Texter

Peter Hultqvist har gjort sig känd för att vara rätt styv i korken mot en förmodad eller förväntad fiende, men den försvarsmakt, som han är högste politiske företrädare för, är inte mycket att hänga i julgranen, dessvärre. Högljudd retorik svarar inte på långa vägar mot faktisk handlingsberedskap. Det svenska försvaret av idag saknar både djup och bredd.

Och så kommer det av allt att döma att förbli. Enligt försvarsministerns besked, som svar på en enkel fråga från en partikamrat i riksdagen, förväntas antalet värnpliktsuttagna att öka från dagens 6.500 till 8.000 årligen efter 2025. Detta är fullkomligt otillräckligt för ett glesbefolkat land, som vill skydda sig mot en anfallande fiendemakt. De som uttas och utbildas till militär krigsplacering borde vara åtminstone fem gånger fler, alltså cirka 40.000 per årsklass.

I annat fall kan vi inte tala om ett folkförsvar, och det gör inte den svenska regeringen heller numera. Den slussar medel till vapensystem, i mycket liten utsträckning till manskap. Den förlitar sig på bistånd från vänligt sinnade makter – som om inte vänskaper kan brytas. Den sänder trupper till utländska stridsfält – som om detta inte skulle kunna få förödande återverkningar på vår nationella säkerhet.

Folkförsvaret är – eller måste göras till – en första rangens politikfråga. Fredsorganisationen ska vara en utbildningsanstalt, krigsorganisationen en trygghetsfaktor. Den civila kompetensen, den lokala förankringen och utspridda geografiska närvaron, den medborgerliga motivationen, det demokratiska uppdraget – allt detta i förening är den viktigaste försvarsgaranti, som vår befolkning kan få i hotfulla tide

Pentagondokument som New York Times har kommit över visar hur USA:s bombkrig i Mellanöstern och Afghanistan har styrts av ”djupt vilseledande underrättelser” och resulterat i tusentals civila dödsoffer, varav många barn.

Uppmaningar om öppenhet och ansvar för bombningarna har regelmässigt ignorerats.

Tidningen har gått igenom 1300 rapporter där uppgifter om civila som dödats finns med, tvärtemot Pentagons påståenden om ett krig som skall ha genomförts med ”precisionsbomber”

Tidningen kunde inte hitta ett enda fall där militären konstaterat att felaktigheter begåtts och där det resulterat i disciplinära åtgärder.

New York Times har förutom att man granskat Pentagondokumenten även besökt mer 100 bombmål och intervjuat folk på platserna för attackerna.

Ett fall som väckt särskild internationell uppmärksamhet var bombningen i augusti 2021 av Kabul. En drönarattack som enligt officiella amerikanska uttalanden var riktad mot ett fordon lastat med bomber visade sig istället handla om att en afghansk familj på 10 personer dödats.

Liknande fall refereras från attacker mot mål i Syrien.

Läs mer

Ryssland offentliggjorde den 17 december i år två förslag till internationella överenskommelser  Det ena förslaget var ett ”Agreement on measures to ensure the security of The Russian Federation and member States of the North Atlantic Treaty Organization”. Enligt förslaget skulle det avtalet träffas mellan Ryssland och Natos medlemsstater. Det andra förslaget var en ”Treaty between The United States of America and The Russian Federation on security guarantees”. Enligt förslaget skulle det avtalet träffas bara mellan USA och Ryssland.

Enligt ett pressmeddelande samma dag från ryska utrikesdepartementet hade utkasten överlämnats till företrädare för USA den 15 december. I pressmeddelandet levereras följande budskap: ”We hope that the United States will enter into serious talks with Russia in the near future regarding this matter, which has critical importance for maintaining peace and stability, using the Russian draft treaty and agreement as a starting point.”

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist avvisade i en intervju med Dagens Nyheter den 21 december det ryska avtalspaketet som ”helt oacceptabelt”  Hultqvist lyfte särskilt fram följande:

• ”Syftet är att skapa en rysk intressesfär där man från rysk sida ska kunna utöva inflytande över länderna i vårt närområde. Även vi skulle påverkas och därför är det helt oacceptabelt för oss.”
• ”Vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare – men det är ett helt svenskt ställningstagande som ingen annan ska ha någon synpunkt på. Vi måste ha frihet att fatta våra beslut utifrån vad vi tror är bäst för svenska folket. Det handlar om vår grundläggande suveränitet och handlingsfrihet att fatta våra egna beslut.”
• ”Att Ryssland vill diktera andra staters val strider mot internationell rätt och avtal.”
• ”Små stater måste ha rätt att fatta sina egna beslut över sin egen framtid. Varje försök att bygga upp intressesfärer där vissa länder anses ha någon sorts överhöghet över andra länder är oacceptabelt. Varken vi, Finland eller något annat land ska omfattas av styrningar som andra satt upp.”
• ”Vi vill definitivt inte ha någon ordning där andra reglerar vilka vi får öva med. Eller vad vi får göra tillsammans med andra – det här handlar om vår grundläggande handlingsfrihet.”

Peter Hultqvists allvarliga kritik mot förslagen är välmotiverad. Utan att gå in på alla aspekter är följande värt att lyfta fram ur ett svenskt perspektiv. Av avtalsförslaget som avser Ryssland och Nato framgår:

Läs mer

Engelsmannen John Maynard Keynes (1883–1946) är främst känd för sin nationalekonomiska teoribildning. Han var medlem av det liberala partiet och tillhörde det intellektuella kollektivet Bloomsburygruppen, som inkluderade bland andra författaren Virginia Woolf.

Gruppen hade aldrig riktigt behandlat frågor om makt, våld eller imperialism. ”Hur kunde vi vara intresserade i sådana här frågor när skönhet dök upp under ens fötter så levande?” skrev Virginias syster Vanessa. Men kriget kom att förändrades Bloomsbury nästan lika mycket som det kom att förändra Keynes.

Sedan det fransk-preussiska kriget avslutades 1871, hade världens stormakter – och även många mindre aktörer – blivit beroende av komplexa internationella handelsarrangemang för att förse sina medborgare med allt från baslivsmedel till tunga maskiner. Det var en era av pråligt välstånd för både aristokratin och en växande, allt mäktigare medelklass, en period som framtida generationer skulle romantisera med namn som ”La Belle Époque” och ”The Gilded Age”.

Läs mer

Sverige ÖB uppmanar USA att skicka mer trupper till Europa om Ukrainakrisen förvärras.

ÖB Micael Bydén uttalade sig för Politico den 15 december efter att ha träffat USA:s ordförande för Joint Chiefs of Staff general Mark. A. Milley.

Enligt Politico utvecklade Bydén inte närmare vad som låg i hans uttalande men var tydlig med att han ville se mer USA-trupper i Ukrainas närhet om Ryssland tar steget att än en gång invadera Ukraina.

När reportern frågar om hur många soldater USA bör skicka och vart de skall stationeras blir Bydén plötsligt vag och vill heller inte ge några detaljer om vad samtalen med Milley handlat om.

Bydén säger då han igen konfronteras med frågan om USA-trupperna att det ”liksom handlar att öka trupperna på de baser USA redan har i Europa” och att förstärka det man har ”mer soldater, mer capacitet”.

Man kan fråga sig i vilken kapacitet Bydén uttalar sig. Är det på direkt uppdrag av regeringen eller är det egna funderingar?

Skall hans åsikter om hur USA skall möta Ryssland ses som officiell svensk politik så bör regeringen säga det klart ut. Är det Bydén som bara pratar på inför media och sedan mer eller mindre backar och och börjar mumla om ”liksom” när det handlar om de trupper han vill USA skall sända så är det skadligt för Sverige.

Sverige är alliansfritt och vi skall inte delta i ett stormaktspel om Ukraina och mana till militär upptrappning.

Vår roll borde tvärtom vara att söka minska spänningarna och uppmana alla parter att gå tillbaka till Minskavtalen och söka nå en fredlig lösning.

Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte den 16 december till diplomatiska insatser och stöder Normandie-formatet när det gäller att åstadkomma ett fullständigt genomförande av Minskavtalen.

Sverige stod bakom den skrivningen och det måste då vara regeringens linje.

Då får man i konsekvensens namn ta ÖB i örat och inte tillåta att vi har politiserande generaler. Det skadar Sverige.

Om författaren hade blivit inbjuden till Folk och Försvars konferens i Sälen i januari 2022, hade han kunnat tänka sig att hålla nedanstående anförande.

*

Att varje land självt ska få välja sin utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ligger inom ramen för principen om nationellt självbestämmande. Det är en självklarhet på det principiella planet, men långt ifrån alltid på det praktiska. Många stater i den så kallade tredje världen, som eftersträvade självständighet och neutralitet under kalla kriget, förvägrades detta. Härom kan man läsa i Vincent Bevins bok Jakartametoden. Det antikommunistiska korståget som formade vår värld (Karneval 2021). Det kuppades och intervenerades, med bistånd från mäktiga spelare. Syftet var att splittra och krossa den spirande alliansfria rörelsen. Mycket blod flöt ut i oceanerna

Läs mer

 Sverige har inga egna intressen att bevaka eller tillvarata i Ukraina. Sveriges plattform i sammanhanget kan inte vara någon annan än att FN-stadgan ska respekteras av berörda aktörer och att ingångna avtal ska upprätthållas och implementeras av parterna.

I Ukraina pågår i delar av landet ett åtminstone hittills relativt lågintensivt inbördeskrig med direkt och indirekt inblandning från stormakters sida.

Sverige bör inte engagera sig i Ukrainas interna affärer. Vi ska inte låta oss dras in i det stormaktsspel som pågår i landet och runt dess gränser och omgivande stater; helt utom vår kontroll och med agendor vi inte kan överblicka eller påverka.

Att Sverige nu träffat ett avtal med Ukraina om ytterligare fördjupat försvarssamarbete, ligger inte i vårt intresse. Det riskerar bara att vi involveras i svåröverblickbara och oförutsebara händelseförlopp som kan utlösas under hand som spänningarna alltmer trappas upp.

Ukraina har blivit en underordnad och osjälvständig bricka i ett större geopolitiskt manövrerande från stormakternas sida med taktiska och strategiska infallsvinklar som går långt utöver det svaga Ukrainas horisont.

För svensk del finns det inget annat alternativ än att vid en säkerhets- och utrikespolitisk bedömning orientera sig efter och understödja de avtal som träffats för att uppnå stabilitet och fred, nämligen Minsk-avtalen.

Svensk militär har ingen för oss förnuftig roll att fylla i Ukraina. Svensk militär närvaro där ligger inte i landets nationella intresse.

Sverige har haft en väpnad styrka i Irak sedan 2014. Styrkan ingår i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR) och omfattar 70 personer.

För nästan exakt ett år sedan, den 9 december 2020, förklarade regeringen vikten av att Sverige förlängde mandatet för styrkan. Vi skulle ”öka säkerheten, förebygga konflikter och skapa förutsättningar för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning i Irak och den större regionen”. (Proposition 2020/21:21)

Som slutsats skrev regeringen att dess bedömning var att militära utbildningsinsatser krävs även under 2021.

Då ingen ny proposition kommit i år från regeringen om fortsättning 2022 frågade alliansfriheten.se utrikesdepartementet och fick svar den 10 december:

Läs mer

Rättsstaten led ett nederlag igår, den tionde december, när den brittiska appellationsdomstolen, High Court, tillmötesgick den amerikanska statens begäran, att Wikileksgrundaren Julian Assange kan utelämnas till USA för rättegång där. Domstolen, i likhet med underrätten, tar ingen hänsyn till de garantier för informationsfrihet, som råder i många demokratiska stater, däribland Förenta staterna och Storbritannien. Julian Assange, australisk medborgare, anses nämligen inte vara ”journalist”, även om han har bedrivit journalistisk verksamhet, utan ”aktivist”.

Men vem – vilken auktoritet eller instans – avgör i rättsstaten vem som är journalist och vem som inte är det? Journalistik är ett fritt yrke, som kan utövas utan all legitimation. På vår sajt, alliansfriheten.se, utför vi varje dag journalistiskt arbete, men endast en av utgivarna har haft journalistik till yrke – övriga två är advokat respektive utbildad bergsingenjör. Ingen av oss kan anses ha en starkare rätt att förmedla nyheter och bilda opinion (som naturligtvis är en form av ”aktivism”) än övriga.

Det i någon mån ironiska är, att domen i High Court i London fälldes samtidigt som USA:s president Joe Biden höll sitt högrankade kompiskollokvium om demokrati. Att fallet Julien Assange inte förekom i diskussionerna vid det digitala rådsbordet, är ett antagande, som inte behöver omges med alltför många reservationer. Man får hoppas, att ärendet går vidare till laglorderna i Supreme Court.