Dagsvers: Dungens folk

Vi som inte är utsatta bör ändå känna oss hotade.

Vi som känner oss friska måste ändå alla bli botade.

Detta har blivit politisk kutym. Du kan aldrig vara trygg.

Du kan inte gå som en fri man. Någon måste vakta din rygg,

 

som inte tar dig på allvar men som får dig att tvivla på allt

och säger att det är en illusion att hålla huvudet kallt.

Nej!! Vi som inte är hotade ska inte känna oss utsatta.

Och vi som redan är botade, vi måste få lov att – gapskratta.

 

För vi bär på en alldeles annan kutym, vi är sorgsna, dock till slut

har vi en bättre beredskap att slåss, att trilskas och att härda ut.

Det är det som gör att vi står pall, när ideologerna vinner.

Vi står i dungen och värmer oss, de andra bara försvinner.

 

Zweiter Leutnant

Dagsvers: Freden, döden och skadorna

Varför skriver ingen dagsvers, varför tuffar allting på?

Vi har lärt oss vara stumma, allt ska vara comme-il-faut.

Varför skola mänskor lida? Tänk hur skönt att dö i fred.

Freden är det kära spöket. Det gör krigarn våldsamt vred.

 

Nu när kriget äntligt pågår, ser sig krigaren omkring

för att skaffa ved till brasan. Han blir glad och munter då.

Allt han drömt om – så han frusit! – allt hans jäkt och stoj och spring

ska belönas i en framtid. Alla döda ska förstå.

 

Alla ska förstå att dagsvers skrivs till simpel melodi,

medan dånet från kanoner hörs i landet vida kring.

Det ger skadorna från freden ett bandage som ingenting

ska förmå att tränga genom. Och han hurrar: C’est la vie!

 

Zweiter Leutnant

Blir vi del i USA/Ryssland-konflikt i Arktis?

Lars-Gunnar Liljestrand

I en intervju i finska Ilta Sanomat (14/4) säger den tidigare ambassadören René Nyberg att det är viktigt att Finland och Sverige går i takt när det gäller Nato-medlemskap, och han hävdar att våra Nato-medlemskap innebär att ett nordblock kommer att växa fram inom Nato.

Ett nordblock skulle på ett avgörande sätt stärka säkerheten i norr och öka samordningen, säger han.

Läs mer

En resa i två baltiska stater

Mats Björkenfeldt

Max Egremont har skrivit den förtjusande boken The Glass Wall. Lives on the Baltic Frontier (Farrar, Straus and Giroux, 2022), i vilken han skildrar Estlands och Lettlands historia och nutid, genom att resa runt i de två länderna och intervjua intressanta människor.

Han beger sig bland annat till Narva i Estland, på gränsen till Ryssland. Han har med sig en tysk guidebok från 1914, där staden Narva hyllas. Då fanns inga statsgränser: de baltiska staterna var provinser i Ryssland. Hitler och Stalin kom dock att förstöra staden, en gång en barockens pärla, med handelshus, Kreenholms textilfabrik, som startades av en tysk baron, en lutheransk kyrka som höll de estländska arbetarna inom den västerländska kristendomen.

Författaren träffar där Jevgenij, en ung ryss, som upplyser om att före det andra världskriget fanns där sexton kyrkor. 1944 hölls Narva av nazisterna under sex månader mot Röda armén, och de allierade kom att välkomna Stalins seger. Jevgenij upplyser författaren: ”86 procent av Narvas nuvarande befolkning är ryssar. Av dessa har 40 procent estniskt medborgarskap. För att få ett medborgarskap måste man klara ett språktest.” Varför så få frågar författaren? ”Estniska är svårt att lära sig”, blir svaret. Så varför inte återvända till Ryssland? ”Men livet där är värre, möjligheterna färre. Du ser att i staden på andra sidan gränsen, Ivangorod, finns dåligt med varor på hyllorna, kaféer som ’canteens’, äldre kvinnor sitter bakom berg av malätna äpplen vilka de försöker sälja.

Läs mer

Veckans citat

Under mina funderingar kom jag alltså tillbaka till den grunduppfattning som jag sökt utveckla i min Moskvarapportering. Lustigt nog hörde jag kamrater i tjänsten förvåna sig över att jag, som under kriget varit så ”ryssvänlig”, nu hade blivit så sträng i mitt bedömande av rysk politik. Det är en rätt ingrodd vana i många svenska kretsar att rubricera personer såsom ”finlandsvänner” eller ”ryssvänner” eller något dylikt. Jag har till och med blivit kallad för ”en nutida mössa”. Det är en benämning, som man inte precis behöver skämmas för. De mest framstående ”mössorna” i vår tid har väl varit de båda presidenterna Paasikivi och Kekkonen. Begreppet ”mössa” hade uppkommit i 1700-talets Sverige-Finland och kan till nöds appliceras även på 1900-talets Finland. Däremot låter ”mössa” ganska meningslöst i 1900-talets Sverige, som ju icke har samma geografiska respektive strategiska läge i förhållande till Sovjetunionen som det gamla Sverige-Finland eller det nutida Finland.

Emellertid skulle jag helst vilja svara med de ord som Topelius i ”Fältskärns berättelser” lägger i den unge Linnés mun: ”Varken hatt eller mössa utan barhuvad som den gode Guden skapat mig.”

Det har nämligen alltid förefallit mig ligga något skevt i att som svensk diskutera utrikespolitik med utgångspunkt från sådana begrepp som ”finlandsvän” eller ”ryssvän” eller ”engelskvän”. Svensk utrikespolitik är väl ändå avsedd att tjäna Sveriges intressen. Visserligen vill jag inte driva tesen till hundraprocentig tillämpning. Jag tyckte till exempel under kriget, att vi av ren vänskap för det finska folket kunde tillåta oss en generösare politik än vad som kunde motiveras ur rent svenska intressesynpunkter. Däremot reagerade jag då andra finlandsvänner gick så långt att de ville identifiera Sveriges intressen med Finlands under fältropet: ”Finlands sak är vår.”

Utan mycken vånda sköt jag alltså åt sidan allt dylikt tal om ”vänskap” för det ena eller andra landet.

 

Ambassadören Gunnar Hägglöf (1904-1994), Fredens vägar 1945-1950 (P. A. Nordstedt & Söners Förlag, 1973)

Sverige som uppmarschområde

Utgivarna

I de upphetsade ropen på svenskt Nato-medlemskap hörs inget om hur vår försvars- och säkerhetspolitik kommer att förändras vid ett beslut om att gå med.

Medlemsförespråkarna från Wallmark och Bildt till Margot Wallström talar om nödvändighet av att visa solidaritet med Finland . Vad man menar med solidaritet och vad en sådan linje får för konsekvenser säger man inte.

Regeringen vill inte heller säga öppet vilken roll man ser för Sverige vid ett medlemskap.

De tidigare statsministrarna Löfven och Persson är inte övertygade om att Nato innebär ökad trygghet för oss.

Finland gör sitt val utifrån sin historia och sitt geografiska läge med en 130 mil lång landgräns mot Ryssland.

Finland har ett eget starkt försvar och har förklarat i sin säkerhetspolitiska rapport som kom den 13 april att man även vid ett medlemskap kommer att själv behöva ta huvudansvaret för sitt försvar. Man skall fortsätta bygga upp det nationella försvaret.

Finland kommer dock inte att komma till vare sig vårt eller de baltiska staternas försvar.

Läs mer

Humanitet

Lars-Gunnar Liljestrand

Utställningen ”Humanitet – konstens kraft i svåra tider” på Sven Harrys konsthall i Stockholm visar en enastående samling verk av fyra svenska konstnärer, Sven Erixson (X-et), Albin Amelin, Vera Nilsson och Bror Hjorth, från 30- och 40-talet.

Temat Humanitet syftar på konstnärernas ställningstagande mot kriget och den framväxande fascismen och nazismen.

Utställningen har fått sitt namn av den 1933 utgivna grafiska mappen Humanitet som togs fram på initiativ av X-et och Amelin.

I en text till utställningen skriver Sven-Harry och Dragana Kusoffsky Maksimovic att mappen var ett direkt svar på nazisternas maktövertagande i Tyskland. Trots en liten upplaga utgjorde den en del av det mobiliserande motståndet mot vad som höll på att hända i Sverige och Europa.

Konstnärerna har kallats expressionister, och deras konst kännetecknas av kraftigt uttrycksfulla bilder, ofta i starka färger.

Här finns de kända målningarna av X-et med sådana som ”Tidsbild” (1937) där människor står och läser depeschkontorens löpsedlar i gången under Slussen, ”Vi på muren”, en målning av bondeslakten utanför Visbys murar som han gjorde inspirerad under beredskapstjänsten på Gotland (här överförd till vävnad av Barbro Nilsson). Man måste också nämna den gripande målningen av krigets namnlösa offer i verket ”Förbannad vare du som icke förbannar kriget” från 1944.

Läs mer

Ett perspektiv som inte förekommer i den normalsvenska debatten

Anders Björnsson

Var hör vi hemma? Det reflexmässiga svaret är: i Väst. Men ”Väst” var en skapelse av kalla kriget. Då fanns det också ett östblock av stater, som idag anser sig tillhöra ”Väst”. Det naturliga svaret är, att Sverige tillhör Europa. Det hade vi gjort, långt innan landet anslöt sig till Unionen av europeiska stater. Det var främst frenetiska EU-förespråkare som hävdade, att Sverige inte var ett europeiskt land, utan skulle bli.

Sverige som politisk entitet har traditionellt inte orienterat sig på en skala öst-väst, utan snarare nord-syd. Även om svenska vikingar for i österled och danska och norska gärna i västerled, så hamnade de flesta av dem söderöver. De svenska uppsökte ofta Miklagård och passade under färderna på att civilisera ryska stammar. Sådana förflyttningar i rummet kan ses som tidiga europeiska samlingsrörelser. Fast ingen pratade om Europa då.

Läs mer

Geopolitik

Mats Björkenfeldt

Den tidigare brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbyn uppgav enligt Financial Times den 19 augusti 2015, att ”Nato’s attempt to encircle Russia is one of the big threats of our time”. (Paul D’Anieri, Ukraine and Russia. Cambridge University Press, 2019, s. 277) Denna varning bör påminnas om när Finland nu överväger att bidra till att cirkeln sluts.

Många i Finland ser Nato och EU som garanter för att Corbyns varning ska komma på skam. Men för att dessa organisationer ska kunna verka krävs enhällighet i medlemsleden. Och i båda organisationerna finns en medlem som möjligen kan agera som gossen Ruda . Nämligen Ungern.

Professor Klaus Dodds Border Wars. The Conflicts That Will Define Our Future (Penguin Press, 2021) skriver att i ”Ungern är det inte ovanligt att se visuella skildringar av ett ’Stor-Ungern’ […] ett regionalt område som inte sammanfaller med de formella gränserna för det samtida Ungern”. 1920 slet Trianon-fördraget isär den ungerska delen av det österrikisk-ungerska imperiet. Ungerns gränser efter 1920 omdefinierades så att landet krympte till ungefär en tredjedel av sin ursprungliga storlek. Områden av det ursprungliga territoriet omfördelades till andra stater.

Läs mer

Två ryska resor – Joseph Roths och Gustaf Hellströms

Anders Björnsson

Joseph Roth och Gustaf Hellström var generationskamrater, och det kan därför vara på sin plats att inleda det här anförandet med några biografiska och geografiska data och jämförelser. I en viss mening skulle man kunna kalla dem för gränsvarelser.

De föddes nära riksgränser – i Gustaf Hellströms fall en gräns som sedan länge hade varit utplånad, den mellan Sverige och Danmark, i Joseph Roths fall en som skulle förskjutas under och även efter hans levnad. Kristianstad är fästningsstaden, Brody – där Joseph Roth föddes 1894, tolv år efter Hellström – anlades som en med privilegier utrustad handelsstad, när denna del av Polen – Östgalizien – i samband med den polska statens styckningar i slutet av 1700-talet tillfördes den österrikisk-ungerska monarkin: någon mil längre bort låg Ryssland, som tog sin beskärda del av bytet; Preußen, det vi idag skulle kalla Tyskland, fick också ett stycke polsk mark.

Läs mer

Bevara alliansfriheten

Statsminister Magdalena Andersson tillbakavisade vid regeringens pressträff om kriget i Ukraina för ett par veckor sedan kraven på Nato-medlemskap med att det i rådande läge skulle skapa osäkerhet och försämra vår säkerhetspolitiska situation:

”I ett sådant här läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka etablerade säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje. Detta är inte ett tillfälle för någon form av wobblighet [ryckighet].”

Liknande ståndpunkter har nu förts fram av tidigare statsministrar.  Göran Persson säger: ”Vi har tjänat på att ha stått utanför.” Och Stefan Löfven framhåller: ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.”

Dessa kortfattade och pregnanta uttalanden speglar på ett bra sätt själva grunden för vår alliansfrihet.

Sveriges oberoende ställning mellan stormaktsblock har skapat en säkerhets- och utrikespolitik som syftar till att minska spänningarna i vårt närområde och ytterst till att hålla oss utanför krig.

Valet av bevarad alliansfrihet framför Nato-medlemskap avgjordes utifrån övertygelsen om att vår säkerhet hänger på att vi kan utgöra en buffert mellan stormakterna. Det var en hållning som accepterades av båda blocken under hela det kalla kriget. I förening med ett starkt nationellt försvar skulle Sveriges territorium i det längsta undgå att bli en tummelplats för stormakterna.

Ingendera sidan kunde räkna med att vi skulle upplåta vårt territorium för främmande makters styrkor som kunde hota den andra stormakten genom angrepp härifrån.

Läs mer

Framsynthet

Anders Björnsson

Det finns ljusglimtar.

En är att svenska landsändar och provinser börjar återbefolkas. Norrlands pågående nyindustrialisering fyller befolkningsluckor efter AMS-politikens groteska överdrifter under 60- och 70-tal. Nya – eller nygamla – militära förband gör, att nyckelorter i vårt försvarssystem får fler invånare och arbetstillfällen. Fredsregementen behövs för att stridande enheter ska kunna utbildas och verka i bygderna.

Och detta är inte nostalgi, det är framsynthet. Landets yta måste kunna täckas av reguljär militär trupp, snabbt mobiliserbar. Frivilliga försvarsorganisationer ska ges allt stöd – hur kan vi ha råd att avstå från lottor och bilkårister och rödakorsare och skytteföreningar? För några veckor sedan såg jag på håll en manöver på Rinkaby skjutfält utanför Kristianstad. Hemvärnet i aktion. En gammal garnisonsstad levde upp.

Läs mer