Försommaren 1967 besökte jag för första gången Helsingfors. Fyra svenska ungdomar var på väg från Stockholm till Åbo och därifrån med buss till den finska huvudstaden och tåg till Leningrad. Vi hade utsetts att representera Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd vid en norsk-sovjetisk konferens i Murmansk – det krävde ännu en tågresa – om ”ungdomens roll i tryggandet av fred och säkerhet i Europa”. Jag var ännu inte fyllda sexton. De tre övriga (som alla skulle göra socialdemokratiska politrukkarriärer) är nu döda. Hösten det året började jag läsa ryska i gymnasiet.
Samma år anställdes Henrik Tikkanen (1924–1984) som konstnärlig chef för Finlands – idag Nordens – största dagstidning, Helsingin Sanomat. Han var sedan länge ett namn i den svenskspråkiga offentligen, bland annat genom medarbetarskap i Hufvudstadsbladet, och hade starka rötter i den finlandssvenska bildningsborgerligheten, med en arkitektpappa och en farfar som hade varit professor i konsthistoria. Tikkanen skulle på 70-och 80-talet göra skandalsuccé med en svit självbiografiska romaner och under senare delen av sitt liv medverka även i Dagens Nyheter.