Nato bereder sig för insatser världen över?

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg förklarade den 31 oktober att Nato står solidariskt med Asia-Pacific-regionen.

Uttalandet kom efter ett tredagarsbesök i Japan. ”Det är dags för det internationella samfundet att skicka en klar, enad och stark respons”, sade Stoltenberg och underströk vikten av att stå fast vid sanktionerna mot Nordkorea. Nato-chefen och Japans premiärminister Shinzo Abe var överens om att utveckla ett nytt samarbetsprogram innefattande cyberförsvar, marin säkerhet, icke-spridning av kärnvapen samt terroristbekämpning. Under sitt besök i Japan beskrev Stoltenberg hur säkerhetsfrågorna numera är globala och krävde att Nordkorea en gång för alla överger sitt kärnvapenprogram. Under andra dagen av sitt besök förklarade Stoltenberg att ”Nato och Japan är naturliga partners” samt betonade behovet av samarbete . Hotet från Nordkorea var ett globalt hot som krävde en global respons.

Nato har alltsedan mitten av 1990-talet gått in i konflikter som ligger utanför försvaret av alliansens medlemmar. Tydligt kom denna out-of area-politik först till uttryck 1999, då Nato i strid med folkrätten bombade Jugoslavien. Därefter ledde Nato de utländska styrkorna i kriget i Afghanistan (Isaf-styrkan 2003–2014 och sedan RSM från 2015). Nato ledde även bombkriget mot Libyen 2011.

Läs mer

Kommer Björnen? Mats Björkenfeldt

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet och Dagens Industri, men det är först när jag läser Mattias Göranssons bok Björnen kommer (Filter 2017), sidan 352, som jag får reda på att Putin ”tvingas kapa försvarsbudgeten med 25 procent, den mest radikala minskningen sedan 1990-talet” (s. 352). Varför lyfts inte det fram i den svenska debatten, frågar Göransson. Boken är utgiven i rättan stund.

Författarens genomgående vidräkning med till exempel DN:s förmente försvarsexpert Mikael Holmström är övertygande, liksom hans dito med Aftonbladets favoritgeneral, Karlis Neretnieks (s. 355 ff: ”det […finns] (inte) många på Försvarsstaben som tar Karlis Neretnieks på allvar”). Istället lyfter Göransson fram att flertalet officerare delar Hans Blix’ och Sven Hirdmans uppfattning att ”den ryska hotbilden är främst frammanad av en liten högljudd grupp extremister” (s. 360).

Läs mer

Fortsatt svensk trupp i Irak, Lars-Gunnar Liljestrand

Igår, den 26 oktober, överlämnade regeringen propositionen om fortsatt svensk trupp i Irak.

Regeringen vill att riksdagen beslutar om en svensk väpnad styrka bestående av högst 70 personer till förfogande på plats i Irak till och med den 31 december 2018 och anger att det rör sig om en militär utbildningsinsats på irakisk inbjudan: ”Det svenska styrkebidraget ska bidra till genomförandet av utbildningsinsatsen genom skydd och bevakning vid koalitionens samtliga baser samt genom utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna i Irak i syfte att bidra till deras förmåga att stå emot och besegra Daesh.” Den svenska militära insatsen inleddes 2015 med 35 militärer och förra året ökades insatsen till 70.

Regeringen beskriver situationen nu liksom tidigare som ”komplex”. Den ”karaktäriseras av flera sammanfallande kriser. Landet präglas av de konflikter som har uppstått sedan invasionen 2003. Den pågående militära kampen mot Daesh har verkat enande på landets politiska grupper, men när striderna nu börjar gå mot sitt slut hotar religiösa och politiska splittringar att återuppstå, inklusive frågan om den kurdiska regionens status.”Vidare skriver man att situationen i Irak är kopplad till den i Syrien och den allmänna turbulensen i regionen.

Läs mer

Enfaldigt om FN

Idag på FN-dagen skriver Karin Enström, moderaternas utrikespolitiska talesperson, i Svenska Dagbladet att FN måste reformeras, och främst vill hon åt säkerhetsrådet. Enström vill att Sverige ställer krav på ”förnyelse och modernisering” av FN:

”Som det blodiga inbördeskriget i Syrien har visat är FN:s säkerhetsråd det organ som är i störst behov av reformer. FN:s säkerhetsråd har det högsta ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet och konsekvenserna av ett dysfunktionellt säkerhetsråd är omfattande. Ryssland och Kina har vid flertalet tillfällen använt sitt veto mot fredsarbetet i Syrien. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste ses över.”

Vetorätten tillkom då Förenta Nationerna bildades 1945. Man hade då misslyckandet av det tidigare Nationernas Förbund (NF) i åminnelse. FN:s säkerhetsråd gavs befogenhet att besluta om vittgående åtgärder inklusive militära då man konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Att stormakterna i rådet fick vetorätt var en förutsättning för att de skulle godkänna den nya FN-stadgan.

För att balansera rådets befogenheter skrevs ett absolut våldsförbud in i stadgan. Enda undantagen var självförsvar vid väpnat angrepp från en annan stat samt då säkerhetsrådet konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Med detta system gavs övriga medlemsstater ett folkrättsligt skydd mot aggression.

Läs mer

Ur boken ”Diplomati och uppriktiga samtal” av Anders Lidén

Den erfarne karriärdiplomaten Anders Lidén har nyligen givit ut sina memoarer: Diplomati och uppriktiga samtal (Carlssons, 2017). Vi har fått förlagets tillstånd att publicera några delar ur boken som rör försvaret och relationerna mellan Sverige, Finland, Ryssland och Nato. (Boken har presenterats  i sin helhet på den här sajten tidigare).

 

Försvaret
Särskilt snabbt utvecklade sig samarbetet i försvarspolitiken. Det berodde till en början främst på ökade försvarskostnader och behov av gemensamma materielinköp och övningar. Men det fanns också en besvikelse i Finland över EU:s utveckling, som inte gav någon ökad säkerhetspolitisk trygghet. För Sveriges del hängde det också samman med bakslag i samarbetet med Norge inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet, Nordefco. Det underströks att samarbetet inom Nordefco kunde utvecklas bilateralt, vilket skedde framför allt med Finland. Jag var glad att se den svenske överbefälhavaren Sverker Göransons engagemang i detta. Även Finlands motsvarighet, Ari Puheloinen, bidrog i hög grad.

Känslan var att Finland ville gå längre än Sverige. Ytterst handlade det om huruvida vissa delar av samarbetet skulle bli bindande i form av ett fördrag. Om resurser skulle delas mellan våra länder behövde finnarna kunna lita på att Sverige inte drog sig ur i ett skarpt läge.
Statsminister Jyrki Katainen ville ha en direkt kontakt med Fredrik Reinfeldt för att diskutera försvarsfrågan. Reinfeldt verkade inte bekväm med detta, utan skickade sin statssekreterare Gunnar Wieslander, som inledde en dialog med sin motpart Olli-Pekka Heinonen.

Läs mer

Ett förbud som inte bör tillåtas? Anders Björnsson

Det är ett ostyrkt påstående att Sveriges nationella säkerhet skulle äventyras om regering och riksdag anslöt sig till FN-traktaten som kräver förbud mot kärnvapen. Möjligen är denna ett verkningslöst slag i luften. Troligare är, som Hans Blix har argumenterat, att den ökar pressen på kärnvapenmakterna att ytterligare reducera och slutligen avskaffa sina innehav. Traktaten, vars tillkomst 122 av FN:s medlemsstater står bakom, däribland Sverige, binder inga andra än undertecknarna; den irriterar ett fåtal.

Den är inte heller riktad mot några eller en speciell grupp av kärnvapenstater utan mot innehaven som sådana. Alla som förfogar över och är beredda att använda kärnvapen, som hot, i angreppssyfte eller som vedergällning, bör känna sig utpekade och åthutade och naturligtvis särskilt de som har sagt sig villiga att inkludera dem i en förstaslagsstrategi. Initiativet är uppbackat av Förenta nationernas generalsekreterare, stöds av Finlands socialdemokrater och har belönats med Nobels fredspris.

Läs mer

Uppgivenhet inför ubåtarna, Lars-Gunnar Liljestrand

Av och till tar diskussionen fart om kränkande ubåtar. Sedan början av 80-talet har två högljudda läger varit huvudaktörerna. Ena sidan har pekat ut Ryssland och den andra USA/Nato som kränkande.

Gemensamt för bägge är att de inte ställer krav på försvaret att agera.

Resultatet blir uppgivenhet inför kränkningarna. Inget går att göra åt dem, de bara finns där och återkommer med jämna mellanrum. Vi är utlämnade på nåd och onåd, och allmänheten skall ta ställning till om Väst eller Öst är ansvarig. Den enda handling som kvarstår är att protestera mot den ena eller andra stormakten. Nu senast hävdar ledarkrönikören Linda Nordlund i Svenska Dagbladet (12/10) att det är Ryssland som kränker och polemiserar mot Matthias Göransson i magasinet Filter.

Ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten skall enligt den stående ordern IKFN tvingas upp med vapenmakt. För att värna territoriet måste kravet ställas på regeringen att sätta in alla till buds stående medel mot kränkande ubåtar. IKFN borde skärpas så att ordern uttryckligen blir att sänka ubåten som flera debattörer krävde på 1980- och 90-talet, bland andra ambassadör Sven Hirdman.

Vi återger här utdrag ur antologin Försvaret främst (Celanders 2015), där tillämpningen av IKFN från början av 1980-talet fram till idag diskuteras.

Läs mer

Sverige är ingen lydstat

En tidigare statssekreterare i Pentagon för Nato och Europa, James Townsend, förklarar att Sverige riskerar sämre relationer med USA om regeringen ratificerar avtalet om kärnvapenförbud. Han är en i raden av amerikanska politiker som talar om för Sverige vad vi skall göra.

I ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist varnade USA:s försvarsminister James Mattis för konsekvenserna om Sverige undertecknar konventionen om en kärnvapenfri värld. USA:s nedrustningsambassadör Robert Wood underströk i en intervju för Svenska Dagbladet att Sverige bör fundera noga innan man skriver under och fyllde på med att säkerhetssamarbetet med USA kan hindras om så sker. Tidigare har vi på den här sajten uppmärksammat.

Amerikanska företrädare och försvarsanalytiker uppträder mot Sverige som om vore vi en lydstat till USA.

Regeringen har ett ansvar för att vi befinner oss i den situationen. Närmandet till USA och Nato inom försvarsområdet och ett förlitande på USA som vapenleverantör och skyddsmakt har försatt oss i en riskabel beroendeställning.

Sverige kan som alliansfritt land teckna de avtal som bäst tjänar oss med vilken annan stat som helst, självklart också med USA. Men sådana avtal får inte utformas så att vi hindras att självständigt fatta de för oss bästa säkerhetspolitiska besluten.

Regeringen bör tydliggöra det för USA. Utrikesminister Margot Wallström har tidigare reagerat mot försök att påverka Sveriges politik , vilket är bra, men regeringen som helhet måste uppträda mer resolut för att klargöra att Sverige fattar sina egna beslut och avvisar yttre påtryckningar.

Utgivarna av  alliansfriheten.se

Vårt Försvar nr 3 2017, Lars-Gunnar Liljestrand

Nya numret av tidskriften Vårt Försvar har som tema civil-militär krigsplanläggning, med flera artiklar som belyser hur det nya totalförsvaret skall byggas upp. Tidskriften innehåller även artiklar om säkerhetsläget, det militära försvaret och hotbilden i vårt närområde.

Jag börjar med att nämna den omfattande artikeln ”Kan det bli krig i Sverige” av professor Inge Jonsson, tidigare rektor för Stockholms universitet. Jonsson lyfter fram Carl Björemans studie av försvarets utveckling under beredskapsåren och det kalla kriget, År av uppgång, år av nedgång (2009). Fram till mitten av 1960-talet genomfördes en stark upprustning, och Jonsson refererar Björemans uppfattning att stärkandet av försvaret var möjligt främst genom medborgarnas stöd. Denna positiva utveckling undergrävdes, enligt Björeman, av att ett helhetsperspektiv saknades med påföljd att försvarsgrenarna suboptimerade, vilket i sin tur ledde till låsningar vid allt dyrbarare vapenprogram. Försvaret kunde då användas till att stödja försvarsindustrin och lokaliseringspolitiken utöver den militära uppgiften.

Jonsson tror inte på svensk neutralitet men är å andra sidan skeptisk till medlemskap i Nato med tanke på Trump och ett oberäkneligt USA.

Läs mer

Veckans citat

– Men en av de viktigaste meningarna jag säger i kväll säger jag nu, så att ni går hem med rätt känsla i magen: Försvarsmaktens hotbedömning kvarstår.
Sannolikheten för ett militärt väpnat angrepp mot Sverige är lågt fortsatt.
Vi ser ingen rimlighet i att Ryssland eller någon annan skulle gå över gränsen och anfalla Sverige isolerat,

ÖB Micael Bydén vid offentligt möte i Södertälje  5 oktober .

Vad är Ryssland? Mats Björkenfeldt

Rysslandskännaren Bengt Jangfeldts nya bok Vi och dom. Om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017) beskriver Rysslands förhållande till Väst under 300 år. Jangfeldt framhåller att Ryssland gärna ser sin civilisation som moraliskt överlägsen den västerländska.

På sidan 150 påtalar författaren att eurasianismen visade sig vara en ”sovande klassiker” efter Sovjetunionens sönderfall, då en ”pseuvdovetenskaplig charlatan och fantasimakare”, Lev Gumiljov, fick en exceptionell genomslagskraft i Ryssland. Men det var Alexander Dugin (född 1962) som skänkte eurasianismen kultstatus. Inspiratörer var bland andra den svenske statstvetaren Rudolf Kjellén och den tyske juristen Carl Schmitt.

Teorin synes bottna i tanken att världens mitt utgörs av den eurasiatiska kontinenten. Dugins storvulna imperieplaner ”förutsätter skapandet av tre huvudaxlar: Moskva-Berlin, Moskva-Tokyo och Moskva-Teheran”. Och när dessa politiska förbund blivit verklighet ”behärskar Ryssland världen”.

Läs mer

Hultqvist hoppas på britterna

Regeringen beslöt den 5 oktober att ge Försvarsmakten i uppdrag att delta i brittiskledda Joint Expeditionary Force (Jef).

Jef är som vi tidigare noterat  på den här sajten ett brittiskt initiativ för en snabbinsatsstyrka som inkluderar, Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien.

Regeringen skriver att Jef:s syfte är ”att bidra till säkerhet i vår del av Europa och samtidigt medverka till fred och stabilitet genom internationell krishantering i insatser ledda av till exempel FN, EU och Nato. Beslut om svenskt deltagande i en insats med förband eller förmågor fattas av regeringen”. Försvarsminister Peter Hultqvist motiverar beslutet utifrån Sveriges säkerhet:

”Det är regeringens uppfattning att utmaningar mot den europeiska säkerhetsordningen ska bemötas genom samarbete och gemensamt agerande.”

Brittiska företrädare har tydligt angett en annan huvudinriktning, nämligen att Jef skall fungera som en insatsstyrka främst utanför Europa. Jef skall kunna utöva global militär makt, och särskilt betonas insatser i Mellanöstern och i Gulfområdet. Som exempel på lyckade operationer för Jef att ta efter lyfter brittiska försvarsdepartementet fram ”de excellenta samarbeten som skett med Nato i Afghanistan”.

Deltagandet i Jef har ett pris både materiellt och politiskt. Sverige har lovat att kunna ställa två korvetter, våra modernaste fartyg, till förfogande, vilket måste vara kännbart för den starkt reducerade svenska marin som det svenska försvaret förfogar över idag. Politiskt innebär deltagandet en markering om att Sverige kan komma att ställa in sig under en stormakt. Några garantier för brittiskt stöd till Sverige vid en kris eller krig finns inte. Som Anders Björnsson på den här sajten belyst med flera historiska exempel är det tvärtom farligt för en liten stat att förlita sig på stormakter – däremot har vi tjänat på neutralitetspolitiken.

Storbritannien är en stormakt men är på nedgång. Det innebär att ett hållbart militärt stöd från britterna vid en kris eller krig där Sverige skulle åberopa kollektiv självförsvar är högst osäkert. Däremot kan det ligga i Storbritanniens eget intresse att hävda sin vacklande stormaktställning genom militära operationer utomlands. Landet har under de senaste 20 åren deltagit i krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien med flera som juniorpartner till USA.

Det är svenska regeringen som beslutar om vi skall delta i en Jef-operation, men blotta medlemskapet innebär att det kan bli svårare att ställa sig utanför om det kommer en begäran om deltagande.

Sverige måste använda sina begränsade försvarsresurser till att värna landet. Deltagande i Jef kan bara betyda att vi splittrar de knappa egna styrkorna genom att en del av dem sätts in i militära äventyr utanför våra gränser.