utvald

Reaktioner och likvidationer, Anders Björnsson

av

Det verkar vara en förhastad åtgärd som USA, Kanada, Australien och ett större antal EU-stater (nitton av tjugoåtta), innefattande Sverige, nu har enats om, nämligen att bestraffa Ryssland för ett dåd kring vilket omständigheterna ännu är oklara, genom massiva och samordnade diplomatutvisningar. Den förutskickade utredningen rörande händelserna i brittiska Salisbury är inte slutförd; den måste säkert få ta sin tid. Rättsstatsgrundsatsen i brottmål, ”bortom varje rimligt tvivel”, har uppenbarligen inte iakttagits i det här fallet.

Vad som har förekommit är antaganden och spekulationer. I dessa döljs också annars förkättrade konspirationsteorier, som att styret i Moskva skulle ha beordrat ett illdåd utomlands för att få den egna befolkningen på bättre humör: den väntar ännu på materiella standardförbättringar, men med de västliga motreaktionerna mot Ryssland kan Vladimir Putin och hans regering argumentera inåt för att statens säkerhet går före allt annat. Ryssland är utsatt för västlig aggression.

Läs mer

Realpolitik – ett begrepp som bör utmönstras, Mats Björkenfeldt

av

Doktoranden vid Försvarshögskolan Magnus Christianssons artikel ”Den missförstådda realpolitiken” publicerades på denna sajt den 22 mars 2018. Artikeln är en recension av John Bews bok Realpolitik (Oxford University Press 2015).

Bew förespråkar en återgång till ”realpolitik” i dess ursprungliga betydelse, det vill säga såsom den framställs i två böcker från mitten av 1800-talet av August Ludwig von Rochaus, varvid Christensson påpekar att en ”[a]llt för stor begreppsförvirring försvagar sammanhållningen i säkerhetspolitiken”. Men finns det verkligen behov av detta begrepp i diskussioner om säkerhetspolitik? Bew noterar i boken på sidan 257 att ”realpolitik is a label that Kissinger himself regards as unhelpful”.

Intressant är att Christensson verkar dela Bews åsikt, att begreppet har nytta i dess ursprungliga form. Och Bew skriver på sidan 290 och följande sidor, under rubriken ”Intervention and Non-Intervention”, att begreppet i den formen åberopades av dem som var motståndare till en intervention i Irak i början av 1990-talet.

Läs mer

Ny bok av generallöjtnant Carl Björeman: Sex överbefälhavare söker roll

av

Vi återger nedan ett stycke ur Carl Björemans nya bok, Sex överbefälhavare söker roll – tvekampen mellan det territoriella och det  teknologiska försvaret under kalla kriget. Försvaret och det kalla kriget, (FoKK), Publikation nr 53

Professor Kent Zetterberg, ledare för forskningsprojektet FoKK, skriver i förordet: […] I denna avslutande bok tar generallöjtnant Carl Björeman kritiskt upp utvecklingen av ÖB-ämbetet och framför ett förslag om en reformering av ÖB-ämbetet. Ett grundtema i boken är dessutom analysen av den långa tvekampen mellan det territoriella och det teknologiska försvaret under det kalla kriget och i nutid. Det har gällt avvägningen mellan att föra ett folkförsvar över Sveriges stora yta eller att satsa på ett mer högteknologiskt försvar, där stridseffekten mot en fiende kan bli snabbare och större, (främst flyg och flotta), men uthålligheten i krig sannolikt går ned.

 

Citat från boken sid 91 […]Det territoriella försvaret har genom försvarsbesluten 2000, 2004, 2009 och 2016 efterhand reducerats till ett minimum medan det teknologiska försvaret (JAS, ubåtar, nya vapensystem) har fått merparten av budgeten. Resultatet har blivit att Sveriges territorium inte längre kan försvaras i stor skala och att försvarets uthållighet har sjunkit drastiskt. Man kan fråga sig om detta verkligen är vad det svenska folket vill för nuets och framtidens försvar.[…]

Denna omständighet har haft stor betydelse för avvägningen inom den svenska försvarsmakten i dagsläget. NU gäller det att åter satsa på det nationella svenska försvaret och då främst skapandet av ett kraftfullt territoriellt försvar med större markstridskrafter. Det är nyckeln till framgång och ger ”ett giftigt försvar ” som kan avskräcka fiender att anfalla Sverige. Landet måste kunna försvaras över en stor yta. Återtagandet av försvarskraft på Gotland är bra men det gäller även att satsa större, bl a på Väst- och Sydsveriges försvar eftersom Östersjöområdet och Västsverige är centrala för den svenska beredskapen och uthålligheten i kriser och krigslägen. Göteborgsområdet är t ex mycket viktigt att kunna hålla från svensk sida för att få införsel utifrån i svåra kriser och under krig,

Sverige måste således snabbt återta sin nationella försvarskraft och höja sin gard genom att satsa på ett starkt territoriellt försvar, där försvarsgrenarna kan samverka och stödja varandra mot yttre hot och fiender.

Locket på om svensk militär i Irak, Lars-Gunnar Liljestrand

av

Den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve i Irak och Syrien leds från US Central Command  (US Centcom) i Tampa, Florida. En amerikansk general för befälet över insatserna i både Irak och Syrien.

Sverige deltar sedan år 2015 i koalitionen, men regeringen framställer den svenska insatsen som något slags lokal verksamhet i norra Irak, till synes utan andra kopplingar till koalitionen.

I Norge däremot har man tydligt talat om att det är USA som styr och ställer över koalitionens styrkor. Sommaren 2017 flyttades den norska styrkan från det kurdiska självstyresområdet till Anbarprovinsen på USA:s begäran och påskyndades förläggning av en task team ur Telemarksbataljonen, som skulle gå in i främre linjen för att stödja irakiska brigader som omlokaliserades mot gränsen till Syrien.

Läs mer

Sverker Åströms insats för Sverige, Mats Björkenfeldt

av

I e-boken En svensk tiger. Ett porträtt av Sverker Åström, diplomat, gentleman och FN-ambassadör (2014, finns på Adlibris.se) av journalisten Claes Britton får vi en kortfattad biografi över efterkrigstidens främste diplomat. Han har beklätt de tunga posterna: som politisk chef på UD, EG-förhandlare och kabinettsekreterare. Därtill ambassadör i FN och i Paris. Sverker Åströms läromästare under 40- och 50-talen var neutralitetspolitikens arkitekt, den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén. Han blev även Tage Elanders och Olof Palmes främste utrikespolitiske rådgivare.

På sidan 18 skriver Britton:

”Undén vägleddes av en bergfast övertygelse: neutralitet och alliansfrihet var den politik som klarade Sverige genom kriget. Även i fortsättningen förblev neutraliteten den enda tänkbara grundstenen i en utrikespolitik som syftade just till att undvika krig. I Östen Undéns doktrin var neutraliteten förenad med moraliska förpliktelser. Sverige skulle arbeta internationellt för fred. Man skulle företräda de små staterna och spela en aktiv roll i FN. Det var en ambitiös och radikal utrikespolitik som Undén tillsammans med Sverker Åström drog upp riktlinjerna för. Senare skulle den förvaltas och utvecklas av främst Olof Palme – även nu med Sverker Åström som kompass.”

Brittons porträtt av Sverker Åström är bara på 32, men intressanta, sidor. Man blir då spänd av förväntan när man får journalisten Anders Sundelins bok Diplomaten (Weyler, 2018) i sin hand, en bok som uppges vara en biografi över Sverker Åström. De första hundra sidorna försöker leda i bevis att denne under 30-talet var nazist. Bevisföringen misslyckas dock. Därtill vill författaren hitta stöd för att Sverker Åström var spion, tillsammans med Wennerström. På sidan 13 och följande i Brittons bok visas att antagandet är befängt. Anders Sundelins bok misslyckas totalt att göra Sverker Åström rättvisa.

Sverker Åström gav ut sina memoarer, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD-tjänst, 1992. Med ett tillägg gav Bokförlaget Lind & Co ut boken 2003. Boken finns för nedladdning på Adlibris.se, till det facila priset av 40 kronor.

 

Vi har av Sverker Åströms Stiftelse För främjandet av de svensk-ryska förbindelserna ( http://www.sverkerastromfoundation.se/ )fått tillstånd att återge ett kapitel ur boken.Läs kapitlet här: Åström. Ögonblick från ett halvsekel i UD-tjänst. Utdrag-1

Dåligt sällskap, Anders Björnsson

av

Sveriges utrikesminister Margot Wallström har undertecknat en debattartikel om rysk utrikespolitik tillsammans med utrikesministrar från ett antal andra europeiska stater, av vilka flertalet har landgränser till Ryssland; Danmark har det ej. Företrädare för Finland och Norge, som också har landgränser till Ryssland, har inte undertecknat artikeln, inte heller Vitryssland. Sverige är det enda icke-Nato-landet på listan, förutom Ukraina som aspirerar på medlemskap. Samtliga representerade länder utom Ukraina är medlemmar i EU. De stora europeiska staterna finns dock inte med på listan.

Artikeln infördes i svensk press (Aftonbladet) samma dag som det ryska presidentvalet ägde rum.

Aktionen är något besynnerlig. Vilken intressegemenskap representerar de deltagande utrikesministrarna? Deras regeringar utgör de mest russofoba i dagens Europa. Artikelförfattarna anklagar Ryssland för ”repressiva åtgärder” och för ”omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna”, men det är väl känt att den rättsstatliga ordningen i flera av de länder, vars utrikesministrar har signerat artikeln, lämnar en del övrigt att önska. Artikeln vänder sig särskilt mot den olagliga annekteringen av Krim, varvid särskilt krimtatarer och etniska ukrainare ska ha råkat illa ut – oklart hur den senare gruppen definieras och avgränsas.

Läs mer

Veckans citat

av

”Nothing about this analysis should suggest that Russian conventional aggression against NATO is likely to take place; however, prudence suggests that steps should be taken to mitigate potential areas of vulnerability in the interest of ensuring a stable security relationship between all NATO members and Russia.”

Rand Corporation Report: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europe

Rolf Ekéus bok ”Mellan två krig”, recension av Mats Björkenfeldt

av

Diplomaten Rolf Ekéus erhöll i maj 1991 av FN:s säkerhetsråd uppdraget som verkställande ordförande för FN:s särskilda kommission för Irak (UNSCOM). Syftet med kommissionen var att nedrusta Irak efter Saddam Husseins huvudlösa invasion av grannlandet Kuwait.

Rolf Ekéus har nu på Albert Bonniers Förlag (2018), utgivit sin synnerligen intressanta bok Mellan två krig, i vilken han beskriver sina insatser i kommissionen mellan 1991 och 1997.

Han beskriver bakgrunden till det första kriget, då Irak invaderade Kuwait. Den shia-islamiska revolutionen hade 1979 vunnit i Iran. Saddam Hussein såg detta som en allvarlig utmaning mot det sekulära socialistiska Baathpartiet, som tjänade till att hålla den shiamuslimska majoriteten i schack och säkra ett balanserande inflytande för de sunnitiska stammarna i väst och nordväst. 1980 invaderade Irak Iran, med hjälp av amerikanskt underrättelsedata och sovjetiska robotar.

Läs mer

Svensk militär skall inte vara i Georgien

av

Den azerbaijanska nyhetssiten defence.az informerade den 7 mars om att Sverige kommer att delta i den gemensamma militärövningen mellan Nato och Georgien 2019.

Beskedet kom under försvarsminister Peter Hultqvists besök i Georgien för att diskutera bilaterala förbindelser.

Georgiens försvarsminister Levan Izoria underströk vikten av att svenska militärer medverkar i träningscentret som upprättats mellan Nato och Georgien samt betydelsen av att Sverige deltar i övningar.

Sverige bör naturligtvis ha bilaterala förbindelser på olika plan med alla stater. Men deltagande i Natos militärövningar i Georgien väcker frågor. Förhållandet mellan Ryssland och Georgien är minst sagt spänt efter kriget 2006, då båda parter beskyllde varandra för aggression.

Georgien har strävat efter att bli medlem i Nato och deltar med en av de största kontingenterna i Natos insats i Afghanistan, Resolute Support Mission.

Läs mer

Sverige i krig utan slut, Lars-Gunnar Liljestrand

av

Anförande på möte på ABF i Stockholm den 7 mars om Sveriges deltagande i krigen i Afghanistan och Irak.

Medverkande: Åsa Lindestam (s) vice ordförande i Försvarsutskottet, Lars-Gunnar Liljestrand medutgivare av www.alliansfriheten.se. Moderator: Gunnar Lassinanttti, arrangör ABF.

Lars-Gunnar Liljestrand:

Sverige deltar i USA-ledda krig sedan 16 år tillbaka. Vi har medverkat i Natos intervention i Libyen 2011, och vi är idag fortsatt med både i kriget i Afghanistan och i kriget i Irak.

USA har deklarerat att kriget i Afghanistan inte har ett slutdatum. President Trump förklarade i augusti förra året att man ökar styrkorna med 4 000 man, återupptar de massiva bombangreppen med B 52:or och tar bort begränsningar för användning av vapeninsatser. Antalet bombattacker är fler än på 7 år. Antalet civila dödade fler än någonsin sedan 2001. CIA har återupptagit targeted killings mot upprorsmän. Trump underströk att man inte satt någon bortre tidsgräns för insatsen och att förhandlingar om fredlig lösning inte fanns på bordet.

I Irak deltar Sverige sedan 2015 med militär trupp i den USA-ledda koalitionen mot Isil.  Trots att Isil nu är så gott som besegrat, har USA inte aviserat något militärt tillbakadragande. Tvärtom har den amerikanska administrationen uttalat att man stannar.

Läs mer

Deltagande i internationella operationer stärker inte försvaret

av

”Vi sliter ut vissa förbandstyper genom att ha dem ute lång tid. Det är också svårt att förse internationella insatser med specialkompetenser som vi har ont om här hemma. Det innebär att vi måste hushålla med de kompetenserna för att ha kvar den nationella förmågan också”, säger Försvarsmaktens insatschef Jan Thörnqvist till Sveriges Radio.

Det är säkert riktigt att Sverige inte tjänar på att satsa sina knappa resurser på utlandsoperationer.

Det är ingen nyhet att Sveriges eget nationella försvar inte gynnas av deltagande i internationella operationer. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) utvärderade år 2016 insatsen i Afghanistan, den största militära svenska insatsen i modern tid. FOI konstaterade då att insatser som den i Afghanistan tar resurser från det nationella försvaret och att erfarenheterna från kriget i Afghanistan inte är tillämpbara på ett svenskt nationellt försvar. Vilket vi har uppmärksammat på den här sajten.

Läs mer

Historiskt! sa Crusenstolpe, Mats Björkenfeldt

av

Magnus Jacob Crusenstolpe (1795–1865) växte upp i den radikala staden Jönköping. Han utbildade sig till jurist och blev snabbt, men kortvarigt, Karl XIV Johans gunstling. Crusenstolpe är väl mest känd för att ha orsakat kravaller, efter att ha blivit dömd till ett långt fängelsestraff, när han 1838 bröt mot tryckfrihets­förord­ningens straffbestämmelse om publicering av lastligt yttrande om konungens höga person eller gärningar.  

I historikern Bo Hammarlunds bok Den aristokratiske rebellen (Dialogos 2017) lyfts en annan sida av Crusenstolpe fram. Det var inte ovanligt att den tidens nationalliberaler motsatte sig 1812 års politik (bland annat därför att den medförde inhemsk repression, angrepp på tryckfriheten etc.). Men de var också pådrivande för folkbeväpning. I försvarsfrågan tog adelsmannen Crusen­stolpe således initiativ till en höjning av anslagen till försvaret med betydande belopp vid 1828–30 års riksdag.

Läs mer