utvald

Texten först publicerad i Kungl Krigsvetenskapsakademins Tidskrift 4/2021

Liksom de flesta andra bedömare förutsåg jag inte Sovjetunionens sönderfall och upplösning 1991. Detta trots att jag ägnat studier och arbete åt landet sedan 1958 ­– Arméns Tolkskola, ryska studier på Uppsala Universitet, sovjethandläggare på UD, tjänstgöring på ambassaden i Moskva som attaché 1964-66, chef för Östbyrån (P0l 1) på UD i slutet av 1970-talet m.fl. tjänster som berörde Sovjetunionen fram till att jag blev ambassadör i Moskva 1994-2004.

Läs mer

Vi återpublicerar här en artikel om Nato-option från 10 december 2020.

Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. På något sätt går den väl ändå ut på att vi uttalar att vi kan komma att söka medlemskap i militäralliansen i en framtid.

I en debattartikel i Aftonbladet (9/12) skriver företrädare för partiet:

”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”

SD trycker alltså på att Sverige skall ha en liknande skrivning om en Nato-option som Finland men klargör samtidigt att partiet kvarstår vid sin uppfattning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i Nato.

SD vill av något märkligt, aldrig riktigt klargjort skäl verka för ett försvarsförbund med Finland och ser tydligen en svensk Nato-option som ett led i förverkligandet av detta synnerligen äventyrliga projekt som bara skulle utsätta oss för större risker utan några säkerhetspolitiska vinningar.

Läs mer

Både försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Ann Linde har vid Folk och Försvars Rikskonferens 2022 markerat att Sverige står fast vid alliansfriheten och avvisar stormakters försök att dela in världen i intressesfärer.

Även om bådas uttalanden innehöll skarp kritik av Ryssland och dess agerande gentemot Ukraina var kärnan att den svenska säkerhetspolitiska linjen står fast.

Läs mer

Säkerhetsläget i Europa är sämre än någonsin efter 1945, och situationen börjar likna den som rådde under kalla kriget. Ryssland och USA befinner sig nära en kollisionskurs i Ukraina och på Nordkalotten.

För vår del är läget särskilt oroande då det i Arktis och omgivande regioner pågår en upprustning från båda sidor och båda sidor genomför aggressiva militärövningar i området.

Vikten av fortsatt svensk alliansfrihet har inte på något sätt minskat.

Svenska regeringen genomför dessvärre en politik som går i en annan riktning.

Sverige deltar i Nato-övningar, främst i vårt närområde men även så långt borta som i Svarta havs-området. Utan att det sägs rakt ut är övningarna riktade mot Ryssland.

Läs mer

I det spända säkerhetspolitiska läge, som idag råder mellan Ryssland och USA/Nato, måste Sveriges främsta uppgift vara att söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land.

Läget kännetecknas av att

• Ryssland har för andra gången – den första var i München 2007 – har satt ned foten beträffande sina säkerhetsintressen och kräver att USA/Nato drar tillbaka sina framskjutna militära positioner nära Rysslands gränser och ger garantier för att man inte skall använda grannländernas territorier för att angripa Ryssland.
• Västmakterna å sin sida är ovilliga att ge garantier som undergräver rätten för Natos medlems- och partnerländer att själva bestämma om sin säkerhet.
• Den största oenigheten råder om Ukraina. Ukraina uppstod som en ung nationalstat i samband med Sovjetunionens sönderfall 1991 och präglas fortfarande av djupgående etniska och kulturella motsättningar med fokus på förhållandet till Ryssland. För den ryska ledningen är det en hjärtefråga att behålla kontrollen över Krim och därmed av marinbasen i Sevastopol; stödja de fem miljonerna etniska ryssarna i Donbass; och i synnerhet se till att Ukraina inte utvecklas till en fientlig plattform mot Ryssland. Detta strider mot den nuvarande politiska ledningens i Kiev och västukrainarnas strävan att integrera Ukraina i Nato och EU.

Läs mer

Min barndom och min ungdom var en tid av nationell väckelse. I den koloniala världen tog det nationella uppvaknandet tog fart och fullbordades. Befrielserörelserna blev våra uppväxtårs hjältar. Imperierna – de brittiska, franska, holländska, portugisiska – rämnade. Nya nationalstater etablerades, ofta med socialismen som ledstjärna.

1800-talets nationalism hade varit borgerskapets. Den riktades mot dynastierna: de Habsburgska, Romanovska, Osmanska, också mot småfurstendömen och påvestaten. Förkämparna i denna nationskamp var ofta liberaler. I de nya nationalstaterna skulle undersåtligheten försvinna och medborgarsamhällen slå rot. Paradoxalt nog blev den borgerliga världens kollaps i första världskriget födelsestunden för en mängd nya nationalstater.

Men allt detta var i huvudsak europeiska fenomen. Nationellt självbestämmande förbehölls västerlänningar. De gamla imperiemakterna Frankrike och Storbritannien tog på sig att upprätthålla en ojämlik världsordning. Det skulle som bekant kräva ännu ett storkrig, innan den koloniala frigörelsen blev verklighet. FN-systemet – en organisation av jämbördiga stater – påskyndade utvecklingen.

Läs mer

Våldsamma protester har under några dagar pågått främst i landets största stad Almaty medan rapporter finns om mer fredliga protester ute i landet.

De protesterande uppges kräva att landets president avgår och presidenten Kassym-Jomart Tokayev har svarat med att beordra militären att skjuta skarpt mot protesterande.

Tokayev begärde den 5 januari hjälp från CSTO som är en säkerhetspolitisk samarbetsorganisation där sex tidigare sovjetstater ingår. Tokayev motiverade begäran med att Kazakstan måste få hjälp att slå tillbaka mot de protesterande som han uppgav utgöra ett. terroristhot (eurasianet.org)

Han fick ett snabbt svar från CSTO:s Nikol Pashinyan ( Armeniens premiärminister) som är sittande ordförande i CSTO:s kollektiva säkerhetsråd som meddelade att organisationen gått med på begäran.

Pashinyan förklarade att CSTO tagit beslutet enligt artikel 4 i CSTO:s stadga i ljuset av hot mot nationell säkerhet och suveränitet för Kazakstan och att man skickade styrkor ”för en begränsad tid med syftet att stabilisera och normalisera situationen”. (eurasianet.org 5 januari)

Den 6 januari skrev CSTO i ett uttalande att insatsen stöder sig på artikel 4 som säger att vid aggression i form av en väpnad attack som hotar säkerhet, stabilitet, territoriell integritet och suveränitet skall övriga medlemsstater omedelbart ge den utsatta staten nödvändigt stöd inklusive militärt sådant.

Ryssland konfirmerade sitt åtagande gentemot sina allierade i CSTO och förklarade att man stödde beslutet om omedelbara åtgärder mot den snabbt försämrade interna politiska situationen och det ökade våldet och tillade att man såg utvecklingen som framprovocerad av externa krafter som provocerar fram försök att bryta upp säkerhet och integritet hos staten med våldsamma medel inklusive ”tränade och organiserade väpnade grupper.” (mid.ru 6 januari)

Läs mer

Dagen före julafton publicerades en intressant intervju i Hufvudstadsbladet med Klaus Törnudd , i artikeln kallad nestorn inom finländsk utrikespolitik.

Törnudd är en skarpsynt iakttagare och med sin långa erfarenhet, bland annat verksam i den finska utrikesförvaltningen från 1958 till 1996, bör även vi i Sverige lyssna på vad han har att säga om dagens säkerhetspolitiska läge i Nordeuropa.

Hbl frågar mot bakgrund av att Törnud var verksam under Kalla kriget, om vi nu är inne i ett nytt kallt krig

”Många drag i världspolitiken påminner om ett sådant. Framför allt uppdelningen i öst och väst i Europa och Rysslands strävan efter intressesfärer”, svarar han, men tillägger att situationen nu är bättre:  ”Då hade vi Sovjetunionen som granne och de utövade ett ständigt tryck mot oss och hade många hållhakar på oss som inte finns i dag.”

Läs mer

Vi återpublicerar här  en artikel från 3 juli 2020.

Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma operationer har nu publicerats. Doktrinen beskriver hur stridskrafter sätts samman och samverkar för att förebygga väpnat angrepp, snabbt möta ett väpnat angrepp och därefter genomföra försvarsoperationer under en konflikt.

Doktrinen skall ses som ett ”ramverk för hur den samlade effekten av våra stridskrafter bäst kan uppnås” och är fastställd av Överbefälhavaren.

Ytterst grundar sig doktrinen på politiska beslut om hur Sveriges försvar skall utformas och hur Sverige skall samverka militärt med andra stater vid kris och krig.

Man kan ha synpunkter på den överordnade, politiskt fastslagna inriktningen av försvaret, vilket vi också har redovisat tidigare. Men doktrinens författare har att följa direktiven och se till att de kan omsättas i militär strategi och taktik.

Förutsättningarna för doktrinen finns angivna dels i Försvarsberedningens slutrapport Värnkraft dels i ÖB:s Militärstrategiskt koncept (MSD 16). Läs artikel