Både Norge och Finland har under lång tid haft en säkerhetspolitisk doktrin att inte tillåta främmande makt att stationera trupper på sina länders territorier för att kunna utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater.
När Norge var på väg att ansluta sig till Atlantpakten gjorde Sovjetunionen vissa försök att påverka processen. Den sovjetiske ambassadören till Oslo översände i slutet av januari 1949 en förklaring, i vilken han anmodade Norge att klargöra sin inställning. Han hänvisade till att Norge hade gemensam gräns med Sovjetunionen, och han ville ha besked om huruvida den norska regeringen ämnade påta sig några förpliktelser när det gällde placering av luft- eller sjömilitära baser på landets territorium. Den norska regeringen bekräftade i sitt svar den 1 februari 1949 att den avsåg att undersöka och klargöra i vilka former och på vilka villkor Norge kunde komma att delta i Atlantpakten. I svaret framhöll man särskilt:
”Den norske regjering ber Sovjetregjeringen vaere forvisset om at Norge aldri vil medvirke til en politikk som har aggressive formål. Den vil aldri tilate at norsk område blir brukt i en slik politikks tjenste. Den norske regjering vil ikke tiltre noen overenskomst med andre stater som innebaerer förpliktelser for Norge til å åpne baser for fremmede makters stridskrefter på norsk territorium så lenge Norge ikke er angrepet eller utsatt for trusler om angrep.”
Detta framstår som ett väl avvägt svar till ett mäktigt grannland, som Norge hade vänskapliga förbindelser med. Beskedet upprepades och bekräftades därefter vid åtskilliga tillfällen från norsk sida. Det norska svaret är utformat i anslutning till FN-stadgans principer. Men i sitt tillmötesgående gick man mycket längre än så. FN-stadgan förbjuder ju inte en stat från att ur kollektiv försvarssynpunkt låta främmande makts stridskrafter ha baser på sitt territorium. Staten i fråga behöver inte vara utsatt för angrepp eller hot om angrepp för att medge det. Hur Norge i praktiken hanterat sin baspolitik ska inte beröras här, men vi har på alliansfriheten.se belyst den diskussion som löpande förs i Norge.
I Finland har man fört en konsekvent linje som finns uttryckt i det gällande finska regeringsprogrammet:
”Finland ska bedriva en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar till att stärka Finlands internationella ställning, trygga vår självständighet och territoriella integritet, förbättra Finlands och finländarnas säkerhet och välfärd och till att upprätthålla ett fungerande samhälle. Det viktigaste målet för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är att undvika att hamna i en militär konflikt. Finland ska utöva en aktiv stabiliseringspolitik för att förebygga militära hot och minska spänningen också överlag. Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater.”
Sverige har inte officiellt deklarerat en baspolitik som Finlands.
Värdlandsavtalet med Nato skall ge Sverige möjlighet att både ta emot och ge militärt stöd till andra stater, och då har man vanligen pekat på stöd om de baltiska staterna angrips.
Varken solidaritetsförklaringen, accepterad av Sveriges riksdag, eller solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag binder Sverige till att ge militärt stöd. Vi bestämmer som alliansfritt land själva om och i vilken form vi ger stöd vid en konflikt.
En klarare linje som den finska borde även vi slå fast.