Den svenska linjen är en fredsfaktor

Anders Björnsson

Gör Rysslands angreppskrig mot Ukraina det lämpligare för Sverige att ansöka om medlemskap i Nato nu, såsom många pundits och besserwissrar i vårt land menar? Nej, det är ju alldeles tvärtom. Av flera grundade anledningar.

Ett svenskt Nato-medlemskap i detta läge skulle automatiskt göra oss till ett fiendemål för Ryssland. Andra europeiska stater har anslutit sig till Västalliansen i en helt annan säkerhetspolitisk kontext. Nu är det brinnande krig i Europa. En svensk Nato-ansökan idag skulle höja temperaturen, kunna uppfattas som en stridssignal.

Den skulle också menligt inverka på den nationella enigheten, när sådan verkligen är av nöden. Så gott som alla motståndare mot ett svenskt Nato-medlemskap uttrycker idag avsky för Rysslands agerande och stöd för Ukrainas statliga suveränitet och territoriella integritet. En medlemskapsansökan skulle spräcka konsensus i vårt land; den skulle splittra.

Det är inte allianser som är viktiga nu, det är fosterlandsförsvaret. Att snabbt och metodiskt bygga upp en masshär, beredd att stå emot en fiende från vilket håll den än kommer, är det mest fredsskapande som vårt land kan företa sig. Och den hären styr vi själva och inga andra över. En sådan hotar ingen, skyddar oss själva.

Sverige och Finland, som i omvärldens ögon betraktas som neutrala stater snarare än frontstater, bör absolut inte byta fot i denna extremt känsliga situation. Realism snarare än populism bör eftersträvas. Sverige liksom Finland har en roll att spela som medlare både under och efter detta vansinniga, illegala krig. Att två alliansfria stater fördömer den ryska krigföringen är i sig en fredsfaktor – nu och på sikt.