“NATO is instrumental in setting us apart from Russia”, sade en ledande kongressman i USA:s representanthus i samband med en omröstning om Förenta staternas fortsatta medlemskap i militäralliansen. Detta är just detta ”avskiljande från Ryssland”, det nuvarande Natos huvudmålsättning, som gör det så olämpligt för ett vänligt sinnat grannland till Ryssland som Sverige att ansluta sig till alliansen eller att ha ett alltför demonstrativt försvarssamarbete med Nato och med enskilda länder som ingår i alliansen.
Det är helt uppenbart att det officiella USA ser Ryska federationen som en ”geostrategisk motståndare”. Men ett sådant synsätt kan omöjligen småstaten Sverige anamma. Den bör göra allt för att hålla sig utanför strategiska överväganden av det slaget. En sak är att fördöma stormaktspolitik, när den överträder folkrättens regelverk, en annan att ta ställning i stormaktsspelet, att göra sig till knähund för endera parten. I det senare fallet riskerar Sverige att bli en sköld för den ena sidan, utan att tillförsäkras något som helst skydd av denna. Och detta gäller oavsett medlemskap i militäralliansen eller unilaterala transatlantiska förbindelser, som den svenska regeringen månar om.
Den 18 januari 1871 grundades det tyska kejsarriket i Versailles utanför Paris efter att Preussen hade besegrat Frankrike militärt. Kejsardömet existerade fram till den 9 november 1918. På 38-årsdagen av dess grundande inleds en fredskonferens i Quai d’Orsay, utrikesministeriet, i Paris. 32 stater är representerade (dock inte Sovjetryssland), men det är ”the Council of Four” som bestämmer: USA:s president Woodrow Wilson, den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresidenten George Clemenceau och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando. Den 28 juni 1919 undertecknar de tyska företrädarna under protest i Spegelsalen i slottet Versailles ett fredsfördrag som omfattar 440 paragrafer. I artikel 231 utpekas Tyskland som ensamt ansvarigt för första världskriget.
About the prospects for the US pullout from Syria Lavrov recalled a saying by US author Mark Twain: ”Giving up smoking is the easiest thing in the world. I know because I’ve done it thousands of times.” Lavrov said that making fine promises was an American tradition: ”First it was announced the pullout will follow in two months, then it was stated that it should be expected not in two months but in six, and then it was hinted the pullout might be delayed much longer.”.
Ryske utrikesministern Sergei Lavrov i TASS 16 januari
Intresset för Charles de Gaulle, fransk regeringschef 1944–1946 samt president 1959–1969, verkar aldrig avta. Det noteras hur han på 1930-talet kritiserade den franska armén för att leva i ett 1920-talets ”military melancholy”. Och i boken Vers l’arme’e de me’tier förespråkade han skapandet av en professionell armé på 100 000 man tillsammans med värnpliktiga soldater.
I Aftonbladet (14/1) skriver Svenska FN-förbundets ordförande Annelie Börjesson att Sverige behöver skicka fler soldater utomlands:
”Argumenten för att löpande ha fler svenska soldater i utlandstjänst är många: det upprätthåller vår försvarskapacitet, det möjliggör snabb respons på nya frågor om truppbidrag och det gör militäryrket mer attraktivt.”
Det är en märklig hållning. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har grundligt avvisat påståendet att deltagande i militära insatser skulle stärka det svenska nationella försvaret. Det förhåller sig tvärtom så att det egna försvaret har kommit på undantag, då Sverige deltagit i militäroperationer utomlands.
Försvarsminister Peter Hultqvist anser att vi, Sverige, bör ”flytta fram positionerna” (Dagens Nyheter 13/1). Vad innebär det? Bland annat en stor flygövning, Arctic Challenge Exercise, under svensk ledning i slutet av våren. DN-medarbetaren Mikael Holmström skriver:
”Det blir en avancerad ’flaggövning’ med angripare och försvarare, den första i sitt slag i Norden. Den sker med stöd av USA och är ett av Sveriges bidrag till Nordefo [det nordiska försvarssamarbetet].”
Flaggövning innebär, enligt dokument från Transportstyrelsen, en övning som ”inbegriper avancerad form av teknik och är framåtdrivande samt bedrivs med skarp ammunition”
Vi publicerar här med författarnas tillstånd en artikel som först publicerats i NSD .
Äntligen visar statsmakten att man kanske vill försvara Sverige igen. Av media framgick innan jul 2018 att försvarsberedningen förespråkar en utbyggnad av den lilla svenska armén. Man säger att landets armé behöver bestå av tre samövade brigader istället för som i dag, en ofullständig sådan med oklara uppgifter. Det verkar nu stå klart att det inte räcker med satsningar på teknologi för att försvara landet. Omvärlden och våra egna medborgare måste få signalen att vårt försvar består av människor i tillräckligt antal och med tillräcklig utbildning för att göra ett angrepp mot landet för kostsamt för att det ska vara lockande för dem som vill oss illa.
Inför en återuppbyggnad av armén bör man göra ett antal vägval genom att besvara frågorna nedan. Ska arméns soldater användas för a/ försvar av det egna landet eller b/ för att föra stormakternas krig i utlandet? Om svaret är alternativ a bör man välja att personalförsörja armén genom värnplikt. Om svaret är alternativ b bör man välja en yrkesarmé. Värnpliktsförsvaret har fördelen att det kan kompletteras av en kontrakterad del där personalen tjänstgör ett antal år för att deltaga i utlandsinsatser och vara den stående insatsorganisationen i hemlandet. Yrkesförsvaret har visat sig svårt att personalförsörja och saknar dessutom styrkan i den folkförankring och delaktighet i uppgiften att försvara landet som värnplikten medför. Ska armén användas för a/ landets försvar eller för att b/ försörja det militärindustriella komplexet med projekt? Om svaret är a bör man satsa på ett försvar där styrkan bygger på människans och organisationens uthållighet och där motståndaren kan räkna med att aldrig kunna slå ut vårt motstånd.
Mitt inlägg skall handla om Sveriges förhållande till Ryssland, men låt mig för att undvika missförstånd först säga detta:
Det finns mycket att kritisera i Ryssland:
Det finns förklaringar till detta beteende, främst i det sovjetiska arvet, men det mildrar inte kritiken.
Krigslystnaden inom delar av den militära och politiska eliten är påfallande och påfrestande. Den påminner om opinionen före första världskriget, då det svenska etablissemanget försökte få folkligt stöd för en uppslutning på Tysklands sida inför ett förestående krig mot Ryssland. Bland vanligt folk var sympatierna för Tyskland inte att underskatta; också inom den fredssinnade socialdemokratin fanns det tysksinnade som ville att Sverige skulle gå i krig på den sidan. Det politisk-parlamentariska motståndet mot alla slags krigsäventyr var emellertid tillräckligt bastant.
”Sverige är på väg att nå målet med två fullt tränade och utrustade armébrigader – men inte till år 2020 som var bestämt”, säger försvarsminister Peter Hultqvist till Sveriges Radio. Arméchefen Karl Engelbrektson var tydligare, då han frankt förklarade att tidplanen inte håller och att pengarna inte räcker.
Vi återpublicerar här ett utdrag ur andra upplagan av Sven Hirdmans bok: Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarsons förslag 2017.
Tidigare utlagt på sajten i december 2017 (utgivarna)
Prolog
Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA/NATO) genom det delade Tyskland, symboliserat av det s.k. Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst det var stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respektingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.