Hultqvist hoppas på britterna

Regeringen beslöt den 5 oktober att ge Försvarsmakten i uppdrag att delta i brittiskledda Joint Expeditionary Force (Jef).

Jef är som vi tidigare noterat  på den här sajten ett brittiskt initiativ för en snabbinsatsstyrka som inkluderar, Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien.

Regeringen skriver att Jef:s syfte är ”att bidra till säkerhet i vår del av Europa och samtidigt medverka till fred och stabilitet genom internationell krishantering i insatser ledda av till exempel FN, EU och Nato. Beslut om svenskt deltagande i en insats med förband eller förmågor fattas av regeringen”. Försvarsminister Peter Hultqvist motiverar beslutet utifrån Sveriges säkerhet:

”Det är regeringens uppfattning att utmaningar mot den europeiska säkerhetsordningen ska bemötas genom samarbete och gemensamt agerande.”

Brittiska företrädare har tydligt angett en annan huvudinriktning, nämligen att Jef skall fungera som en insatsstyrka främst utanför Europa. Jef skall kunna utöva global militär makt, och särskilt betonas insatser i Mellanöstern och i Gulfområdet. Som exempel på lyckade operationer för Jef att ta efter lyfter brittiska försvarsdepartementet fram ”de excellenta samarbeten som skett med Nato i Afghanistan”.

Deltagandet i Jef har ett pris både materiellt och politiskt. Sverige har lovat att kunna ställa två korvetter, våra modernaste fartyg, till förfogande, vilket måste vara kännbart för den starkt reducerade svenska marin som det svenska försvaret förfogar över idag. Politiskt innebär deltagandet en markering om att Sverige kan komma att ställa in sig under en stormakt. Några garantier för brittiskt stöd till Sverige vid en kris eller krig finns inte. Som Anders Björnsson på den här sajten belyst med flera historiska exempel är det tvärtom farligt för en liten stat att förlita sig på stormakter – däremot har vi tjänat på neutralitetspolitiken.

Storbritannien är en stormakt men är på nedgång. Det innebär att ett hållbart militärt stöd från britterna vid en kris eller krig där Sverige skulle åberopa kollektiv självförsvar är högst osäkert. Däremot kan det ligga i Storbritanniens eget intresse att hävda sin vacklande stormaktställning genom militära operationer utomlands. Landet har under de senaste 20 åren deltagit i krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien med flera som juniorpartner till USA.

Det är svenska regeringen som beslutar om vi skall delta i en Jef-operation, men blotta medlemskapet innebär att det kan bli svårare att ställa sig utanför om det kommer en begäran om deltagande.

Sverige måste använda sina begränsade försvarsresurser till att värna landet. Deltagande i Jef kan bara betyda att vi splittrar de knappa egna styrkorna genom att en del av dem sätts in i militära äventyr utanför våra gränser.

 

Norsk atompolitikk er i strid med internasjonal rett, Fredrik S. Heffermehl

Statsminister Solbergs kommentarer til årets fredspris til ICAN sier at hun ikke kan ha forstått hva atomvåpen er, og at trusselen om global utslettelse er reell. Den norske politikken på området, hvor lojalitet til NATO er det overordnede, er ikke i samsvar med Norges forpliktelser til atomnedrustning. Det er all grunn til å gratulere Nobelkomiteen med årets tildeling, midt i kjernen av prisens idé om nedrustning som essensielt for å sikre varig fred, og komiteens leder med .

Solberg tar feil når hun hevder at NATO-forpliktelsene hindrer medlemslandene i å delta i den nye avtalen om fjerning av alle atomvåpen. Tvert i mot. Atommaktene etterlever ikke sine plikter etter ikkespredningsavtalen (NPT), at de skulle avvikle sine egne atomvåpen. NPT-avtalen var en overenskomst mellom to sider, et grunnleggende premiss var at alle andre land avsto fra atomvåpen – mot at atommaktene skulle avskaffe sine. Ledende NATO-land bryter denne juridiske forpliktelsen. NATO-avtalen hindrer ikke Norge i å delta i atomnedrustningen etter NPT. Tvert i mot. Alle medlemsland i NPT har ifølge Haag-domstolens enstemmige avgjørelse i juli 1996 rettslig plikt til å avskaffe atomvåpen. USA og UK har i de seneste år besluttet å satse ekstreme beløp på å fornye sine atomvåpen og gjøre dem mer brukbare. Norges regjering er lojal mot en politikk som er hånlig forakt for folkerettslige forpliktelser til å bygge en trygg verden.

Fredrik S. Heffermehl, jurist, redaktør av nobelwill.org

Hemvärnet ingriper mot främmande fartyg, Lars-Gunnar Liljestrand

Under Aurora 17 övade en hemvärnsbataljon  på Gotland enligt IKFN-förordningen (Ingripanden mot kränkningar under fred och neutralitet).

Scenariot var ett främmande fartyg som närmade sig kusten. Från fartyget kom sedan en liten båt med tre personer, varav två skottskadade, in mot hamnen i Herrvik. Besättningen på det större fartyget försökte då hämta de tre personerna uppenbarligen med våld. Ett par ur besättningen gick iland och försökte med vapen tvinga de tre tillbaka till det större fartyget.

Hemvärnet avvärjde detta och lyckades övermanna besättningsmedlemmarna.

IKFN anger hur svenska försvaret skall agera vid olika slag av kränkningar av svenskt territorium. För en händelse av det här slaget säger IKFN:

”Om ett utländskt fartyg, vars status inte kunnat bestämmas, observeras stillaliggande inom territorialhavet eller kommer in på inre vatten, är det angeläget att statusbestämning sker snarast möjligt. Om det vid en första undersökning inte är möjligt att säkert fastställa ett fartygs status eller om anmärkningsvärda iakttagelser görs beträffande fartyget kan fartyget behöva hänvisas till en ankarplats eller förtöjningsplats för undersökning.”

I rapporten om övningen anges inte vad som hände efter det att besättningsmännen övermannats. Då det i det här fallet gäller ett fartyg som inte direkt kunnat identifieras som statsfartyg, gäller att det skall prejas och visiteras ”om särskilda skäl talar för det”.

Nu handlade det om att personer skottskadats, besättningsmän utan tillstånd gått iland, dessutom med vapen i hand, för att med våld föra personer tillbaka till fartyget. Här finns alltså särskilda skäl.

Sverige har rätt att hävda sin suveränitet över territoriet och vid tillfällen som detta kontrollera fartyget och, för att möjliggöra kontroll, preja och sedan visitera fartyget.

Då den ryska ubåten U 137 år 1981 gick på grund på inre vatten vid inloppet till Karlskrona hamn, visade regeringen Fälldin beslutsamhet vad gällde värnandet av territoriet när statsministern gav försvaret ordern ”Håll gränsen” för att om så krävdes hindra försök att utifrån frita ubåten. Däremot vacklade regeringen då den, istället för att ta ubåten i beslag och genomföra de kontroller som krävdes, började förhandla med ubåtens befälhavare om att få tillträde.

För att undanröja tvivel om svensk beslutsamhet att hävda suveränitet borde hemvärnsövningen också ha innefattat momentet att kontrollera fartyget.

 

Tillämpningen av IKFN under de senaste 30 åren finns beskriven och kommenterad i boken Försvaret främst (Celanders förlag 2015

Om stormakter, Anders Björnsson

Någonting som utmärker stormaktens förhållande till omvärlden är att den försöker tala om hur andra länder bör bete sig, och får den inte som den vill drar den sig inte för att ingripa. Världshistorien är smockfull av exempel på detta. Även stormakter som befinner sig på reträtt kan vilja bestämma och kontrollera. När reträtten är fullbordad, upphör som regel ambitionen att göra det.

Före detta stormakter är emellertid ett underfundigt släkte. När de europeiska kolonialväldena föll efter andra världskriget, slöt sig de forna moderländerna samman för att skapa en union. När sovjetimperiet föll, upplöstes samtidigt den multietniska unionen av republiker och mindre entiteter. Vad som kommer att hända när Förenta staterna förlorar sin hegemoniska ställning i världspolitiken (och världsekonomin) är inte alldeles lätt att förutspå.

En del före detta stormakter behåller vissa reflexer från de gyllene åren. Dagens Ryssland och morgondagens USA har således haft sina föregångare. De har inte sig vanan att inte hålla sig till i förväg uppställda regler. De anser fortfarande att de kan göra litet som de vill, även om deras möjligheter att påverka andra har blivit starkt beskurna. De kan inte längre vinna några storkrig, men småkrig kanske.

Läs merOm stormakter, Anders Björnsson

Om ords valörer, Anders Björnsson

Det unga millenniets övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar i Sverige skedde närmast omärkligt. Invasion av landet betraktades vid denna tid som ett orealistiskt fall, insatser i andra länder som någonting önskvärt. Intressebaserad pragmatism fick därvid ge vika för ett idealbaserat önsketänkande.

Tänkte man någonsin på ordens valörer? Einsatzgruppen utgjorde på sin tid en av Nazitysklands mest mordiska kommandostyrkor. Dessa opererade på främmande mark; de stod utanför den reguljära arméns befälsrätt; de ingick i Hitlerregimens utrotningskampanjer. Deras uppgift var inte att försvara landet utan att förslava andra länder, att utrota oönskat befolkningsmaterial, var det sedan kunde befinna sig.

Läs merOm ords valörer, Anders Björnsson

Tillnyktring

Av allt att döma har den gemensamma ryska/vitryska militärövningen Zapad, som nyss avslutats, haft en väsentligen defensiv karaktär. De siffror på deltagande, som framskymtat i västliga media, har varit överdrivna, eventuellt starkt överdrivna. Detta framgår av analyser, som vi har länkat till på denna sajt, av signaturen Jägarchefen och nu senast av Mathieu Boulègue från oberoende Chatham House i London.

Också Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Jonas Gummesson tycks dra sådana slutsatser. Det är ett faktum, skriver han, ”att Zapad både har inletts och avslutats utan några [ryska] aggressioner riktade mot omvärlden”. Upphetsade tongångar från väst, också från svensk sida, inför övningen besannades ej, konstaterar Gummesson och fortsätter med följande tänkvärda kläm:

”Att ropa vargen kommer, även om det är Putin som avses, är inte alltid meningsfullt. Snarast ger det ryssarna möjlighet att vända på anklagelserna om desinformation.”

Det är självklart att Ryssland måste få öva sina stridskrafter likaväl som Sverige sina. Måhända har ryssarna inte varit särskilt behjälpliga med öppenhet före och verifikation under själva övningen, men det är uppenbart att Väst ändå har skaffat sig tillräckligt goda underrättelser om vad som har hänt. Och de tycks inte vara särdeles alarmerande. En svensk observatör på plats har karakteriserat Zapad som en helt normal övning, utan offensiva målsättningar.

Detta kanske är nedslående för en del. Gummesson tror att de kan ha drabbats av baksmälla.

Nog behövs det framöver ett mera dämpat tonläge och mera sakförståndiga analyser när vi talar om Östersjöområdet. Motståndet mot den parallella svenska övningen Aurora 17 förefaller oss också ha varit alltför uppskruvat. Dags för tillnyktring.

Ingen moralisk oegennytta, boklektyr, Anders Björnsson

Jag läser nu Martin Fritz’ utmärkta bok om Björn Prytz, Sveriges sändebud i London 1938–46, det vill säga under hela andra världskriget. Prytz hade när han utnämndes varit verkställande direktör för SKF under tjugo år och hade många andra bolagsengagemang, både före och efter London-tiden, bland annat som ledamot av Volvos styrelse. En kort period (1929–30) representerade han liberala folkpartiet i riksdagens andra kammare.

Martin Fritz är professor emeritus i ekonomisk historia och har skrivit om svenska verkstadsföretag, däribland SKF. Han fick tillgång till Prytz’ arkiv från åren som minister i London, ett material som aldrig tidigare utnyttjats i forskningen, och det är detta som ligger till grund för den nya boken, Vår man i London. Björn Prytz som svenskt sändebud under andra världskriget (Santérus förlag. 272 s., ill.).

Läs merIngen moralisk oegennytta, boklektyr, Anders Björnsson

Klara besked! Eller Per Blomquist om Karlis Neretnieks, Per Blomquist

Jag har läst utskriften av samtalet i P1 mellan Sven Hirdman och Karlis Neretnieks på alliansfriheten.se.

Jag kallade en gång före detta generalmajoren Karlis Neretnieks för krigshetsare när han hänvisade till boken Till bröders hjälp. Han har i mail till mig ansett sig kränkt och hänvisar till Carl Bildt – som om det vore någon pålitlig auktoritet. Tvärtom! Om KN inte förstår att spridning av halvsanningar avseende svenskt territorium och kopplingar till Baltikum ökar spänningen i svensk debatt beklagar jag det. Dessa halvsanningar i sin tur ger programledare, som nu i P1, och politiker som inte känner militära fakta en skev bild av Sveriges militärstrategiska läge. Ett läge med flera intressenter av vårt territorium och där militära fakta – tid, rum, styrkeförhållanden och slag av stridskrafter – har en avgörande betydelse för hela vår säkerhetspolitik.

Läs merKlara besked! Eller Per Blomquist om Karlis Neretnieks, Per Blomquist

Diplomatiska inblickar, Mats Björkenfeldt

Den erfarne karriärdiplomaten Anders Lidén har i dagarna givit ut sina memoarer: Diplomati och uppriktiga samtal (Carlssons, 2017). Boken är på närmare 400 sidor och personregistret upptar 20 sidor.

Mycket handlar om Lidéns kontakter med olika ledare, såsom Saddam Husein och George W. Busch. Boken avslutas med ett intressant kapitel om Lidéns tid som ambassadör i Finland och hans kontakter med president Sauli Niinistö.

Lidén representerade Sverige i FN under tolv år, och han upprepar något diffust att FN har sina svagheter och behöver reformeras. Men han understryker vikten av folkrätten och att FN-stadgan respekteras. Liksom att EU i utrikes- och säkerhetspolitiken är underställt FN-stadgan (s. 49). Lidén har stor erfarenhet avseende konflikten i Israel/Palestina. Han blev 1984 Mellanösternansvarig på UD, samtidigt som Sven Hirdman var ambassadör i Tel Aviv. Och hans redogörelser är av stort intresse.

1988 är han placerad i FN och kunde lyssna på Michael Gorbatjovs tal i generalförsamlingen, vilket blev en ”vattendelare”. Gorbatjov tog där avstånd från Sovjetunionens doktrin att liksom 1956 och 1968 ingripa militärt i sina satellitstaters interna angelägenheter. ”Varje nation skulle ha rätt att själv välja väg.”

Läs merDiplomatiska inblickar, Mats Björkenfeldt

Hoten mot Iran av Rolf Andersson och Lars-Gunnar Liljestrand

Vi återger här ett kapitel ur boken Lagen mot krig (Celanders förlag 2012) som behandlar Irans kärnenergiprogram och hoten mot Iran.

 

Icke-spridningsfördraget (NPT eller Non-Proliferation Treaty) trädde i kraft 1970. Internationella Atomenergikommissionen (IAEA) fick i uppdrag att övervaka att avtalet följdes. En överväldigande
majoritet av världens stater har anslutit sig till avtalet. Iran har undertecknat det. Kärnvapenstater som Israel,
Nordkorea, Indien och Pakistan står utanför.
Bakgrunden till icke-spridningsavtalet var kapprustningen mellan kärnvapenmakterna, och en oro för ytterligare spridning av kärnvapen. Avtalet är dock ett ojämlikt fördrag. De stormakter som redan hade kärnvapen ville befästa sitt monopol och finna ett ”attraktivt” sätt att hindra andra stater från att skaffa kärnvapnen. Samtidigt fanns det ett intresse hos ickekärnvapenstaterna att få till stånd ett avtal om nedrustning och begränsning av spridningen, men även av att få del av teknik för fredlig användning av kärnkraft, något som utlovas i avtalet, men endast delvis infriats.
Det är värt att notera att kärnvapenstaterna USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike samtidigt är de fem stater, som har vetorätt i FN:s säkerhetsråd, något som tenderar till att utlämna icke-kärnvapenstater som Iran till dessa stormakters godtycke. Läs kapitlet: Lagen mot krig_Hoten mot Iran

Kommentar av Ulf Karlström till inlägget “Utrikespolitik är inte som annan politik”

Anders Björnsson:  Ulf Karlström har fångat andan i min fundering på denna sajt, även om jag kan tycka att han spetsar till sina poänger och något överdriver ”Nato-vänligheten” i det svenska politiska livet. Sverige som alliansfritt land har ett starkt stöd inom den svenska befolkningen, och jag kan till exempel inte tänka mig att den neutralistiska traditionen inom Centerpartiet är helt utplånad; inom Socialdemokratin är den det helt visst inte. Detta sagt: Vurmen för ”mänskliga rättigheter” får inte gå ut över ansvaret för den nationella tryggheten, och ”samarbeten” får inte undergräva vår statliga suveränitet. Plakatpolitik gynnar ej vårt lands internationella ställning. Sveriges förhållande till främmande makt ska vara gott.

Här Ulf Karlströms kommentar:

Jag läste först Anders Björnssons (AB) inlägg med stor skepsis. Emellertid, efter ett par omläsningar började jag inse en slags klokskap i formuleringen: ”Utgångspunkten borde vara vad som gagnar Sverige, inte den jordiska rättvisan”. Det är onekligen ett faktum att Sverige är ett litet land, ett slags rö för vinden; läs: påverkan från stormakterna och deras närmast totala mediadominans. Med ett slitet uttryck: Regnar det i Washington, fäller svenska Allianspolitiker och Regeringspartister automatiskt upp paraplyerna. Med denna eländiga, faktiska situation är det måhända bäst att förespråka viss återhållsamhet, i dubbelt avseende. Ledamöter av riksdagen och regeringen bör inte kolla vädret i Washington, utan lyssna på vad SMHI föreslår om paraplyer, och något stämma ned näbben. Detta att kunna gå på två ben är grundläggande. Det bör inte handla om att enbart stämma ned näbben, utan också sluta bry sig om Washingtonvädret, eller för den delen vädret i Moskva.

Läs merKommentar av Ulf Karlström till inlägget “Utrikespolitik är inte som annan politik”

Utrikespolitik är inte som annan politik – en fundering, Anders Björnsson

Sverige har under en följd av år hållit sig med en demonstrativ utrikespolitik. Klokskapen i detta har jag länge varit skeptisk till. Det började väl med kampen mot apartheid, ett avskyvärt samhällssystem. Och därefter har det funnits så mycket annat att avsky. För närvarande har landet en feministisk utrikespolitik. Ingen förstår riktigt vad den går ut på, bortsett från att den vill vara bättre än andras. I vår närmaste huvudstad, Helsingfors, ruskar man på huvudet. Där vill man nog också vara bra, åtminstone i EU-sammanhang.

Utrikespolitiken ingår i vår allmänna säkerhetspolitik och anses med viss rätt vara kärnan i denna. Då måste man fråga sig hur det tjänar vår nationella säkerhet om utrikespolitiken tillåts vara demonstrativ, det vill säga innefattar internationella och åskådningsmässiga ställningstaganden som ligger utanför det rent folkrättsliga området. Sverige som en fredsälskande småstat bör rimligen vinnlägga sig om goda relationer med alla existerande regimer. Det är det man har duktiga diplomater till. Svenska ambassadörer ska inte verka (eller demonstrera) för regimförändring i länder där de är stationerade. De har att göra Sverige uppskattat där.

Läs merUtrikespolitik är inte som annan politik – en fundering, Anders Björnsson