade. Hittills har vi inte förmått ta många steg för att återställa vår tidigare försvarsförmåga. Vad Finland har lära av Sverige i försvarssammanhang är jag inte riktigt klar över, men det bedömer finnarna bäst själva, och de ser ju uppenbarligen fördelar i samarbetet.

I den mån ett fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland stärker Sveriges respektive Finlands nationella försvar är det förträffligt. Det står nog klart att sådana ömsesidiga fördelar har uppnåtts och att ytterligare resultat som ger ökad försvarsförmåga är möjliga och kan uppnås.

Det militära samarbetet mellan Sverige och Finland omfattar emellertid även ländernas förmåga att agera militärt tillsammans. Det omfattar operationsplanering och förberedelser för gemensamt operativt användande av militära resurser i olika scenarier, till exempel i händelse av territoriella kränkningar och väpnade angrepp. Detta är långtgående. Är det tjänligt och i så fall för vad?

Härvidlag måste man faktiskt stanna upp och överväga inriktningen. Kan detta var riktigt ur ett svenskt nationellt försvarsperspektiv? Det kan jag inte se!  Omständigheterna måste vara mycket speciella för att det skulle ligga i Sveriges intresse (eller för den delen i Finlands eget intresse) att utsätta sig för sådana existentiella risker.

Frågeställningen aktualiseras genom en lagrådsremiss den 6 februari 2020 från regeringen, där det föreslås att det införs en ny lag för det operativa försvarssamarbetet med Finland. Det centrala i detta förslag är ur svenskt perspektiv att regeringen ska bemyndigas att fatta vissa beslut om att lämna operativt militärt stöd till Finland. Regeringen tänker sig att frågan ska regleras på följande sätt:

”1 §. Regeringen får, under förutsättning att Sverige inte är i krig och det inte råder en väpnad konflikt på finskt territorium, på begäran av Finland sätta in svenska väpnade styrkor för att i enlighet med internationell rätt stödja Finland med att hindra kränkningar av finskt territorium.”

För närvarande gäller att riksdagen kan fatta beslut om att sätta in svenska väpnade styrkor för att stödja Finland med att hindra kränkningar av finskt territorium och att försvara Finland mot angrepp. Att det lagtekniskt förhåller sig så enligt den svenska Regeringsformen, är inget att säga om. Riksdagen bör ha sådana avgöranden i sin hand. Att riksdagen i princip, under överblickbara förhållanden, inte bör fatta några sådana beslut är en annan sak. Det är en politisk fråga, där riksdagen har att fälla avgörandet. Det är något som vi, på gott och ont, har att leva med.

Vad regeringen föreslår är att den ska ges mandat att istället för riksdagen besluta sätta in svenska väpnade styrkor för att hindra kränkningar av finskt territorium (men inte att försvara Finland mot angrepp, i vilka fall avgörandet fortfarande ska vara riksdagens). Argumentet för denna förskjutning av beslutanderätten är primärt att ett sådant beslut kräver skyndsamhet och att man därför inte kan vänta på en riksdagsbehandling.

Om allt detta är enligt min mening i huvudsak följande att säga sett med svenska ögon:

Någon analys av under vilka förutsättningar det skulle ligga i Sveriges intresse att sätta in svenska väpnade styrkor för att stödja Finland för att hindra kränkningar av finskt territorium förekommer knappast i lagrådsremissen. Något sådant intresse föreligger näppeligen. Detsamma gäller riksdagens mer obegränsade mandat att sätta in väpnade styrkor även mot angrepp mot Finland.

Finländarna klarar naturligtvis utmärkt själva, politiskt och militärt, att möta gängse kränkningar av territoriet som från tid till annan förekommer och oftast inte ger anledning till mer än en protest.

Skulle det vara fråga om systematiska kränkningar, som klart går utöver typiska, hittillsvarande mönster, vore läget onekligen allvarligt. I ett sådant läge har den finska statsledningen att utvärdera det hela, bedöma sina alternativ, eventuellt mobilisera, överväga alliansmöjligheter, förhandla eller pröva andra utvägar för att bevara freden. Sverige skulle inte ha mycket att bidra med, och vi skulle knappas vilja på egen risk bli involverade i en kombination av känsliga faktorer som vi inte har nämnvärt inflytande över.

Det är enligt min mening uppenbart att insatser i sådana sammanhang skulle medföra risk för att vi dras in i väpnade konflikter, över vilka vi inte skulle ha någon kontroll alls.

Den ytterst begränsade värnkraft vi har behöver vi under alla förhållanden för att bevara Sveriges territoriella integritet och självbestämmande.

Skyndsamheten som argument för att regeringen tar över beslutanderätten istället för riksdagen är knappast hållbart. Någon betänketid i avgörande frågor skadar inte, och praxis visar att det har gått att få fram till och med ytterst skadliga riksdagsbeslut med oväntad snabbhet.

Vill man se denna lagstiftning enligt lagrådsremissen som ett moment i ett svenskt tröskelförsvar (det hela bygger ju på ömsesidighet, finnarna ska komma till vår hjälp, om de så beslutar), är det synnerligen tunt.

Nåväl, lagrådsremissen ändrar inte i sig på det förhållandet att Sverige förblir militärt alliansfritt. Att ändra på det kräver andra beslut. Regeringens upplägg innebär att den skulle få större möjlighet att dra in oss i krig mellan andra stater. Det ligger inte i vårt intresse.

En annan sida av saken är att lagrådsremissens förslag riskerar att bilda ett mönster som kan följas upp och öppna för liknande upplägg gentemot andra stater eller organisationer. Inte heller det ligger i vårt intresse.