Ettfallstänkandet, enfaldstänkandet

Anders Björnsson

Svensk militär strategi och planering utgår sedan länge från att ett anfall mot vårt land endast kan komma från ett håll. Det hållet heter Ryssland. Under kalla kriget var Sovjetunionen en stormakt som kontrollerade en oavbruten kuststräcka i Östersjön från Viborg i Finska viken fram till gränsen mot den gamla Hansametropolen Lübeck. Av detta har det allra mesta raderats ut och uppslukats av den forna motståndaren.

Anfall österifrån bygger på föreställningen om rysk revanschism. Revanschistiska företag av betydelse har emellertid inte förekommit någonstans på jordklotet efter andra världskriget. Avkolonialiseringen innefattade reträttstrider från gamla och nya imperier. De krig vi har sett efter 1991 har i första hand varit krig för att flytta fram positioner från kalla krigets segrarmakter. Revanschism brukar förknippas med en förlorarmakt.

I Sveriges närområde har krigen lyst med sin frånvaro – även om svenska regeringar har haft det dåliga omdömet att involvera den svenska försvarsmakten i krigsföretag i andra världsdelar. För att kunna peka ut ett krigshot mot Sverige från rysk revanschism har man varit tvungen att gå till Krim, vars återförande till Ryssland skedde under folkrättsligt oacceptabla former. Krim uppfattades av Moskva som irredenta. Några sådana mål finns inte i Östersjön och heller inte i Ishavet.

Det betyder inte att ett anfall mot Sverige från öst är otänkbart, men det måste sättas in i sin kontext. Natoländerna ser Ryssland som den naturliga fiendemakten i Europa, och det omvända gäller givetvis också. Sverige, som ligger mitt i smeten, kan komma att dras in i en militär konfrontation mellan de bägge lägren. Men det är inte på förhand givet från vilket håll ett militärt angrepp i en sådan situation kan komma. Naturligtvis kan det tänkas komma från flera håll samtidigt.

Detta vill nutida militära tänkare och försvarsplanerare inte inse. De har låst fast sig i en föreställningsram som rymmer endast ett krigsfall. Det är klart olyckligt. Krigshistorien är berättelsen om det oväntade. Det var få som hade förväntat sig att Hitlertyskland och Stalins Sovjetunionen skulle ingå en nonaggressionspakt med varandra i augusti 1939. Två veckor efter den händelsen utlöstes andra världskriget genom Tysklands angrepp på Polen. Många hade förväntat sig att Tyskland och Ryssland skulle hamna i krig med varandra. Så skedde sedermera också. Var det lika förväntat att Finland då skulle ställa upp på Tysklands sida?

En stat som Sverige, utanför allianssystemen sedan sekler, måste räkna med flera krigsfall – geografiska och geostrategiska. I vissa fall måste vi kunna säga nej till traditionella vänner, som när vi vägrade en västmaktsinvasion i Norrland i början av år 1940 (då var vår militära kapacitet starkt försvagad). I andra fall kan det vara rationellt att ducka för potentiella fiender, som när Sverige längre fram i kriget tillät transport av tysk trupp genom landet. Det ultimata är att stå utanför striderna, inte att hamna på ”rätt sida”.

I ett starkt försämrat säkerhetsläge – talet om att läget hela tiden försämras är ett retoriskt bondknep för att skyla över obetänksam massiv nedrustning av försvarskraft i en situation som inte skiljer sig särskilt mycket från dagens – kan det bli nödvändigt att frångå gjorda utfästelser och tacka nej till ”broderlig hjälp” (läs: värdlandsstöd) för att inte råka i skottlinjen. Det fallet bör också upp på bordet.

Ingen kan utesluta att våra grannländer, om kriget mot all förmodan bryter ut, kommer att befinna sig på olika sidor av stridslinjen. Sverige bör därför skaffa sig en mental beredskap för ett flertal olika utfall. Något annat vore pur enfald. Den nuvarande generallinjen om ”solidaritet” och ”samarbeten” förefaller i allt väsentligt vara skapelser för fredstida bruk. Att den kraftigt applåderas av krigshetsare bör göra oss ytterligt misstänksamma.