Magnus Jacob Crusenstolpe (1795–1865) växte upp i den radikala staden Jönköping. Han utbildade sig till jurist och blev snabbt, men kortvarigt, Karl XIV Johans gunstling. Crusenstolpe är väl mest känd för att ha orsakat kravaller, efter att ha blivit dömd till ett långt fängelsestraff, när han 1838 bröt mot tryckfrihetsförordningens straffbestämmelse om publicering av lastligt yttrande om konungens höga person eller gärningar.
I historikern Bo Hammarlunds bok Den aristokratiske rebellen (Dialogos 2017) lyfts en annan sida av Crusenstolpe fram. Det var inte ovanligt att den tidens nationalliberaler motsatte sig 1812 års politik (bland annat därför att den medförde inhemsk repression, angrepp på tryckfriheten etc.). Men de var också pådrivande för folkbeväpning. I försvarsfrågan tog adelsmannen Crusenstolpe således initiativ till en höjning av anslagen till försvaret med betydande belopp vid 1828–30 års riksdag.
I början av 1850-talet förändrades maktbalansen i Europa till Rysslands nackdel. Osmanska riket förklarade krig mot Ryssland. Krimkriget hade inletts – även Storbritannien och Frankrike drogs in i konflikten och förklarade krig mot Ryssland. Då det ryska kejsardömet var hårt pressat, vädrade många aktivister i Sverige morgonluft och ville kasta 1812 års neutralitetspolitik över bord och återta Finland.
Men kung Oscar I (som Esaias Tegnér kallade ”ett godt, beskedligt nöt”) var skeptisk, även om kungen i krigets slutskede försökte lotsa över Sverige på västmakternas sida genom den så kallade novembertraktaten 1855. Och Crusenstolpe gick emot vad som förefaller ha varit en tydlig, aktivistisk majoritet i opinionen. Han förespråkade i stället fortsatt neutralitet. Freden slöts i Paris 1856 och gick Ryssland emot.
Bo Hammarlund konstaterar på sidan 294 att Crusenstolpes försiktiga linje att undvika att provocera Ryssland visar sig ha varit välbetänkt. 1812 års neutralitetspolitik har överlevt in i våra dagar, tack vare bland andra Crusenstolpe.