Deltagande i internationella operationer stärker inte försvaret

”Vi sliter ut vissa förbandstyper genom att ha dem ute lång tid. Det är också svårt att förse internationella insatser med specialkompetenser som vi har ont om här hemma. Det innebär att vi måste hushålla med de kompetenserna för att ha kvar den nationella förmågan också”, säger Försvarsmaktens insatschef Jan Thörnqvist till Sveriges Radio.

Det är säkert riktigt att Sverige inte tjänar på att satsa sina knappa resurser på utlandsoperationer.

Det är ingen nyhet att Sveriges eget nationella försvar inte gynnas av deltagande i internationella operationer. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) utvärderade år 2016 insatsen i Afghanistan, den största militära svenska insatsen i modern tid. FOI konstaterade då att insatser som den i Afghanistan tar resurser från det nationella försvaret och att erfarenheterna från kriget i Afghanistan inte är tillämpbara på ett svenskt nationellt försvar. Vilket vi har uppmärksammat på den här sajten.

I Sveriges Radios inslag nämns den pågående FN-insatsen i Mali med 300 man, tillsammans med deltagandet i den USA-ledda koalitionen i Irak med 70 svenska militärer utan FN-mandat. Försvarsmakten vill helst prioritera svenskt militärt deltagande i Nato-ledda insatser, därefter EU-ledda och sist FN-insatser.

Nu är det inte Försvarsmaktens sak att avgöra om Sverige skall delta i internationella insatser. Det är en fråga för regering och riksdag. Skall man utgå från regeringens policydokument från juni förra året om internationella insatser, blir man emellertid inte mycket klokare.

Å ena sidan skriver regeringen: ”FN utgör den centrala arenan för Sveriges arbete med globala utmaningar. Förutom att ge stöd till och delta i FN:s fredsfrämjande verksamhet, har Sverige varit aktiv i arbetet med att tydligt sätta fredsbyggande och konfliktförebyggande på FN:s agenda.” FN-stadgan och folkrätten anges som ”grundläggande rättesnöre”. Därtill framhåller regeringen vikten av militär alliansfrihet.

Men i nästa andetag talas det om Nato-ledda insatser: ”Genom fortsatt och fördjupat deltagande i Natos kvalificerade övningsverksamhet upprätthåller och utvecklar Sverige förmågan att delta i internationella krishanteringsinsatser, såväl med Nato i framtiden som med FN och EU i dagsläget.”

Sveriges traditionella politik efter andra världskriget har varit att delta endast i fredsbevarande FN-insatser. Sådana bygger på att alla parter i en konflikt accepterar en FN-styrka för att upprätthålla en redan etablerad fred eller ett redan etablerat vapenstillestånd. Därmed undviker ett alliansfritt land som Sverige att bli krigförande i en intern konflikt. Insatsen i Mali däremot är en så kallad fredsfrämjande insats. Med fredsfrämjande menas att insatsen kan vara stridande i den meningen det handlar om att gå in med militär styrka i en pågående konflikt utan medgivande av alla stridande parter. Den typen av insatser kallades tidigare fredsframtvingande, men uttrycket byttes mot fredsfrämjande troligen, för att få sådana operationer att framstå mer positiva.

Svensk trupp i Mali har vid flera tillfällen varit i strid med motståndare till den maliska regeringen.

För ett alliansfritt land som Sverige är det avgörande att endast delta i insatser med klart FN-mandat, och Sverige bör återuppta den traditionella politiken att det endast skall handla om fredsbevarande insatser.

Deltagande i internationella insatser får heller inte styras av Försvarsmaktens snävt militära bedömningar. Det är en politisk fråga om och hur svensk militär skall sättas in i utlandsoperationer.

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/deltagande-i-internationella-operationer-starker-inte-forsvaret/
RSS