Den 18 januari 1871 grundades det tyska kejsarriket i Versailles utanför Paris efter att Preussen hade besegrat Frankrike militärt. Kejsardömet existerade fram till den 9 november 1918. På 38-årsdagen av dess grundande inleds en fredskonferens i Quai d’Orsay, utrikesministeriet, i Paris. 32 stater är representerade (dock inte Sovjetryssland), men det är ”the Council of Four” som bestämmer: USA:s president Woodrow Wilson, den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresidenten George Clemenceau och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando. Den 28 juni 1919 undertecknar de tyska företrädarna under protest i Spegelsalen i slottet Versailles ett fredsfördrag som omfattar 440 paragrafer. I artikel 231 utpekas Tyskland som ensamt ansvarigt för första världskriget.
Drygt ett år tidigare hade den tyske kejsaren Villhelm II uttryckt att ”kriget är vunnet, engelsmännen i grunden besegrade” (1918. Winning the War, Losing the War, red. Mattias Strohn, Opspray Publishing 2018, s. 22). Och när Tyskland hade besegrat Ryssland i slaget vid Riga i september 1917, kunde den tyska armén börja överföra manskap och material till västfronten, så det fanns väl viss grund för kejsarens optimism. Enligt Brest-Litovsk-fördraget, undertecknat den 3 mars 1918, tvingades Sovjetryssland lämna Finland och Ukraina. Året innnan hade Deutsche Vaterlandspartei bildats som lovade ett dominant Tyskland ”up to the Gates of India” (Benjamin Carter Hett, The Death of Democracy. Hitler’s Rise to Power and the Downfall of the Weimar Republic, Henry Holt and Co 2018, s. 20.) Vad som här återges får en att höja på ögonbrynen, då det tyska Socialdemokratiska partiet hade lojalt stött kriget och röstat för alla nödvändiga krigsutgifter. Det bör tilläggas att socialdemokraterna, vänsterliberalerna och det katolska centerpartiet i juli 1917, med 2/3-dels majoritet, hade röstat för en fred utan annekteringar och skadestånd. Men detta riksdagsbeslut kunde inte binda generastabschefen Paul von Hindenburg och generalen Erich Ludendorff.
Allan Sharp påminner i boken Versailles 1919. A Centennial Perspective( Haus Publshers, 2018), att den tyske kanslern Theobald von Betmann-Hollweg, hade klargjort att syftet med kriget var att ”lay the foundations for German predominance in Europé” (s. 35).
Sommaren 1918 vände det. Den 18 juli vann de allierade det andra slaget vid Marne, varefter offensiven, kallad De hundra dagarna, tvingade Hindenburg och Ludendorff att kontakta president Wilson för att begära vapenvila. Inför riksdagen i november uttalade Hindenburg, nu i civila kläder, att den tyska armén ”was stabbed in the back” (Benjamin Carter Hett, a.a., s. 32). Och många frågade sig i Tyskland, som varken blivit bombat eller ockuperat: ”Why […]After all, had Germany lost the war?” De ansåg att Tyskland inte var besegrat på slagfältet, utan genom inhemskt förräderi (Margret Macmillan, Paris 1919, Random House 2001, s. 465).
I den nämnda boken 1918. Winning the War, Losing the War försöker ett flertal militärexperter förklara Tysklands nederlag. Bland annat framhålls Tysklands akilleshäl: logistiken; och trots att tyskarna var ”tactical masters of the World War I battlefields, they had some serious blind spots at the operational level” (s. 50). På sidan 116 påtalas att Tysklands största problem 1918 var ”the army’s very ability to think.”
President Wilsons kanske viktigaste uttalande inför konferensen gällde principen om nationernas självbestämmanderätt, till vilken hans utrikesminister Robert Lansing var mycket skeptisk: ”the phrase is loaded with dynamtie. It will raise hopes which can never be realised. It will, I fear, cost thousands of lives… What a calamity the phrase was ever uttered. What misery it will cause!” (cit. i Jurgen Tampke, A Perfidious Distortion of History. The Versailles Peace Treaty and the Success of the Nazis, Scribe Publications 2018, s. 96. – Tampkes intressanta bok har tidigare uppmärksammats på sajten.
Genom Versaillesfördraget förlorade Tyskland omkring 13 procent av sitt territorium och 10 procent av sin befolkning. Den tysktalande delen av det upplösta Habsburgska riket, det vill säga Österrike och Sudettyskland, önskade 1919 ansluta sig till Tyskland, men de allierade vägrade acceptera att Tyskland ökade sitt invånartal med cirka 10 miljoner. Så den ifrågasatta principen kom inte att tillämpas här. Ungern förlorade 2/3 av sitt territorium och nära 60 procent av sin befolkning.
I ett brev 1925 till den tyske konprinsen påminde den tyske utrikesmnistern Gustav Stresemann, tre år före sin död, att “ten to twelve million fellow-countrymen … now live under a foreign yoke in foreign countries” (cit. i Jörn Leonhard, Pandora’s Box, Harvard University Press 2018, Kindle Edition, s. 860).
Versaillesfördraget i kort sammanfattning: Den första delen av fördraget innehåller stadgarna för Nationernas förbund (NF). Territoriella ändringar regleras i del två och tre. Bland annat Brest-Litovsk-fördraget förklaras ogiltigt och Danzig vara “a League mandate.” Alsace-Lorraine ”återfördes” till Frankrike. Det nyligen “skapade Polen fick kontroll över provinserna Poznan och Västpreussen och så vidare. Artikel 80 förbjöd inkorporering av Republiken Tysk-Österrike i den tyska republiken. Storbrittanien och Frankrike skulle administrera Saar som ett Nationernas Förbunds-protektorat.
Del fyra innebar att alla tyska kolonier blev förbundsmandat att administreras av Storbritannien och Frankrike. I del fem anges visa militära restriktioner.
Artikel 231 slog fast att Tyskland var den enda skyldiga parten i kriget och utgjorde grund för ett ospecificerat krigsskadestånd. (För en klargörande genomgång av villkoren får hänvisas till Jörn Leonhard, Pandora’s Box.)
Allan Sharp lyfter i sin bok Versailles 1919:.A Centennial Perspective fram den inneboende motsättningen i fördraget. Nationernas Förbund skulle garantera sina medlemmar ett absolut skydd för deras territoriella integritet, samtidigt som artikel 19 innehöll en ventil för ändringar, nämligen ”international conditions whose continuance might endanger the peace of the world”.
USA blev inte medlem i NF, då Kongressen vägrade att ratificera fördraget (man ingick 1921 separata fördrag med Tyskland, Österrike och Ungern). De förlorande staterna fick inledningsvis inte bli medlemmar. Sovjetunionen blev medlem först 1934. I folkmun kallades förbundet ”Legue of Victors”. Samtidigt kom Storbritannien och Frankrike att agera utanför NF:s ramar när det gällde verkställighet av olika fördrag. Någon kollektiv säkerhet kan man knappast tala om här. (Se även Rolf Anderssons intressanta inlägg på sajten sommaren 2018).
Men som Allan Sharp avslutningsvis konstaterar i sin bok, förblev 1919 års gränser mer eller mindre intakta i Europa, med undantag för Tysklands och Polens gränser efter 1945, ända fram till Jugoslaviens och Sovjetunionens kollapser på 1990-talet.
Även om Versaillesfördraget och NF hade sina svagheter (som påpekas i Carl Schmitt, Writings on War, Polity 2011, s. 141), var krig inte olagligt enligt den amerikanske förhandlaren John Foster Dulles, varför krigsskuldparagrafen, artikel 231, kunde sättas i fråga). Men tillsammans med 1928 års Briand/Kelloggs-fördrag, som gjorde krigen olagliga har de gett erfarenheter, vilka möjliggjort att vi nu har en FN-stadga som förhindrat och förhindrar storskaliga krig mellan stormakter. Så det finns nog anledning att lite försynt fira detta hundraårsjubileum.
I förordet till Margaret Macmillans nämnda bokskriver Richard Hoolbrooke, USA:s chefsförhandlare i fredsprocesserna under Bosnienkriget, vilka ledde fram till Daytonavtalet 1995, att hans mål var att ”undo Woodrow Wilson’s legacy”, med bomber och i strid mot FN-stadgan. Vad Wilson skulle ha sagt om detta ”undoing” kan vi inte veta, men däremot förefaller det vara fel person som har skrivit förordet till denna fina bok.