utvald

I Dissent Magazine sommaren 2022 finns en intressant debatt om realism. Den inleddes av historiken Matthew Specter, UC Berkeley, som döpt sin artikel till ”Realism’s Imperial Origins”. Och debatten följdes upp av Anatol Lieven, “a senior fellow of the Quincy Institute for Responsible Statecraft”, vars artikel har rubriken “The Ethics of Realism”.

Lieven inleder med att påpeka att stater och deras intressen är centrala för allt slags realism i internationella angelägenheter. En fokusering på statliga intressen gör det möjligt för ledaren eller analytikern att skilja mellan vad ett annat lands etablissemang ser som dess sekundära och dess vitala intressen – med andra ord de intressen som man kommer att vara villig att kompromissa med och de som man aldrig kommer att kompromissa med, och som man i sista hand är beredd att kämpa för.

Läs mer

Regeringsformen (RF) 10 kap. har rubriken Internationella förhållanden. Enligt 1 § ingås internationella överenskommelser av regeringen. Men om en sådan överenskommelse förutsätter att en lag ändras, upphävs eller stiftas, krävs riksdagens godkännande dessförinnan. Detsamma gäller, om ”överenskommelsen är av större vikt”. Regeringen kan dock avstå från att vända sig till riksdagen, ”om rikets intresse kräver det”. I så fall ska regeringen i stället överlägga med Utrikesnämnden, innan överenskommelsen ingås. Detta följer av 10 kap. 3 § RF.

Enligt RF 7:3 avgörs regeringsärenden vid regeringssammanträde.

Att avsiktsförklaringen har varit föremål för diskussion vid ett regeringssammanträde, har veterligen inte rapporterats. Det verkar i stället som att regeringschefen Magdalena Andersson och utrikesministern Ann Linde ensamma har företrätt Sverige vid förhandlingarna inför Natos toppmöte i Madrid och att dessa har förts under stor tidspress. Att det fanns tid att samla hela regeringen för ställningstagande till förhandlingsresultatet synes osannolikt att döma av medierapporteringen.

Läs mer

”Natomedlemskap ger tillträde till hemlighetsfull grupp för kärnvapenplanering – Kaikkonen sannolikt första finländaren i sällskapet”

Hufvudstadsbladet 8 juli

Försvarsmakten har tagit fram en ny Militärstrategisk doktrin MSD 22 som beskriver Försvarsmaktens militärstrategiska utgångspunkter och hur Försvarsmakten ska användas för att med samordnade resurser försvara Sverige.

ÖB som är ansvarig för doktrinen har hamnat i ett sorts limbo då planerna för Nato-medlemskap tillsvidare är oklara på grund av Turkiets krav.

Eftersom antagningsprocessen tar tid och innan den är fullt genomförd varnar han  för att detta öppnar för påverkansmöjligheter för en antagonist. Och därför skall försvaret verka enligt MSD 22 under denna period.

Det svenska försvaret är ett tröskelförsvar med syftet att avhålla en fiende från angrepp men för det fall att detta misslyckas skall försvaret föra en uppehållande strid och undvika besegras till dess att vi får stöd utifrån. Strategin är beslutad av regering och riksdag och ÖB har i uppgift att omsätta den för försvaret.

MSD 22 beskriver på flera sätt att uppgiften är att slå tillbaka ett angrepp och om möjligt återta territorium som erövrats av en angripare. Det handlar inte om ett territorialförsvar och uppdraget från politikerna är inte uttalat att hela landet skall försvaras. Följaktligen ställer inte heller ÖB det målet i MSD 22.

Läs mer

Anders Björnsson slutar som medlem i redaktionen för alliansfriheten.se
den 1 juli.

Anders som har varit med från starten av sajten kommer även i fortsättningen att medverka med egna inlägg men deltar inte i det löpande redaktionsarbetet.

Rolf Andersson , Lars-Gunnar Liljestrand

Utgivare av alliansfriheten.se

Nato antog ett nytt strategiskt koncept vid mötet i Madrid den 29 juni som ersätter det tidigare från 2010. Skillnaderna mellan koncepten är så stora att man kan tala om två olika världsuppfattningar.

År 2010 var Ryssland en partner som Nato som ansåg var viktig att samarbeta med. Idag är Ryssland utpekad som fiende vilket beskrivs i konceptet som:

”Den ryska federationen utgör den största och mest direkta hotet mot alliansens säkerhet och mot fred och stabilitet i det Euro-atlantiska området.” Och vidare:

”Ryssland söker upprätta intressesfärer och direkt kontroll genom hot, undergrävande verksamhet, aggression och annektering.”

Mot bakgrund av Rysslands aggression avvisas landet som en partner. En viss öppning ges genom skrivningen att Nato kvarstår vid policyn att hålla kommunikationskanaler öppna med Moskva för att kunna hantera och förhindra upptrappning av spänningar och för att öka transparensen. En sådan utveckling villkoras med att Ryssland upphör med aggression. Möjligen är detta en avspegling av motsättningarna inom Nato om politiken mot Ryssland där Tyskland, Frankrike och Italien vill se mer av diplomati och mindre av sanktioner.

Läs mer

Turkiet, Sverige och Finland har gjort upp och undertecknat en avsiktsförklaring.

Turkiska krav rörande vapenexport, terroristlagstiftning och utlämning av personer har hanterats i en förhandling om var gränsen går för Sveriges självbestämmanderätt.

Den har föregåtts av möten och underhandlingar med olika stormakter och Nato där vår suveränitet har satts på spel.

Förhoppningar har ställts på att USA skulle reda ut våra interna affärer och göra upp om vilka eftergifter som Sverige måste gå med på. Sverige har pressats hårt och förmåtts att slira på suveräniteten. Statsledningen har försatt oss i en situation, där landet saknat styrsel och blivit utlämnat till främmande makters godtycke.

Enligt avsiktsförklaringen gäller att Sverige upphör med stödet till kurdiska organisationer i Syrien. Sverige förbinder sig att hindra aktiviteter av PKK och alla andra av Turkiet utpekade terroristorganisationer såväl som organisationer anknutna till PKK samt aktiviteter av enskilda eller grupper som är knutna till eller inspireras av dessa terroristorganisationer.

Sverige utlovar vidare hårdare lagstiftning mot terrorister.

Sverige utlovar också att det existerande vapenembargot mot Turkiet upphör.

Läs mer

I Sverige är det riksdagen som stiftar till exempel strafflagar. Och polis och åklagare som utreder i en förundersökning om brott kan ha begåtts och om någon är skäligen misstänkt för ett sådant. Om det finns tillräckliga skäl för en åklagare att tro, att han kan få den misstänkte fälld vid en domstol, ska åklagaren väcka åtal. Domstolen ska sedan pröva bevisningen, fälla eller fria den misstänkte.

Vad polis, åklagare och domstol här ägnar sig åt utgör så kallad myndighetsutövning.

I den svenska regeringsformen 12 kap. 2 § anges:

”Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag.”

Det innebär bland annat att regeringen inte kan ålägga polis, åklagare eller domstol hur de ska besluta i ett ärende. Som Bull/Sterzel skriver i Regeringsformen. En kommentar (Studentlitteratur, 2019), sidan 279:

”Vad som är förbjudet är enkelt uttryckt att någon annan myndighet eller överordnad lägger sig i beslutsfattandet.”

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg höll i går, den 27 juni 2022, ett tal, som vår statsminister utan gensaga avhörde på plats i Bryssel

Det sensationella är följande uttalande: ”You have launched new police investigations against the PKK, and you are currently looking at Turkish extradition requests.”

“You” måste antas syfta på Sverige, men man får här intrycket att vår statsminister har – bakom stängda dörrar – lovat mer än vad hon har rätt att lova. Och självklart är det hennes skyldighet att offentliggöra mer i detalj vad hon och utrikesminister Ann Linde kan ha bidragit med vad avser ”launched new police investigations”.

Frågan är om Konstitutionsutskottet, KU, som har en speciell uppgift att granska att regeringen följer reglerna, kommer att pröva detta.

Finner KU att ett grovt tjänstefel har begåtts är det utskottets uppgift att på riksdagens vägnar fatta beslut om att åtal ska väckas” (Warnling Conradson m.fl., Statsrättens grunder, Norstedts Juridik, 2021, sidan 259).

Mellan 1945 och 1990 fanns det en ”tysk fråga”. Det reducerade Tyskland ockuperades först av fyra segrarmakter, och efterhand etablerades två tyska stater, som inte erkände varandra, var och en med sin huvudstad, var och en med främmande trupp på sitt territorium. De tillhörde olika militära block. Denna ordning var inte i längden hållbar.

Först med Willy Brandts Ostpolitik började saker och ting hända. De västtyska socialdemokraterna hade under 1950-talet förespråkat tysk ”återförening”, men systemkonflikten, som delade Europa, förhindrade en sådan lösning, allt medan revanschistiska och irredentistiska strömningar i förbundsrepubliken gjorde sig hörda och komprometterade föreningstanken.

Läs mer

”Leser vi derimot Soldathåndboken fra 1911, levnes det liten tvil om hva verneplikten da handlet om: «Der eksisterer ingen fri nation med eget land og egne love, uten at den har maattet skape et vern for sig og sit. Dette er en kjendsgjerning, som man ikke kan komme forbi, det er saa og har saa været alle dage. Frihet uten forsvar kjender historien intet til».

Harald Høiback, Forsvarets museer

Slavofilins spöke härjar för närvarande i Europa. Åtminstone uppenbarar det sig i europeiska intellektuellas hjärnor. Slavofilin är det akut onda, i gestalt av den ryske presidenten Vladimir Putin. För inte länge sedan var det kommunismen som spökade, som var det onda. För vissa tänkare tycks slavofili och kommunism (eller bolsjevism, som man inledningsvis sade) vara samma sak.

Men så kan det ju inte vara. De ryska bolsjevikerna hade sina inspirationskällor i Väst. Ledargarnityret var i allmänhet högt bildat. Dess medlemmar hade studerat de tyska filosoferna och samhällsforskarna Marx och Engels. Flera av dem hade tillbringat år av exil i Västeuropa. De var inga ryska nationalister utan internationalister. Påfallande många hade judiskt påbrå. (Vilket i än högre grad gäller det mensjevikiska ledarskapet.)

De trodde – för en tid – på världsrevolutionen. Dess huvudstad skulle förläggas till Berlin. Efter första världskriget kom det till ett nära samarbete mellan förlorarmakterna Ryssland och Tyskland, båda ansedda och behandlade som parianationer (”Rapalloandan”). Det avbröts tvärt av nazisternas makttillträde 1933. Det är för övrigt intressant, att georgiern Josef Stalin beundrade tysk ekonomi och industri.

Läs mer