Folkförsvaret -vår viktigaste trygghetsfaktor

Utgivarna

Peter Hultqvist har gjort sig känd för att vara rätt styv i korken mot en förmodad eller förväntad fiende, men den försvarsmakt, som han är högste politiske företrädare för, är inte mycket att hänga i julgranen, dessvärre. Högljudd retorik svarar inte på långa vägar mot faktisk handlingsberedskap. Det svenska försvaret av idag saknar både djup och bredd.

Och så kommer det av allt att döma att förbli. Enligt försvarsministerns besked, som svar på en enkel fråga från en partikamrat i riksdagen, förväntas antalet värnpliktsuttagna att öka från dagens 6.500 till 8.000 årligen efter 2025. Detta är fullkomligt otillräckligt för ett glesbefolkat land, som vill skydda sig mot en anfallande fiendemakt. De som uttas och utbildas till militär krigsplacering borde vara åtminstone fem gånger fler, alltså cirka 40.000 per årsklass.

I annat fall kan vi inte tala om ett folkförsvar, och det gör inte den svenska regeringen heller numera. Den slussar medel till vapensystem, i mycket liten utsträckning till manskap. Den förlitar sig på bistånd från vänligt sinnade makter – som om inte vänskaper kan brytas. Den sänder trupper till utländska stridsfält – som om detta inte skulle kunna få förödande återverkningar på vår nationella säkerhet.

Folkförsvaret är – eller måste göras till – en första rangens politikfråga. Fredsorganisationen ska vara en utbildningsanstalt, krigsorganisationen en trygghetsfaktor. Den civila kompetensen, den lokala förankringen och utspridda geografiska närvaron, den medborgerliga motivationen, det demokratiska uppdraget – allt detta i förening är den viktigaste försvarsgaranti, som vår befolkning kan få i hotfulla tide