utvald

Väst vann kalla kriget, och detta skedde – som den amerikanske före detta Moskvaambassadören Jack Matlock har utrett – redan några år innan sovjetimperiet upplöstes. Upplösningen var en följd av segern eller nederlaget, hur man nu vill.

Men Väst, det vill säga Förenta staterna och dess allierade, nöjde sig inte med segern eller nederlaget. Väst hade vant sig vid kriget. Det hade fått en militärallians skrotad men kunde inte tänka sig att skrota sin egen. Denna behövde gå från defensiv till offensiv.

Läs mer

Texten bygger på ett anförande vid Folk och Freds konferens den 9 januari. Författaren är fil. dr i arkeologi  och tidigare ordförande i föreningen Folket i Bild/Kulturfront.

Det jag vill föra in i samtalet här är

att anfallskrig visat sig inte leda till fred,

att anfallskrig inte startas av humanitära intressen utan av andra starka intressen och

att Försvarsmakten är en myndighet i Sverige. De av oss som är medborgare kan inte dra oss undan ansvaret när myndigheten skriver på sin hemsida att:

”Svenska Försvarsmakten bidrar till att skapa fred och säkerhet utomlands efter beslut av Sveriges riksdag och regering”[1]

Utomlands fanns svensk militär från 1956 till 1995 som FN:s blå baskrar. Efter 1995 har svensk militär lånats ut för väpnade insatser under Nato, Förenta staterna, Frankrike och EU i Europa, Asien och Afrika.

Läs mer

”Many older Germans remember things differently. What really brought down the Berlin Wall wasn’t missiles or tanks, but engagement. During the Cold War, of course, the Federal Republic of Germany did take its own security much more seriously, but under Chancellor Willy Brandt it also pursued a strategy known as Ostpolitik that sought to achieve “change through rapprochement” with the German Democratic Republic and eastern Europe. Decades after Brandt’s death, every German politician talking about relations with Moscow talks of a new Ostpolitik, a European Ostpolitik, or some other form of Ostpolitik. Whether true or false, the idea that dialogue is more effective than deterrence is deeply embedded in German political culture.”

Marcel Dirsus is a non-resident fellow at the Institute for Security Policy at the University of Kiel in Germany

War on the Rocks 4 februari

Anförande på videomöte den 1 februari arrangerat av Fredsam i Göteborg, Svenska Freds Göteborg och ABF i Göteborg.

Sveriges traditionella politik för deltagande i militära operationer utomlands har varit att endast delta om det fanns ett mandat från FN:s säkerhetsråd och endast om det gällde fredsbevarande insatser.

Med dessa förutsättningar skulle vi undgå att hamna på ena sidan i en stormaktskonflikt. Då insatsen handlade om fredsbevarande garanterades att vi inte kom i konflikt med någondera av parterna i landet. Vapenmakt fick endast användas i självförsvar.

Läs mer

Den svenska statsmakten utmärker sig, i ett internationellt perspektiv, för att vara mild och inte särskilt drakonisk. Och den svenska samhällsordningen bygger väsentligen på samverkan mellan parter och institutioner, där frivillighet har varit ett bärande element, inte på ukaser. Nota bene: en frivillighet och en frihet under ansvar. Den ordningen har utsatts för påfrestningar under några decennier genom att ett rätt oöverskådligt system av konkurrensutsättning, delegering, oprövade företagsfilosofier har intervenerat. Ansvarsförhållanden har blivit otydliga. Detta har i sin tur skapat ett behov av kontroller och inspektioner på myndighetsnivån, utan att systemets styrbarhet har räddats eller nämnvärt förbättrats.

Läs mer

”Andra världskriget var vid sidan av mycket annat också en prövning för samhörigheten mellan Sverige och Finland och ländernas gemensamma intressen. Finland hamnade i krig inte bara på grund av den östra grannens själviska intressen utan i främsta rummet på grund av stormakternas önskan om världsomfattande nyordning.

”Den linje Sverige valde var en linje av klok försiktighet, och den tjänade både Sveriges och Finlands intressen. Utan detta svenska val hade mycket kunnat ske på ett annat för Finland ödesdigert sätt. Vårt land kunde dessutom dra nytta av erfarenheten att utomstående hjälp ibland kan vara viktig, men att ett litet neutralt land själv bör bedöma hur det ska lösa den egna säkerhetens grundfrågor och att goda grannförhållanden är en central sådan fråga. […]

Det är viktigt att vår västra granne är det politiskt stabila Sverige, som följer en stark tradition att undvika all äventyrspolitik.”

President Mauno Koivistos bok Grannar  från 2008.

De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Jan-Erik Enestam skriver på SvD Debatt (23/1) att Finland och Sverige bör permanent basera och utbilda personal och förband i respektive grannland.

Skälet är den ryska upptrappningen vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina och den säkerhetspolitiska kris som Ryssland skapat genom att ställa krav som går på tvärs med den europeiska säkerhetsordningen.

Även om författarna skriver att en överenskommelse om trupper permanent i respektive land skall innebära ett ökat skydd för båda mot militärt angrepp, så är kärnan i resonemanget att svenska soldater skall skydda Finland:

”Huruvida Sverige verkligen kommer till undsättning i det fall Finland angrips, manifesteras i mer än bara ord.”

Läs mer

Hjalmar Söderberg (1869–1941) var författare, skribent och översättare. Av hans hand föreligger välkända romaner som Martin Bircks ungdom, Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Den förstnämnda minns jag att jag läste under gymnasieåren, men jag kan inte nu riktigt erinra mig vilket intryck den gjorde. Doktor Glas tror jag inte jag läste, men jag minns alltjämt Mai Zetterlings film baserad på boken. Den filmen har jag av någon anledning i klart minne.

Vad som antagligen numera är mindre känt om Söderberg, flanören, den estetiskt inriktade, är hans politiska skriftställarskap, som ska beröras något här som en bakgrund till den text av honom som återges nederst.

I frågan om upplösningen av unionen med Norge vände han sig mot de uppjagade, krigslystna stämningarna i vissa svenska läger och avvisade användning av militära medel. Kung Oscar fick en klapp på axeln för sin hyggligt fredliga hållning.

I februari 1914 avgick den liberala regeringen Karl Staaff efter Gustaf V:s kuppinriktade borggårdstal. Hjalmar Söderberg betraktade de reaktionära strömningar som bar upp talet med stor skepsis. Han kommenterade läget i ett brev till en vän:

”Här äro alla människor galna utom jag, och jag super ihjäl mig – arma fosterland.”

Läs mer

Både Norge och Finland har under lång tid haft en säkerhetspolitisk doktrin att inte tillåta främmande makt att stationera trupper på sina länders territorier för att kunna utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater.

När Norge var på väg att ansluta sig till Atlantpakten gjorde Sovjetunionen vissa försök att påverka processen. Den sovjetiske ambassadören till Oslo översände i slutet av januari 1949 en förklaring, i vilken han anmodade Norge att klargöra sin inställning. Han hänvisade till att Norge hade gemensam gräns med Sovjetunionen, och han ville ha besked om huruvida den norska regeringen ämnade påta sig några förpliktelser när det gällde placering av luft- eller sjömilitära baser på landets territorium. Den norska regeringen bekräftade i sitt svar den 1 februari 1949 att den avsåg att undersöka och klargöra i vilka former och på vilka villkor Norge kunde komma att delta i Atlantpakten. I svaret framhöll man särskilt:

Läs mer