Krigslystnaden inom delar av den militära och politiska eliten är påfallande och påfrestande. Den påminner om opinionen före första världskriget, då det svenska etablissemanget försökte få folkligt stöd för en uppslutning på Tysklands sida inför ett förestående krig mot Ryssland. Bland vanligt folk var sympatierna för Tyskland inte att underskatta; också inom den fredssinnade socialdemokratin fanns det tysksinnade som ville att Sverige skulle gå i krig på den sidan. Det politisk-parlamentariska motståndet mot alla slags krigsäventyr var emellertid tillräckligt bastant.
För hundra år sedan var hotet från Ryssland ett huvudargument från krigshetsarnas sida. Kriget blev också väsentligen en kraftmätning mellan Ryssland och Tyskland. De skandinaviska länderna valde alla tre att förklara sig neutrala, och den hållningen respekterades av de krigförande, även om förlusterna i liv ändå blev betydande, till exempel genom sänkta handelsfartyg med stora manskapsförluster. Även under andra världskriget sänktes åtskilliga handelsfartyg från det neutrala Sverige. Detta var ändå en västanfläkt i jämförelse med det fall vi varit krigförande eller ockuperade.
I både Ryssland och Tyskland är folkstämningen efter de bägge världskrigen fredssinnad. Tyskland har aktat sig för att delta i offensiva militära operationer (undantaget är de folkrättsvidriga Nato-bombningarna över Jugoslavien 1999), och Ryssland fick sig en rejäl minnesbeta efter ingripandet i Afghanistan på 70- och 80-talet: den senare krigsinsatsen var inte populär inom den egna befolkningen. I Tyskland är pacifismen en levande kraft. Varje oförsiktighet i rysk utrikespolitik kommer att drabba det egna landet hårt. I detta läge är det högst osannolikt att vare sig Ryssland eller Tyskland kommer att gripa till vapen mot någon föreställd fiende genom större insatser.
Naturligtvis har Ryssland blamerat sig, i Georgien och i Ukraina. Och detta är förvisso stormaktspolitik av sämsta slag. Men också huvudkonkurrenten USA har blamerat sig: inte bara i Jugoslavien, utan också i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, med flera ställen, överallt i strid med folkrätten. Samtidigt är det svårt att se att dessa interventioner skulle utgöra ett allvarligt hot mot världsfreden. Det har i samtliga fall handlat om smutsiga, orättfärdiga krig. Men ingenstans har en stormaktskonfrontation varit riktigt nära – inte som under kalla kriget. Mot den bakgrunden är svenska militärers och politikers krigslystnad bisarr. Men den har också riskabla bieffekter.
När 80 procent av den svenska befolkningen, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, uppfattar dagens Ryssland som ett hot mot internationell fred och säkerhet , måste man faktiskt ställa sig frågan om deras indoktrinering kan ha lyckats. Risken med ett sådant fall är tvåfaldig: dels att andra hot mot fred och säkerhet fördunklas, dels att vaksamheten i befolkningen mattas över tid, när det ropas på björn utan att någon verklig björn tycks vilja sätta sig i rörelse. Saken, pragmatiskt betraktad, är ju den att så länge björnen ligger i ide eller befinner sig på andra jaktmarker, finns det ett utmärkt tillfälle att ordna de egna försvarsangelägenheterna – men utan att ty sig till rovdjur från andra kontinenter.