Det lär inte dröja mer än en dryg vecka innan Finlands president Sauli Niinistö högtidligt på en presskonferens låter meddela det officiella beskedet att landet bör söka inträde i Nato. Något ytterst drastiskt skulle behöva inträffa för att meddelandet från honom och den finska eliten i övrigt skulle bli ett annat. Hur pass säker Niinistö är på att han är inne på rätt spår kan man spekulera om. Och det kan man med fördel överlåta till finnarna själva att göra. Men har han egentligen fått ut något av sin nervösa säkerhetspolitiska skytteltrafik, som inkluderat många statsöverhuvuden runt om i världen, och av alla sina telefonöverläggningar med kända politiska ledare, om vilka det ständigt rapporteras på presidentens hemsida?
Mer förtroendegivande hade det nog varit om han hade tagit ledningen för och koncentrerat de nationella krafterna på ett kyligt, förtroendefullt och brett samråd med det finska folket för att på djupet, eftertänksamt och i lugn och ro analysera läget och vad som eventuellt behöver göras. Sådana detaljer tycks det emellertid inte finnas tid till! Det är ett ledarskap som i stället verkar fästa stor vikt vid den senaste opinionsmätningen. Risken är att det påminner alltför mycket om det vi har här i vårt eget land.
Den brutala och folkrättsstridiga ryska aggressionen mot Ukraina har skakat om och frammanat känslostormar. Det överraskande i hela vidden av den ryska militära inmarschen i Ukraina chockade. Att detta särskilt i grannlandet Finland – med sin långa gräns mot Ryssland och sin under decennier etablerade politik att befästa förtroendefrämjande relationer med grannen – framkallade en känsla av att åter vara utlämnad till en stormakts godtycke förvånar väl inte. Den ordning Finland byggt sin säkerhet på – en försiktig diplomati, förankring i FN och EU, goda grannförhållanden och en efter landets resurser mycket stark försvarsmakt – upplevdes nu som skör. Något behövde göras, framhöll Niinistö, som ”frontat” för den traditionella linjen. En säkerhetspolitisk oordning behövde åtgärdas. Det finska etablissemangets ”snabbfix” blev Nato. De opinionsbildande instanserna hängde på och åsikterna följde efter i ett uppiskat läge. Till bakgrunden hör de speciella finska erfarenheterna, som inte är våra. Att man förmådde vidmakthålla den egna nationens existens under vinterkriget har alltjämt bestående verkan som referensram och myt. Till det kommer århundranden av utländskt förmynderskap, svenskt och ryskt, med allt vad det innebar av nationell förödmjukelse, samtidigt som man steg för steg närmade sig väst.
Den finska eliten tror sig veta vad som tjänar landets säkerhet bäst. Det är väl dessa kretsars traditionella ”privilegium”, även om några övertygande skäl inte har framlagts. Finland får gå sin egen väg och brottas med de nya problem, som kommer att torna upp sig. Vi kan bara önska landet lycka till, fortsatt bevara goda relationer med vår granne samt – åtminstone för min del – hoppas på att vi gör ett annat vägval än finnarna.
Utomordentligt störande och fullkomligt felaktig är den massiva agitationen och propagandan i Finland och Sverige för att våra två länder hör ihop och måste gå samma väg i ett gemensamt intresse. Något sådant gemensamt intresse föreligger inte. Sådana påståenden är historiskt och sakligt sett ogrundade.
Det räcker att man kastar en blick på kartan för att inse realiteterna. Finland är för närvarande en egen frontstat mot Ryssland. Nu vill man uppenbarligen bli Natos yttersta frontstat mot Ryssland, direktställt, och med alla de oavsiktliga riskfyllda scenarios man har att räkna med. Och med alla de av utstuderad stormaktspolitik provokativt framspelade riskfyllda scenarios, som definitivt också ingår i bilden för en Nato-stat. Från den frontställningen ska Sverige bara hålla sig borta.
Sverige ska hålla distans till Finland, som vi under lång tid alltid gjort när det verkligen varit allvar av. Det historiska sambandet finns visserligen där:
Men det var irrelevant när Sverige och ålänningarna ville inlemma Åland i Sverige men Finland sade nej och hade framgång i ett rättsligt förfarande inför Nationernas förbund.
Det var irrelevant när Sverige gång på gång vägrade skicka svensk militär till Finland för landets inhemska och externa strider.
Det var irrelevant när Finland under andra världskriget lutade sig mot bundsförvanten Nazityskland, som utgjorde en för Sverige högst potentiell, allvarlig fiende.
Det var irrelevant när Finland nu senast satsade miljarder på amerikanskt jaktflyg i stället för svenskt.
Länderna ser till egna intressen. Vi har våra. Finland har sina. Ibland är de inte förenliga.
Finlands geostrategiska läge är speciellt. Bortsett från den mycket långa och känsliga gränsen till Ryssland har finnarna åtskilliga svåra, historiska och potentiellt söndrande frågor relaterade till Ryssland att tampas med. Kan Finland hantera dessa?
En fråga är hur grundavtalet med Ryssland från 1992, som fortfarande gäller, ska kunna förenas med ett medlemskap i Nato. Portalparagrafen har följande lydelse:
”Article 4
The Parties shall refrain from the threat or use of force against the territorial integrity or political independence of the other Party and shall resolve disputes between themselves by peaceful means in accordance with the Charter of the United Nations and the Final Act of CSCE, as well as other CSCE instruments.
The Parties shall not use or allow the use of their territory for armed aggression against the other Party.
In the event that Finland or Russia is the victim of armed aggression, the other Party shall seek to bring about a settlement of the conflict in accordance with the principles and provisions of the Charter of the United Nations and CSCE instruments, and shall refrain from giving military assistance to the aggressor.”
Avtalet i dess helhet, som innehåller ett betydande antal vid tvistigheter aktualiserade, kinkiga bestämmelser, kan läsas här:
En annan fråga är hur hela komplexet av avtal relaterade till Åland som neutral och avmilitariserad ö kommer att påverkas i ett finskt Natokomplex? Ryssland är part här, liksom Sverige. Sverige måste hålla emot alla tendenser till att ändra status quo, men räcker det när Nato kan komma att pressa på Finland!
Finlands sak är inte vår. Finland får sköta sina affärer. Låt inte den finska eliten dra oss med på sin osäkra färd!
Läs mer: