utvald

Regeringen beslöt den 27 februari att förelägga riksdagen ett beslut att skicka vapen till Ukraina.

Statsminister Magdalena Andersson konstaterade på en pressträff på söndagskvällen att det är första gången som Sverige skickar vapen till konfliktzoner sedan Finland anfölls av Sovjetunionen 1939. Beslutet innebär att hjälmar och skyddsvästar samt 5000 pansarskott sänds till Ukraina.

Statsministern förklarade beslutet med att det bedömdes vara det som bäst tjänar Sveriges och svenska folkets säkerhet.

Riksdagen beslutade på måndagen att anta förslaget (Vänsterpartiet var emot men har sedan signalerat att man ändrat sig). På direkt fråga i riksdagen svarade försvarsminister Peter Hultqvist att han inte uteslöt fler kommande leveranser.

Det finns goda och vägande skäl för att vi på olika sätt skall stödja Ukraina. Men att i regeringens beslut att stärka det ekonomiska stödet också inkludera vapen bryter en svensk linje.

En grundprincip i den svenska vapenexportlagen är att vi inte bör exportera till stater som befinner sig i krig. Den är också en del i den svenska säkerhetspolitiken och alliansfriheten. Där finns andra viktiga komponenter som diplomati och fredliga lösningar av konflikter, respekt för folkrätten och FN-stadgan.

Avgörande för utformningen av säkerhetspolitiken har varit att vi skall undvika att dras in i en militär konflikt mellan stormakter i vårt närområde.

Läs mer

Gör Rysslands angreppskrig mot Ukraina det lämpligare för Sverige att ansöka om medlemskap i Nato nu, såsom många pundits och besserwissrar i vårt land menar? Nej, det är ju alldeles tvärtom. Av flera grundade anledningar.

Ett svenskt Nato-medlemskap i detta läge skulle automatiskt göra oss till ett fiendemål för Ryssland. Andra europeiska stater har anslutit sig till Västalliansen i en helt annan säkerhetspolitisk kontext. Nu är det brinnande krig i Europa. En svensk Nato-ansökan idag skulle höja temperaturen, kunna uppfattas som en stridssignal.

Läs mer

Vi återpublicerar här en artikel av Anders Björnsson från 26 juni 2021. (Utgivarna)

Artikeln i Berlingske belyser en aspekt av allmän värnplikt: dess demokratiska funktion. Rekrytering av yrkessoldater till en nationell armé riskerar att leda till en överrepresentation av fel sorts soldater. Man kan få en motsättning mellan folk och militär. Och det militära kan bli basen för krafter som vill skada den demokratiska ordningen.

De värvade förbanden var också alltid ett problem ur ett ordningsperspektiv: de skapade sin egen ordning, ofta oordning. De attraherade individer, som inte var attraktiva på andra arbetsmarknader. I modern tid har vi sett, hur lätt laglöshet sprider sig i yrkesarméer med stark social snedrekrytering. Soldater insatta mot egen befolkning är inget att stå efter.

Den allmänna värnpliktens förtjänster är långt flera. Den medverkar till social integration och vardagsdisciplinering. Den fostrar gott ledarskap, den bidrar till klassutjämning. Dess viktigaste egenskap är förmodligen, att den skapar nationell sammanhållning. Särskilt ett glesbefolkat land som Sverige behöver tillvarata varje man och varje kvinna i försvaret av territorium. Alternativet är i förlängningen främmande trupp på svensk mark.

Läs mer

Statsminister Magdalena Andersson har förklarat, vid en presskonferens på torsdagsförmiddagen, att Rysslands angreppskrig mot grannlandet Ukraina är oprovocerat, olagligt och oförsvarligt. Det är klarspråk, det är klargörande, det är en hållning som alla världens stater måste inta mot en aggressor.

Ryska federationen under president Vladimir Putin har dessvärre iklätt sig den rollen. Agerandet står i strid mot folkrätten. Det ställer den stolta ryska staten – som har stått emot så många angrepp på eget territorium och som har bidragit till andra folks befrielse, senast i kampen mot Hitler-tyranniet – i skamvrån.

Torsdagen 24 februari 2022 blev en sorgens dag, men också en ilskans dag, en vredens dag.

Den ryska politiken kommer förvisso att mötas med folkligt motstånd – i många länder, också i vårt land. Det går inte att trampa på internationell rätt hur som helst.

Det är viktigt att svenska medborgare sluter upp kring den svenska regeringens tydliga linje.

Ryssland som backat upp separatisterna bryter nu med Minsk II.

Ryssland gör det genom att som självständiga ”erkänna utbrytarrepublikerna” i östra Ukraina. Sådana erkännanden saknar rättslig täckning, De utgör politiska utspel utan laglig grund och förvärrar bara konflikten. Genom att hävda rätt att militärt gå in i dessa delar av det ukrainska territoriet med rysk trupp löper Ryssland linan ut.

Och detta utgör synnerligen allvarliga brott mot FN-stadgans bestämmelser om skydd för territoriell integritet och självbestämmanderätt och skydd mot inblandning i det egna landets interna angelägenheter och mot hot om våld och bruk av våld mot det egna landet.

Det är utmärkt att statsminister Magdalena Andersson varit tydlig i sitt avvisande av sådana angrepp på grundläggande FN-principer:

”Ett tydligt brott mot folkrätten, ytterligare en kränkning av Ukrainas suveränitet och upptrappad aggression.” (Pressträffen den 22 februari)

Läs mer

Svensk utrikespolitik är sedan en tid tillbaka värdegrundsbaserad. Den är också feministisk. Den värderar aktioner och officiella uttalanden efter en ”rättighetsskala”. Det bör den upphöra med.

Ställningstagandet i den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina – två suveräna stater – kan näppeligen baseras på att den ena är mer ”demokratisk” än den andra. (Vilka det sedan kunde vara.) Här handlar det om folkrätt, alltså om juridik, inte om ”värden”.

Vilket samhällssystem som råder i Ryssland respektive Ukraina är ur ett utrikespolitiskt perspektiv en helt underordnad fråga. Gör man avkall på denna premiss, kommer freden mellan stater och i världsmåttstock att utsättas för en olidlig press.

Läs mer

Anförande på möte den 21 februari på ABF i Stockholm.

Övriga talare var Anders Fänge Svenska Afghanistankommittén och Pierre Schori. Samtals ledare : Eva Myrdal. Arrangörer: ABF Stockholm och Folket i Bild.

Rubriken på det här mötet är Sveriges insats i Afghanistan – många misstag.

Egentligen är det missvisande. Det handlade inte om misstag från Sveriges sida. Vårt deltagande i kriget i Afghanistan styrdes för oss, liksom för de flesta andra länder, av lojalitet med Förenta staterna och inget annat.

Läs mer

För Finland har det varit värdefullt att relationerna till Ryssland efter kalla krigets slut har varit stabila och till ömsesidig nytta. De goda relationerna har inte nämnvärt störts av att Finland som lojal medlem av EU tillämpar vissa sanktioner mot Ryssland efter ockupationen av Krimhalvön. Däremot är det helt uppenbart att hela förhållandet till Ryssland skulle påverkas drastiskt, om Finland gick med i alliansen. Ur vår synvinkel må Nato kunna ses som en organisation för solidariskt försvar mot yttre angrepp, men i Ryssland betraktar man den västliga alliansen med paranoid misstänksamhet.

Vad skulle vi således få, vilka vore följderna av ett hypotetiskt Nato-medlemskap för Finlands del?

o Det skulle göra Finland till ett frontlinjeland med över tusen kilometer gräns mot Ryssland, som förhåller sig orubbligt fientligt mot Nato. Det kunde bli cyberangrepp, hot och provokationer av olika slag. Visserligen kan det sägas, att vi fattar våra egna beslut, och man behöver inte måla fan på väggen. Ryssland fattar också sina egna beslut, och vi behöver inte bry oss om deras utlovade ’militärtekniska’ motåtgärder. Ja, så kan man säga, och var och en får dra sina egna slutsatser.

Läs mer

Väst vann kalla kriget, och detta skedde – som den amerikanske före detta Moskvaambassadören Jack Matlock har utrett – redan några år innan sovjetimperiet upplöstes. Upplösningen var en följd av segern eller nederlaget, hur man nu vill.

Men Väst, det vill säga Förenta staterna och dess allierade, nöjde sig inte med segern eller nederlaget. Väst hade vant sig vid kriget. Det hade fått en militärallians skrotad men kunde inte tänka sig att skrota sin egen. Denna behövde gå från defensiv till offensiv.

Läs mer

Texten bygger på ett anförande vid Folk och Freds konferens den 9 januari. Författaren är fil. dr i arkeologi  och tidigare ordförande i föreningen Folket i Bild/Kulturfront.

Det jag vill föra in i samtalet här är

att anfallskrig visat sig inte leda till fred,

att anfallskrig inte startas av humanitära intressen utan av andra starka intressen och

att Försvarsmakten är en myndighet i Sverige. De av oss som är medborgare kan inte dra oss undan ansvaret när myndigheten skriver på sin hemsida att:

”Svenska Försvarsmakten bidrar till att skapa fred och säkerhet utomlands efter beslut av Sveriges riksdag och regering”[1]

Utomlands fanns svensk militär från 1956 till 1995 som FN:s blå baskrar. Efter 1995 har svensk militär lånats ut för väpnade insatser under Nato, Förenta staterna, Frankrike och EU i Europa, Asien och Afrika.

Läs mer