”Världsordningen” är ett begrepp som alltmer intensivt virvlar runt i storpolitiska tal, ges passande och anpassat innehåll av think tank-”experter” och följsamma akademiker och transformeras sedan ned till våra dagliga media, och tas då oftast emot utan nämnvärd reflektion eller kritiskt omdöme. Ibland kvalificeras begreppet med hjälp av tillägg som den ”liberala”, den ”västliga” eller den ”regelbaserade” internationella ordningen. Begreppet är inte nytt och buden och tolkningarna är många. Det är på sitt sätt tveksamt om man kan tala om ”världsordningen” som ett begrepp i normal bemärkelse, men det är legitimt att använda termen om man är tydlig med vad som avses. Men det är ju långt ifrån alla.
Linjerna är inte skarpa. Stormakterna och andra stater drar åt olika håll med gråzoner däremellan.
Från USA:s sida görs oftast ”världsordningen” till en tämligen diffus och rörlig värdegemenskap, som anpassas under hand och tillämpas rätt godtyckligt efter vad som från tid till annan passar taktiskt för att motivera interventioner och inblandning i främmande land, och för att pressa andra stater och isolera dem i det ”internationella samfundet”. Vilka som ingår i denna värdegemenskap är oklart och mejslas ut av USA efter eget gottfinnande från fall till fall. Nyckelfraser som ska slå an tonen är bland annat demokrati, mänskliga rättigheter och västliga värden i övrigt.
Andra stater, ja, en majoritet av världens stater, företrädda framför allt av tunga organisationer som den alliansfria rörelsen och G77, hävdar i stället framför allt internationell rätt med fokus på FN-stadgan och FN:s system, som grund för den globala ordningen. Nyckelorden är bland annat territoriell integritet, självbestämmande och icke-inblandning. På det hela taget ansluter Kina och Ryssland till dessa grupperingars positioner.
På samma sätt som när det gäller andra internationella begrepp, som är laddade med sprängstoff, till exempel det ofta missbrukade begreppet ”självförsvar” (som dock är klart reglerat i FN-stadgan), råder det strid om den rätta innebörden av termen ”världsordningen”. Stormakter försöker lägga beslag på den och vinkla den för egen del och använda den taktiskt mot motståndare. Småstater bör vara varsamma och inte låta sig dras in i det ränkspelet.
I denna artikel gör jag en genomgång av olika positioneringar beträffande ”begreppet världsordningen”. Det kan vara på sin plats att inleda med två nordiska utgångspunkter.
I svenska regeringens utrikesdeklaration för 2021 anges följande:
”Regeringen verkar för en världsordning baserad på folkrätten där regler och avtal går före den starkes rätt.”
Finlands president Sauli Niinistö ger uttryck för motsvarande hållning i sitt nyårstal den 1 januari 2019:
”Vi måste ihärdigt försvara den internationella regelbaserade ordningen. FN-systemet är en viktig stöttepelare också för Finlands egen säkerhet och välfärd. Samtidigt måste vi vara beredda på att det nuvarande systemet kanske aldrig kommer att återhämta sig.”
För två mindre stater som de alliansfria Sverige och Finland anger dessa ståndpunkter en riktig grund med sin starka betoning av FN och av lag och ordning i internationella förhållanden. Internationella lagar och avtal ska helt enkelt hållas. För svensk del tvingas man dock konstatera att vi blivit allt sämre på att hålla fast vid denna principiella inriktning och i stället anpassat oss framför allt under trycket från USA, som vi på danskt och norskt manér ställer oss in hos. Det har vi åtskilliga gånger belyst på den här sajten, inklusive ageranden i strid mot FN-stadgan.
Konkret handlar den genuint regelbaserade världsordning, som här är aktuell, om grundläggande byggstenar i den nu gällande lagliga ordningen: FN-stadgan och FN-systemet i övrigt; världshandeln (WTO); världshälsan (WHO); kärnvapen (icke-spridningsavtalet, avtalet med Iran); Internationella valutafonden; Världsbanken; internationella konventioner om transporter, flygtrafik, haven (havsrättskonventionen som USA inte anslutit sig till), Arktis med mera; samt andra överenskommelser och institutioner som är förankrade i den internationella rätten.
Om vi övergår till stormakten USA så var president Joe Biden i sin Interim National Security Strategic Guidance från mars 2021 synnerligen oklar om den gällande regelbaserade internationella ordningen och ifrågasatte den faktiskt i grunden:
”This work is urgent, because the alliances, institutions, agreements, and norms underwriting the international order the United States helped to establish are being tested. Amid rapid change and mounting crisis, the system’s flaws and inequities have become apparent, and gridlock and inter-state rivalry have caused many around the world—including many Americans—to question its continued relevance. The United States cannot return to business as usual, and the past order cannot simply be restored. But this, too, presents an opportunity – to act, adapt, reform, and embrace bold initiatives that bring like-minded states and influential non-state actors together in new ways. Together with our allies and partners, we can modernize the architecture of international cooperation for the challenges of this century, from cyber threats to climate change, corruption, and digital authoritarianism.”
Här är budskapet närmast, om än något glidande, att det knappast finns en bestående världsordning värd att försvara. Den tycks vara så skröplig och imperfekt att den tydligen måste göras om. Detta framstår som ett revisionistiskt projekt. Den regelbaserade världsordning, som USA var med och skapade efter andra världskriget, med FN som det i särklass värdefullaste bidraget, och som gäller än idag, duger tydligen inte längre åt USA. Förhållandena ändras på ett för USA ofördelaktigt sätt, reglerna passar inte längre. Inget djävulskt i det, i och för sig, bara man respekterar den nu gällande ordningen och sedan tar initiativ för att ändra den i enlighet med dess egna regler och vinner det stöd för ändringar som regelverket kräver. Det gör inte USA. Ett enkelt exempel bland många andra må belysa detta: rent anarkistiskt saboterar USA tvistelösningen inom världshandelssystemet (WTO) genom att tillse att domare inte kan tillsättas. Vidare tillämpar USA olagliga extraterritoriella sanktioner, det vill säga förbud som ska gälla inte bara inom USA:s territorium utan i alla världens stater. Detta har fortsatt under Biden. Vad värre är att Biden har fortsatt med USA:s aggression i strid mot FN-stadgans våldsförbud; nu senast genom bombningar av mål i Irak och Syrien.
USA:s utrikesminister Antony J. Blinken gjorde ett uttalande den 18 mars 2021 i anslutning till ett möte med kinesiska företrädare:
”Our administration is committed to leading with diplomacy to advance the interests of the United States and to strengthen the rules-based international order.
That system is not an abstraction. It helps countries resolve differences peacefully, coordinate multilateral efforts effectively, and participate in global commerce with the assurance that everyone is following the same rules. The alternative to a rules-based order is a world in which might makes right and winners take all, and that would be a far more violent and unstable world for all of us. Today, we’ll have an opportunity to discuss key priorities, both domestic and global, so that China can better understand our administration’s intentions and approach.
We’ll also discuss our deep concerns with actions by China, including in Xinjiang, Hong Kong, Taiwan, cyber attacks on the United States, and economic coercion toward our allies. Each of these actions threaten the rules-based order that maintains global stability. That’s why they’re not merely internal matters and why we feel an obligation to raise these issues here today.”
Om man bortser från fraserna, som refererar varken till FN-stadgan eller till gällande internationell rätt i övrigt, så avser de konkreta exempel Blinken tar upp framför allt förhållanden som avser Kinas interna affärer. Blinken tycks inte acceptera den gällande regelbaserade världsordningen, som konstitueras av FN-stadgan och bygger på grundprincipen om icke-inblandning i andra staters interna angelägenheter.
Nato ansluter som oftast är brukligt till USA. I ett pressmeddelande efter Natos möte i Bryssel den 14 juni 2021 talas det upprepade gånger om “den regelbaserade internationella ordningen” utan att man får klart för sig vad som konstituerar denna. Hoten mot denna ordning tycks, om man får tro generalsekreteraren Jens Stoltenberg, kunna utgöras av närmast vad som helst. Dock står det klart att medlemsstaterna även i väsentliga frågor har skilda synsätt, bland annat beträffande synen på Kina och Ryssland, vilka motsättningar man tills vidare bryggar över genom kompromisskrivningar.
För att fullständiga bilden av stormakternas positioner belyser jag också Kinas synsätt, varefter jag berör Rysslands inställning.
Kinas vice utrikesminister Xie Feng uttalade i anslutning till överläggningar med USA:s biträdande utrikesminister Wendy Sherman den 26 juli 2021:
“U.S. side’s so-called ‘rules-based international order’ is designed to benefit itself at others’ expense, hold other countries back and introduce ”the law of the jungle”, sade Xie.
“This is an effort by the United States and a few other Western countries to frame their own rules as international rules and impose them on other countries.
The United States has abandoned the universally-recognized international law and order and damaged the international system it has helped to build”, sade han. ”It is trying to replace it with a so-called ’rules-based international order.'”
”The purpose is to resort to the tactic of changing the rules to make life easy for itself and hard for others, and to introduce ’the law of the jungle’ where might is right and the big bully the small”, tillade Xie.
Man kan möjligen ha synpunkter på detta uttalande, men det återspeglar väl den klart revisionistiska tendensen i Joe Bidens ovan återgivna förklaring i de säkerhetsstrategiska riktlinjerna från mars 2021.
Särskilt Ryssland har drabbats av tillämpningen av den ”amerikanska världsordningen” med långtgående sanktioner, inringning och andra ingripande åtgärder (även om Washington fick slå till reträtt när det gäller Nord Stream 2).
Utrikesminister Sergej Lavrov förklarade i anslutning till sitt möte med den kinesiske utrikesministern i mars 2021:
“We both believe the US has a destabilising role. It relies on Cold War military alliances and is trying to set up new alliances to undermine the world order.”
Och president Xi Jinping och president Vladimir Putin uttalade vid ett gemensamt möte den 28 juni 2021:
“The two sides emphasized, both sides will jointly and firmly safeguard the international system with the United Nations at the core and the international order based on international law, protect global strategic security and stability, support and practice true multilateralism, oppose interference in other countries’ affairs under the guise of ‘democracy’ and ‘human rights’, and resist unilateral coercive sanctions.”
Jag avslutar med att redovisa inställningen hos två organisationer som företräder en klar majoritet av världens stater.
Den alliansfria rörelsen har 120 medlemsstater. Organisationen enades på ett möte i Caracas den 20–21 juli 2019 om följande:
“The Movement reiterated its strong concern at the growing resort to unilateralism and unilaterally imposed measures that undermine the UN Charter and international law, and further reiterated its commitment to promoting, preserving, revitalizing, reforming and strengthening multilateralism and the multilateral decision making process through the UN, by strictly adhering to its Charter and international law, with the aim of creating a just and equitable world order and global democratic governance.”
G77 har 134 stater som medlemmar. Gruppen slog på motsvarande sätt i en deklaration i anslutning till dess femtiofemte årsdag den 27 september 2019 i New York fast:
”Stress, however, that despite the progress achieved, the imbalances in the global economy and the inequitable structures and outcomes in the trading, financial, monetary and technological systems that led to the establishment of our Group persist to this day and, together with the threats to the rules-based multilateral system, underline the continued relevance of our joint endeavour in advancing a just international order in the world economy and in championing multilateralism and respect for the UN Charter and international law.”
Avslutningsvis kan konstateras att en betydande majoritet av världens stater inte godtar en världsordning som inte har sin grund i FN-stadgan, FN-systemet och gällande internationell rätt i övrigt. Den kritik som förefinns ska tas tillvara inom dessa ramar. Detta har länge varit Sveriges traditionella linje. Vi bör hålla fast vid den och överge den farligt svajiga väg som vi börjat ge oss in på.
Stormakter är inget att lita på. De driver hänsynslöst sina intressen (eller vad de för stunden bedömer vara i eget intresse). När sådana intressen drivs i strid mot en internationell regelbaserad världsordning, grundad på FN-stadgan, är det FN-linjen som ska försvaras.
Stormakter bryter mot folkrätten. Vi behöver inte påminna om Rysslands annektion av Krim och den ”proxy”-krigföring man håller under armarna i vissa delar av Ukraina. De flagrantaste brotten under de senaste decennierna har emellertid begåtts av USA. Det kan inte döljas av en egen, godtycklig riggad ”världsordning”.