”Framtiden är höljd i dunkel. Ett folks framtid beror dock i sista hand av folket självt, dess moraliska och andliga kraft, dess trohet mot sig självt och sina ideal, mot sina egna statliga och nationella grundvärden och inte minst av dess förmåga att skilja mellan för landet livsviktiga frågor och andrahandsfrågor samt dess vilja att enigt sluta upp kring nationens och rikets livsvärden.”
Juho Kusti Passikivi när han omvaldes till president 1950
Vi återpublicerar här en artikel från början av året av Anders Björnsson ( utgivarna)
Hultqvistdoktrinen – att avstå från att bygga upp ett folkförsvar av Finlands typ och att i alla tänkbara lägen knyta sig nära USA:s regering och krigsmakt (”den transatlantiska länken”) – innebär stora långsiktiga risker för småstaten. För överste Bo Pellnäs har naturligtvis alldeles rätt när han konstaterar att ”till syvende och sist måste ett litet land alltid lita till sin egen förmåga” och fortsätter: ”Vi förlitar oss nu på amerikanska löften. Kortsiktigt är det möjligt, men vår säkerhetspolitik kan inte vara femårig, och framtiden är alltid en osäker fordran. Det är inte skrivet i sten att USA alltid kommer att ha intressen att försvara i Östersjöområdet.”
Först publicerad i nr 4 2018 i KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS Handlingar och Tidskrift
Fyra premisser om Ryssland
Historikern Bengt Kummel har skrivit en biografi över en av nittonhundratalets skickligaste politiker i Europa, JK. Paasikivi – Fredens röst (SCRIPTUM 2017, 414 sidor) Han har tidigare utgivit bland annat en annan mycket läsvärd biografi, George Carl von Döbeln (Themis 2009).
Den som söker finner om än inte alltid det han letar efter. Jag försökte ur mitt arkiv få fram en intervju som jag gjorde sommaren 1985 i Berlin med historikern Peter Brandt, Willys son, för magasinet Tempus. Den berörde den nationella frågan i Tyskland, och PB hävdade där att faderns Ostpolitik, hans ”Annäherung” till dåvarande DDR, var steg på vägen till ett tyskt enande – en uppfattning som då var tämligen kontroversiell men dock har vunnit historisk bekräftelse. Istället upptäckte jag en annan artikel jag skrev för Tempus vid ungefär samma tidpunkt (3:1986). Jag fann den ha ett visst fortfarande intresse. Den sovjetiska interventionslinje som här skisseras förefaller i backspegeln inte vara specifikt sovjetisk. Den handlar om stormaktspolitik. – Anders Björnsson
Turkiet hotar på nytt att angripa områden i norra Syrien. I början av 2018 invaderade man Afrin och installerade en regim benämnd Syriska interimsregeringen. Nu säger Turkiet att man skall invadera även en resterande del i norra Syrien.
En viktig part i konflikten är den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve, med främst amerikanska styrkor på marken kring Manbij i det hotade området. Koalitionen stöder kurder vars mål är autonomi inom eller självständighet från Syrien.
Inherent Resolve avvisar alla påståenden om att dess trupper skall dras tillbaka från Syrien. I en deklaration den 15 december i år slår man fast att uppdraget kvarstår och att man behåller sin militära styrka i landet. Varje indikation om att USA skall ändra sig är falsk, säger koalitionen.
Maos skrift Om långvarigt krig, som ingår i bland annat Valda verk, band II, är ett klargörande mästerverk. Man ser ju direkt vid läsningen att detta inte är något allmänt filosoferande utan något handfast som ska ge vägledning och tillämpas konkret på slagfältet av de egna försvarsstyrkorna. Betydelsen av det politiska är självklart hela tiden närvarande här. Och Mao var ju ingen gerillaromantiker. När den egna nationella styrkan växte så var det omfattande fälttåg som gällde för att driva inkräktare ut ur landet.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar Kosovo, läser vi i norsk press. I utbrytarstaten planeras för en folkomröstning den 14 december om att förvandla landets säkerhetsstyrkor till en reguljär armé. ”Et slikt grep vil være utidig. Det går mot rådene fra mange NATO-allierte. Og det kan få alvorlige følger for Kosovos euroatlantiske integrering i framtida”, säger Stoltenberg. Han kritiserar också Kosovo-statens beslut att höja tullen på varor från grannlandet Serbien ”till 100 procent”. Serbien å sin sida talar om provokationer och säger att landet inte stillatigande tänker åse hur en kosovarisk armé används för att rensa landet på etniska serber.
Sverige deltar med väpnad trupp i Irak sedan 2015. Nyligen lade regeringen fram en proposition om fortsatt deltagande som riksdagen skall ta ställning till före jul.
Det finns inget mandat från FN:s säkerhetsråd för styrkan som är en del i den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve. Regeringen hänvisar som tidigare till inbjudan från Iraks regering.
Det är oklart vad de främmande trupperna har i Irak att göra. Den irakiska regeringen tillkännagav i december 2017 seger över IS i Irak.
Den 1 mars 2018 krävde det irakiska parlamentet en tidsplan för tillbakadragande av koalitionens styrkor, medan regeringen i Bagdad verkar acceptera att trupperna tills vidare finns kvar. Trump har deklarerat att man avser att stanna i Irak, oavsett vad irakierna tycker om det. Läs artikel
Medlemsländerna i Nato är suveräna att själva besluta om sitt försvar men står under stark press från Nato och USA att forma det enligt krav från alliansen.
Nato har begärt att Norge investerar i stridsflygplan för tankning i luften av de nya F-35-planen som håller på att levereras från USA.
För Norge skulle det innebära en kostnad på ytterligare 4,4 miljarder norska kronor. Med underhåll över livslängden, bygge av hangarer med mera kommer beloppet att bli än högre. Det skall läggas på den enorma utgiften för själva F-35-planen.
Norska officersförbundet vill att stationeringen av tankningsplanen skall förläggas till Ørland, medan USA har pekat på Rygge som man vill göra till en permanent stridsflygbas. F-35 är till för Norges försvar, men Nato har också kravet att flygplanen skall användas för operationer i hela havsområdet och andra operationer i norr.
Nationalstaten är den historiska grunden för demokrati och suveränitet, men den utgör också ett akut värn för individens frihet och tilliten medborgare emellan. Där den offentliga makten träder tillbaka, försvagas eller ännu inte är etablerad, ges utrymme för godtycke, självsvåld och rivaliserande strukturer – på sina ställen i världen råder tillstånd av permanent inbördeskrig. I sen tid har man uppmärksammat förekomsten av klanauktoritet och utvidgade familjenätverk som bas för illegitim maktutövning också i sedan länge existerande nationalstater. (Se exempelvis antologin Klanen. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige. Per Brinkemo & Johan Lundberg, red. Timbro 2018.)
I samband med de stora systemskiftena i Europa för en generation sedan, försäkrades det oförsiktigt från höger och vänster att nationalstatens bortdöende nu stod för dörren. Ett regionernas Europa skulle ta över och överstatliga arrangemang dämpa motsättningar staterna emellan. I själva verket inträffade raka motsatsen – en nationalstatens renässans! De öst- och centraleuropeiska länderna hade äntligen vunnit eller återvunnit sitt nationella oberoende, och till slut gjorde även Storbritannien slag i saken och bestämde sig för att gå sin egen väg. Mellan Europas stater finns idag starka slitningar.
[…] För att komma till rätta med rådande läge måste vi ta ställning till vilken av två olika militärstrategiska principer, offensiv respektive defensiv krigföring, vi ska välja. De insatsförband vi håller på att ta fram utformas för offensiv krigföring. Det valet har vi egentligen inte gjort själva. Det är i stället bestämt utgående från kravet att de smidigt ska kunna inordnas i internationella förband som tillämpar Nato:s offensiva principer, medel och metoder.[…]