Sätter mig ned vid flygeln, med Sjostakovitjs preludier och fugor. De är ursvåra, hopplöst stora handgrepp. Det sägs, att han skrev dem, sedan han hade bevittnat förödelsen efter de västallierades terrorbombningar av Dresden under andra världskriget. Hur kan man veta? Förödelsen var stor. Också Bachs stad, Leipzig, bombades. 6000 människor dog. I Dresden omkom 25000. Oskyldiga.
Vem är skyldig till sin egen död?
Det var Emil Gilels som fick mig att lyssna in detta verk, igen och igen, från några knastriga LP:n. Sedan Keith Jarret. Då hade jag själv tagit mig an det, rad för rad. Ackord tunga som tegelstenar – dödsdanser, sorgetåg, reqvier. Det fanns en pianist som dog, när hon framförde dessa preludier och fugor, har man sagt mig. Är detta rysk musik? Det är berättelsen om en civilisation, som förstör sig själv.
Jag står upp från flygeln. Lilla hunden kommer in från en morgonpromenad. Hon gillar inte, att jag spelar Sjostakovitj, nafsar mig vid anklarna, men hon gillar inte, när jag sätter på Haydn heller, inte ens den formidabla Svjatoslav Richter duger för henne. Kräsen typ, vi gillar varandra ändå. Fast var inte ryssen Richter egentligen ukrainare? Och Gilels föddes i Odessa. Hur ska hon kunna veta?
I mitt universum går det inte att skilja på folk och folk. Det är stater som krigar mot varandra.
Stor härskare på 1500-talet var sultanen Süleiman I, den präktige som han också kallades. Han styrde despotiskt ett jätterike i östra Europa, Västasien och Arabien under 46 år. (Tage Erlander satt halva tiden.) Han gjorde en av sina haremskonkubiner, Roxelana, till äkta hustru, en ovanlighet. Hennes fader var en rutensk ortodox präst i dåvarande Polen, idag ukrainsk mark. Hon bortrövades i unga år av tatarer och såldes på en slavmarknad i Krim.
Vad är civilisation och inte?
Lilla hunden går ut på kvällspromenad. Jag tar fram notbladen igen. Det dunkar från dem. Jag tänker på mina döda vänner: Bo G. Nilsson, Anders Berge, Knut Carlqvist, Thorsten Nybom. De hade alltid ett gott ord till avsked, eftersom ingen kunde veta, när vi skulle ses härnäst. Vi talade ofta om Stalingrad och Leningrad. Vi talade också om svamp, om achaltekeer och om koriander.