”Sverige är på väg att nå målet med två fullt tränade och utrustade armébrigader – men inte till år 2020 som var bestämt”, säger försvarsminister Peter Hultqvist till Sveriges Radio. Arméchefen Karl Engelbrektson var tydligare, då han frankt förklarade att tidplanen inte håller och att pengarna inte räcker.
Man behöver förutom pengar tid att träna ihop en brigad.
Försvarsministern ursäktar sig med att Sverige tidigare var inriktat på militära operationer utomlands: ”Vi har vänt om till nationellt försvar och då är brigader en viktig del.”
År 2004 förklarade dåvarande ÖB Håkan Syrén: ” Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Det var den rådande uppfattningen bland ansvariga politiker (inklusive Hultqvist) och militärer. Först 2014 togs ett försvarsbeslut, där det slogs fast att Försvarsmaktens viktigaste uppgift var det svenska nationella försvaret.
Försvarets Forskningsinstitut (FOI) granskade hur deltagandet i kriget i Afghanistan har påverkat det svenska försvaret.
I rapporten Det är på riktigt nu! Går FOI igenom effekterna på försvaret av den tolv år långa Afghanistan-insatsen 2002–2014 och hur effektivitet och kapacitet påverkas. (Rapporten har kommenterats på den här sajten).
I rapporten konstaterar man att insatsen i Afghanistan var under 12 år det svenska försvarets helt dominerande verksamhet. Under den här perioden drogs Försvarsmaktens anslag ned och värnplikten avskaffades, främst för att möjliggöra kommendering av försvarets personal till den internationella insatsen.
Utbildning, träning, materialanskaffning och personalförsörjning inriktades i hög grad på behoven för styrkan i Afghanistan.
Sammantaget gör detta att en motsättning uppstod mellan insatsförsvar och nationellt försvar.
Kritiken mot satsningen på den internationella insatsen är skarp.
Rapporten sammanfattar: ”Kraven på utbildning, övning och materiel kom i allt högre grad att utgå från specialfallet internationella insatser snarare än väpnad strid i hög konfliktnivå mot en reguljär motståndare. Detta innebar att förmåga till samordnad strid i högre förbandsram, men också vissa förmågor och funktioner, prioriterades ner, vilket resulterade i minskad förmåga till vissa typer av operationer.”
FOI tar här särskilt upp brist på övning av förband för försvar av det egna territoriet. Det förekom under den här tiden inga övningar på kompani- eller brigadnivå, som är nödvändiga för ett nationellt försvar och som lyfts fram idag av arméchefen som ett av de största problemen för vårt nationella försvar.
Försvarsministern talar om att det nationella försvaret skall prioriteras och att deltagandet i internationella insatser stått i vägen för det tidigare.
I andra sammanhang säger regeringen det rakt motsatta. I motiveringarna för den fortsatta militära närvaron i både Afghanistan och Irak anges som ett av tre mål att det stärker det nationella försvaret. För insatsen i Afghanistan: ”Ytterligare en målsättning med Sveriges deltagande i RSM är att bidra till att bygga förmågan hos våra nationella krigsförband och staber.” och för insatsen i Irak: ”Ytterligare en målsättning med Sveriges deltagande i den globala koalitionens militära utbildningsinsats är att det ska bidra till att bygga förmågan hos våra nationella krigsförband och staber.”
Med liknande formuleringar motiverar regeringen att Sverige skall delta i andra internationella insatser (Nato-ledda eller ledda av Storbritannien som JEF)
Det är inte trovärdigt att skylla bristerna inom förvaret på tidigare deltagande i internationella operationer, då regeringen fortsätter att motivera sådant deltagande med att det är bra för svenska försvaret.
Inför valet i höstas lade Liberalerna och Kristdemokraterna fram krav på fem brigader och Sverigedemokraterna på sju brigader. Senare har moderaterna krävt en tredje brigad, men först under perioden 2021–2025.
Nästan alla partier förespråkar mer pengar till försvaret, men det visar sig nu att de dyra flyg-, ubåts- och missilvapnen tar större delen av budgeten. Markförsvaret som skall skydda territoriet sätts på undantag. För ett verkligt territorialförsvar krävs allmän värnplikt och satsning på armén. De fåtaliga resurser Sverige har skall inte heller användas för deltagande i internationella operationer, som är fallet idag. Det står, som FOI säger, i skarp motsatsställning till ett nationellt försvar.