Afghanistaninsatsens effekt på det nationella försvaret, Lars-Gunnar Liljestrand

Den 15 juni i år presenterade FOI (Totalförsvaret forskningsinstitut) sin rapport om hur det svenska försvaret har påverkats av insatsen i Afghanistan.

Rapporten Det är på riktigt nu! går igenom effekterna på försvaret av den tolv år långa insatsen 2002–2014 och hur effektivitet och kapacitet påverkas.

I direktiven från regeringen står:

”Analysen ska omfatta påverkan på Försvarsmakten, såväl när det gäller det nationella försvaret som myndighetens förmåga att genomföra operationer i och utanför Sveriges närområde.”

Från politiskt håll har insatsen i Afghanistan motiverats på flera sätt. Förutom att den skulle gälla lojalitet med USA, terroristbekämpning, kvinnors rättigheter, demokrati med mera har också förts fram att Sveriges säkerhet bäst försvarades genom svenska Isaf-styrkan i Hindukush, då vi i Europa annars kunde drabbas av samma terroristattentat som USA den 11 september 2001.

När Sverige gick med i kriget i början av 2002 ansåg dåvarande ÖB att insatsen skulle vara ett bra sätt att stridsträna svenska soldater.

I FOI-rapporten granskas den militära insatsen ur en rad olika aspekter, och positiva och negativa effekter både på insatsstyrkan och på det nationella försvaret beskrivs.

Insatsen i Afghanistan var under 12 år det svenska försvarets helt dominerande verksamhet. Under den här perioden drogs Försvarsmaktens anslag ned och värnplikten avskaffades, främst för att möjliggöra kommendering av försvarets personal till den internationella insatsen.

Utbildning, träning, materialanskaffning och personalförsörjning inriktades i hög grad på behoven för styrkan i Afghanistan.

Sammantaget gör detta att en motsättning uppstod mellan insatsförsvar och nationellt försvar.

 

Det nationella försvaret var under den här tiden satt på undantag, och  något militärt hot mot Sverige fanns inte under överskådlig enligt de ansvariga politikerna. I försvarsbesluten under den här perioden var deltagande i internationella insatser förvarets viktigaste uppgift. Ett förhållande som ändrades först 2014 då man åter satte försvaret av Sveriges nationella territorium som huvuduppgift.

FOI-rapporten är försiktig i sina värderingar av satsningen på kriget i Afghanistan. Det hela hänger på vad man sätter som viktigast ur politisk synpunkt, menar författarna. Kostnader och prioriteringar kan vara rätt om internationella insatser är det viktigaste. ”Är utgångspunkten istället situationen idag, med en allt mer spänd situation i närområdet, blir diskussionen om rimligheten i afghanistaninsatsens påverkan på Försvarsmakten mer komplicerad.”

I klartext: ett antal nationellt inriktade kompetenser fick stå tillbaka, och många av erfarenheterna från kriget var inte tillämpbara på det nationella försvaret.

 

Skillnaderna i uppgifter mellan Isaf i Afghanistan och ett nationellt territorialförsvar uppenbarade sig på en rad områden.

– Fokus var på irreguljär krigföring med en icke-kvalificerad motståndare, medan det nationella  försvaret har att möta en organiserad fientlig krigsmakt.

– Isaf verkade främst på låg förbandsnivå, grupp och pluton, medan ett nationellt försvar måste kunna  möta en motståndare på högre nivåer, bataljon och brigad.

– Viktiga områden inom ett nationellt försvar är transporttjänst och förnödenhetsförsörjning, kompetenser som fick stå tillbaka för andra  prioriteringar i Isaf, som anpassningar och modifieringar utan särskilt värde för det nationella försvaret.

– Generellt prioriterades anställda soldater till insats, före utveckling av insatsorganisationen. Detta fick negativa konsekvenser förvissa delar av utvecklingen av insatsorganisationen, inte minst vad gäller förmåga till samordnad strid inom kompanis ram eller högre, som är viktig för det nationella försvaret. ”Det fanns t.ex. inte tid och fokus till samövning av förband på nivån över pluton/kompani”, slår rapporten fast och konstaterar att för en insats som den i Afghanistan var heller inte sådana övningar efterfrågade.

– Särskilda satsningar på metodik och materialanskaffningar hade ”kort bärkraft” och kunde inte tillgodogöras i det nationella försvaret. De mest närliggande problemen och uppgifterna prioriterades i insatsstyrkan. Rapportförfattarna skriver: ”Andra effekter, särskilt när funktioner har ombalanserats, hela förmågor har monterats ned eller hela materielsystem har trängts ut helt, får däremot konsekvenser, på kort och lång sikt, med längre bärkraft.” Ett exempel på obalanserade satsningar är att stora ansträngningar lades ned på att möta hotet från så kallade IED (Improvised Explosive Devices) som vägbomber en förmåga av mycket liten betydelse i ett nationellt försvar.

– Rapporten sammanfattar: ”Kraven på utbildning, övning och materiel kom i allt högre grad att utgå från specialfallet internationella insatser snarare än väpnad strid i hög konfliktnivå mot en reguljär motståndare. Detta innebar att förmåga till samordnad strid i högre förbandsram, men också vissa förmågor och funktioner, prioriterades ner, vilket resulterade i minskad förmåga till vissa typer av operationer.” (Cit. i orig.)

– Inte heller innebar insatsen i Afghanistan någon tydlig ökad förmåga  att delta FN-insatser: ”Aspekter vilka kan ha försämrats, eller i alla fall inte utvecklats, är förmågan att bidra till fredsfrämjande operationer under ledning av andra organisationer än Nato, framförallt insatser under ledning av Förenta Nationerna.”

Rapporten försöker inte tränga särskilt djupt för att få fram totalkostnaderna för kriget. Det är oklart vilken siffra man till slut hamnar på. I sammanfattningen uppges att det minst rör sig om minst 12 miljarder kronor. Detta är inte hela kostnaden, vilket understryks. Det kan handla om ytterligare flera miljarder, vilket också Riksrevisionen skrev i sin rapport redan 2011. Kostnaderna underskattas då försvaret endast anger direkta kostnader men utelämnar indirekta kostnader som slitage och återställande av materiel, omprioriteringar inom annan verksamhet för förband, staber och logistikfunktioner, kostnader för materielsystem som förknippas med insatsen, som helikopter.

Rapporten gör inga internationella jämförelser men kunde ha refererat till de uppskattningar som gjorts i USA och Kanada och som visar att totalkostnaderna för insatsen i Afghanistan och Irak var flera gångar högre än de direkta kostnaderna (de amerikanska uppskattningarna anger en faktor 5 gånger högre då man tar med alla kostnader också på sikt för omhändertagande av veteraner, sjukvård med mera). Att FOI inte kommit längre med kostnadsuppskattningarna är inte så märkligt. Försvaret och regeringen har ingen gång under hela kriget velat ta fram de totala kostnaderna. Försvarsutskottet har vid flera tillfällen krävt att försvaret visar hela kostnadsbilden men utan resultat.

FOI-rapportens avsnitt om kostnader avslutas med: “Sammanfattningsvis är siffrorna ovan behäftade med betydande osäkerheter men illustrerar ändå att en insats som bidraget till Isaf har inneburit en betydande ansträngning för Försvarsmakten.”

 

FOI har inte haft uppdraget att granska politiken bakom kriget och förhållandet till Nato som ledde Isaf från 2003 till 2014 behandlas ur rent militär synvinkel. Summa summarum menar man att Sverige har kvalificerat sig som en pålitlig militär partner också för framtida insatser:

”Insatsen kom också att fördjupa kunskapen om och relationen till Nato, såväl på individnivå som på myndighetsnivå. Detta har med stor sannolikhet utvecklat förmågan att samverka med Nato, även i andra kontexter än den i Afghanistan. […] Undersökningen indikerar att det svenska engagemanget i Isaf har – direkt och indirekt – gett Försvarsmakten och Sverige en ställning som betrodd och kapabel partner till Nato, med insyn och inflytande på en nivå som tidigare inte varit möjlig utan medlemskap.”

Rapporten håller en hovsam ton och kritiserar inte öppet satsningen på kriget i Afghanistan, men läser man de detaljerade genomgångarna av hur militären och materialen har använts blir bilden att det handlar om en gigantisk felsatsning:

”Alternativet till att lägga stora resurser på insatsen i Afghanistan hade istället kunnat vara att lägga resurser och kraft på utveckling av nationellt inriktade kompetenser och brigadsystemet.”

Idag står Sverige sämre rustat än någonsin att möta militära hot. Gotland är nära nog försvarslöst, mellan Stockholm och Boden finns inga reguljära förband, endast hemvärn. Det dyrbara JAS-flyget hotar att slås ut redan första dagen vid ett krigsutbrott, då luftvärn och säkra baser saknas. Med avvecklingen av den allmänna värnplikten urholkades hela personalförsörjningen och idag gapar stora hål i försvarets organisation.

Mycket av detta har sin grund i deltagandet i det katastrofala Afghanistankriget. Ur det perspektivet är FOI-rapporten viktig. Den slår sönder argumenten om att vi var tvungna att kriga i Afghanistan för vår egen säkerhet.Rapporten kan laddas ned från FOI

 

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/afghanistaninsatsens-effekt-pa-det-nationella-forsvaret-lars-gunnar-liljestrand/
RSS