Svensk militär skall inte vara i Georgien

Den azerbaijanska nyhetssiten defence.az informerade den 7 mars om att Sverige kommer att delta i den gemensamma militärövningen mellan Nato och Georgien 2019.

Beskedet kom under försvarsminister Peter Hultqvists besök i Georgien för att diskutera bilaterala förbindelser.

Georgiens försvarsminister Levan Izoria underströk vikten av att svenska militärer medverkar i träningscentret som upprättats mellan Nato och Georgien samt betydelsen av att Sverige deltar i övningar.

Sverige bör naturligtvis ha bilaterala förbindelser på olika plan med alla stater. Men deltagande i Natos militärövningar i Georgien väcker frågor. Förhållandet mellan Ryssland och Georgien är minst sagt spänt efter kriget 2006, då båda parter beskyllde varandra för aggression.

Georgien har strävat efter att bli medlem i Nato och deltar med en av de största kontingenterna i Natos insats i Afghanistan, Resolute Support Mission.

Läs merSvensk militär skall inte vara i Georgien

Sverige i krig utan slut, Lars-Gunnar Liljestrand

Anförande på möte på ABF i Stockholm den 7 mars om Sveriges deltagande i krigen i Afghanistan och Irak.

Medverkande: Åsa Lindestam (s) vice ordförande i Försvarsutskottet, Lars-Gunnar Liljestrand medutgivare av www.alliansfriheten.se. Moderator: Gunnar Lassinanttti, arrangör ABF.

Lars-Gunnar Liljestrand:

Sverige deltar i USA-ledda krig sedan 16 år tillbaka. Vi har medverkat i Natos intervention i Libyen 2011, och vi är idag fortsatt med både i kriget i Afghanistan och i kriget i Irak.

USA har deklarerat att kriget i Afghanistan inte har ett slutdatum. President Trump förklarade i augusti förra året att man ökar styrkorna med 4 000 man, återupptar de massiva bombangreppen med B 52:or och tar bort begränsningar för användning av vapeninsatser. Antalet bombattacker är fler än på 7 år. Antalet civila dödade fler än någonsin sedan 2001. CIA har återupptagit targeted killings mot upprorsmän. Trump underströk att man inte satt någon bortre tidsgräns för insatsen och att förhandlingar om fredlig lösning inte fanns på bordet.

I Irak deltar Sverige sedan 2015 med militär trupp i den USA-ledda koalitionen mot Isil.  Trots att Isil nu är så gott som besegrat, har USA inte aviserat något militärt tillbakadragande. Tvärtom har den amerikanska administrationen uttalat att man stannar.

Läs merSverige i krig utan slut, Lars-Gunnar Liljestrand

Deltagande i internationella operationer stärker inte försvaret

”Vi sliter ut vissa förbandstyper genom att ha dem ute lång tid. Det är också svårt att förse internationella insatser med specialkompetenser som vi har ont om här hemma. Det innebär att vi måste hushålla med de kompetenserna för att ha kvar den nationella förmågan också”, säger Försvarsmaktens insatschef Jan Thörnqvist till Sveriges Radio.

Det är säkert riktigt att Sverige inte tjänar på att satsa sina knappa resurser på utlandsoperationer.

Det är ingen nyhet att Sveriges eget nationella försvar inte gynnas av deltagande i internationella operationer. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) utvärderade år 2016 insatsen i Afghanistan, den största militära svenska insatsen i modern tid. FOI konstaterade då att insatser som den i Afghanistan tar resurser från det nationella försvaret och att erfarenheterna från kriget i Afghanistan inte är tillämpbara på ett svenskt nationellt försvar. Vilket vi har uppmärksammat på den här sajten.

Läs merDeltagande i internationella operationer stärker inte försvaret

Historiskt! sa Crusenstolpe, Mats Björkenfeldt

Magnus Jacob Crusenstolpe (1795–1865) växte upp i den radikala staden Jönköping. Han utbildade sig till jurist och blev snabbt, men kortvarigt, Karl XIV Johans gunstling. Crusenstolpe är väl mest känd för att ha orsakat kravaller, efter att ha blivit dömd till ett långt fängelsestraff, när han 1838 bröt mot tryckfrihets­förord­ningens straffbestämmelse om publicering av lastligt yttrande om konungens höga person eller gärningar.  

I historikern Bo Hammarlunds bok Den aristokratiske rebellen (Dialogos 2017) lyfts en annan sida av Crusenstolpe fram. Det var inte ovanligt att den tidens nationalliberaler motsatte sig 1812 års politik (bland annat därför att den medförde inhemsk repression, angrepp på tryckfriheten etc.). Men de var också pådrivande för folkbeväpning. I försvarsfrågan tog adelsmannen Crusen­stolpe således initiativ till en höjning av anslagen till försvaret med betydande belopp vid 1828–30 års riksdag.

Läs merHistoriskt! sa Crusenstolpe, Mats Björkenfeldt

Angående en kommendörs funderingar, Anders Björnsson

Kommendören Lars Wedin, med hemvist i Frankrike, påstår att medborgaren inte är kapabel att försvara sitt land – och dessutom oduglig att använda i offensiva aktioner i andra länder. Det ena är fel, det andra är rätt. Det är också värnpliktsförsvarets styrka: bra på defensiv, mindre bra på angrepp. Både Napoleon och Hitler drev värnpliktsarméer med sig i fördärvet, när de ville lägga under sig andra länder.

Läs merAngående en kommendörs funderingar, Anders Björnsson

Syrienresolutionen skall efterföljas

I lördags enades FN:s säkerhetsråd för första gången om en resolution, 2401, om Syrien. Enligt resolutionen, som lagts fram av Sverige och Kuwait, ska 30 dagars eldupphör införas i hela Syrien så att humanitär hjälp kan nå nödlidande. Beslutet togs av ett enigt säkerhetsråd.

Redan på måndagen kom Ryssland med ett eget oväntat utspel: Vladimir Putin hade gett order om fem timmars daglig humanitär vapenvila i östra Ghouta, med start på tisdagen. FN-resolutionen om 30 dagars eldupphör i hela landet följdes inte av parterna i konflikten. Utrikesminister Margot Wallström kritiserade det ryska utspelet, kallade det förvirrande och sade att det försvagar FN-resolutionen.

Resolutionen kom till efter många och långa förhandlingar mellan de inblandade stormakterna. Resolutionen anger att 30 dagars vapenvilan skall användas att föra in humanitär hjälp till belägrade områden i Syrien, främst Ghouta som behärskas av rebell- och terroristgrupper.

Läs merSyrienresolutionen skall efterföljas

Den liberale statsministern och Finlands frigörelse, Anders Björnsson

I senaste numret av Finsk Tidskrift (1:2018) skriver emeriterade statsvetarprofessorn Lennart J. Lundqvist, Göteborg, om Sveriges statsminister Nils Edén, som tillträdde i oktober 1917 efter valen till andra kammaren i spetsen för en koalitionsregering tillsammans med socialdemokraterna och med Hjalmar Branting som finansminister. Lundqvist kommer också in på vårt lands förhållande till det just självständiggjorda Finland:

”I Finland hade under hösten 1917 skyddskårer bildats för att driva ut de ryska soldaterna, och snart började radikala arbetare bilda röda garden. När Tyskland och Ryssland slutit ett stilleståndsavtal i början av december, utropade den finska lantdagen Finlands självständighet. Sverige erkände Finlands suveränitet en månad senare. Starka rörelser fanns för att Åland skulle tillfalla Sverige. En åländsk delegation hade bildats för att framföra ålänningarnas önskan att tillhöra Sverige. Tyskland agerade på olika sätt för att Åland skulle bli svenskt, och högern använde starka ord om ’blod’ och ’folk’ för att få regeringen att stödja Ålands sak.

Läs merDen liberale statsministern och Finlands frigörelse, Anders Björnsson

Svensk neutralitetspolitik, Mats Björkenfeldt

Per Ahlin är jur. dr och forskare i folkrätt. Han disputerade 1993 på en avhandling om folkrättens roll i svensk säkerhetspolitik. I över 20 år har han arbetat på Dagens Nyheter, bland annat som reporter och som utrikesredaktör på ledarredaktionen. I dagarna har han givit ut boken Efter neutralitetspolitiken. Folkrätten i svensk säkerhetspolitik 1993–2017 (Jure 2018).

På sin hemsida klargör han syftet med boken: ”Mycket har hänt på drygt 20 år. Neutralitetspolitiken är övergiven, Sverige är medlem i EU och nya hot mot länders säkerhet har uppstått. Det finns fler exempel. Den huvudsakliga frågeställningen i projektet är om svensk tolkning av folkrätten ändrats i takt med att världen gjort det, och i så fall på vilket sätt. Centrala ämnen för studien är Sveriges syn på självförsvarsrätten, på den kollektiva säkerheten och på behovet av en stark rättsordning för att skydda en liten stat.”

Läs merSvensk neutralitetspolitik, Mats Björkenfeldt

Vad vi (kanske) ha borde lärt av historien. Om 1925 års nedrustningsbeslut, Mats Bergquist

I februari 1920 föreslog den liberal-socialdemokratiska koalitionsregeringen Edén att Sverige skulle ansluta sig till Nationernas Förbund (NF). Detta förslag utlöste en ganska uttömmande och principiellt intressant debatt i riksdagen, men har inte behandlats särskilt mycket i litteraturen, trots att den berör fundamentala strategiska frågor som återkommer i svensk diskussion. (Se dock Tingsten, Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen, 1949; Lönnroth, Den svenska utrikespolitikens historia. V.1919–1939, 1959; Bergquist, ”Sverige och Nationernas Förbund”. Statsvetenskaplig Tidskrift 1970:2.)

Läs merVad vi (kanske) ha borde lärt av historien. Om 1925 års nedrustningsbeslut, Mats Bergquist

Veckans citat

Slik det stiller seg nå, virker det som om Erna Solberg og hennes regjering ønsker å gjøre det norske forsvaret til en brikke i en globalisert forsvarsstruktur, og det uten demokratisk debatt. Men det norske folk ønsker et nasjonalt forsvar. Da trenger vi norske soldater på norsk jord, og et nødvendig forsvar av egen kyst. Det innebærer et heimevern på minimum 55 000 soldater, en brigade i Nord og en brigade i Sør, et operativt Sjøheimevern, seilende kystkorvetter og en gjenopprettet HV-016 kapasitet, for å nevne noe.

Erik Selle, Partileder Partiet De Kristne, 15 februari, resett.nu

En mycket stark viljeyttring, Anders Björnsson

Mot att staten Sverige skulle bekräfta och underteckna den resolution om förbud mot innehav av kärnvapen, som Förenta nationernas generalförsamling förra året – med Sveriges och en överväldigande majoritet medlemsstaters stöd – antog, har anförts att den skulle rubba balansen mellan stormakterna och dessutom lägga hinder i vägen för Sveriges pågående militära ”samarbeten”.

Detta torde vara en alldeles oriktig läsning av resolutionstexten. Den vänder sig ju inte åt något speciellt håll utan mot allt kärnvapeninnehav, stormakters såväl som mindre och medelstora staters – sådan måste tolkningen vara. Resolutionen är en mycket stark viljeyttring, och även om den inte kommer att vara bindande, så länge inte kärnvapenmakterna samtliga ansluter sig till den, är den dock bjudande.

Läs merEn mycket stark viljeyttring, Anders Björnsson

Efter Stalins död, Mats Björkenfeldt

Armando Iannuccis film ”The Death of Stalin” visas nu på svenska biografer.

Josef Stalin drabbas oväntat av en stroke den 4 mars 1953. Sex veckor tidigare hade säkerhetspolisen ”avslöjat” en konspiration av framstående läkare (flertalet var judar), vilka påstods ha planerat att mörda Stalin (”Doctor’s Plot”). De läkare som nu stod till buds kunde inte rädda honom. Filmen skildrar på ett underhållande sätt den maktkamp som uppkom mellan de ledande personerna i den inre cirkeln: Georgij Malenkov, Lavrentij Berija, Nikolaj Bulganin och Nikita Chrusjtjov.

Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD mellan 1938–1953, blev nu säker på att den stund hade kommit som han länge hade väntat på. ”There was no power on earth that could hold him back now”, uppgav Chrusjtjov senare (Joshua Rubenstein, The Last Day of Stalin. Yale University Press 2017, s.  34). I sagda bok (s. 35), men däremot inte i filmen, återges en absurd episod, dagen efter Stalins död. Chrusjtjov hade mottagit ett anonymt klagomål, att orkestern, som spelade på en hyllningskonsert, bestod av 95 procent judar, varefter Chrusjtjov senare lugnande skribenten med att den rätta procentsatsen var 35,7!

Läs merEfter Stalins död, Mats Björkenfeldt