Sverige och Storbritannien har i samband med premiärminister Boris Johnsons snabbutflykt till idylliska Harpsund och roddtur därstädes med statsminister Magdalena Andersson undertecknat en politisk solidaritetsförklaring. Den har väckt viss medial uppmärksamhet. Inspirerande tolkningar har följt.
Kärnan i förklaringen är emellertid följande formulering:
”Should either country suffer a disaster or an attack, the United Kingdom and Sweden will, upon request from the affected country, assist each other in a variety of ways, which may include military means.”
Förklaringen innebär alltså ingen skyldighet för någon av staterna att lämna bistånd genom att ingripa med militära medel vid en attack mot den andra staten.
Den ansluter därmed till hur sådana avsiktsförklaringar – som det vimlar av i samtiden – brukar vara utformade. Det gäller även de två förklaringar av detta slag som återfinns inom EU:s regelverk. Det gäller också artikel 5 i Natos stadga, som bör läsas i kombination med artikel 11 i stadgan.
Stater ställer helt enkelt inte ut ovillkorliga, automatiskt verkande garantier att gå i krig för andra staters skull. Ingen stat kan tillåta att en annan stat ges mandat att driva den in i ett krig som inte ligger i dess eget intresse. Och man kan vara säker på att om sådana garantier utställs, så saknar de reellt värde när de ropas av. Inom Natos ramar är detta klarlagt: inget militärt bistånd utan nationella mandat.
Finland och Storbritannien har i samband med Boris Johnsons fortsatta snabbutflykt till Helsingfors ingått motsvarande solidaritetsförklaring. Kärnformuleringen är där identisk.
Om den uttalade Johnson vid ett möte i Helsingfors med president Sauli Niinistö: ”Det här är ett avgörande ögonblick i vår gemensamma historia.”
Ett gott råd till finnarna är antagligen att inte bygga för mycket på sådana uttalanden och förklaringar. Detsamma gäller även för svensk del. Stormakter är inte att lita på, och det gäller i högsta grad en juniormakt som Storbritannien.
Det hela ingår som ett moment i det uppenbarligen sedan länge koreograferade och inövade framspelet för gemensamma svenska och finska ansökningar om medlemskap i Nato. I det taktikspelet vågar man från den svenska statsledningens sida inte på allvar ta risken att seriöst pröva att förankra elitens Nato-projekt hos det svenska folket. Riggade toppstyrda och snabba ”samråd” får ersätta genomtänkta, grundliga och upplysta överläggningar. Detta taskspeleri bådar inte gott. Det är bara att gå emot denna ödesdigra nyorientering som utgör ett nytt exempel på eliternas lust att experimentera med vårt lands framtid.