Texter

Den amerikanske filmaren Oliver Stones intervjuer med Rysslands president Vladimir Putin har nu givits ut i bokform, också på svenska. Ett replikskifte, som vi här återger, rör bemanningen av den ryska försvarsmakten.

PUTIN: Jag tror att Ryssland är grundligt skyddat. Vi har startat ett program för återupprustning av vår flotta och våra militära styrkor som går ut på att 70 procent av beväpningen och de väpnade styrkorna ska motsvara högsta internationella normer. Vi håller på att omstrukturera hela krigsmakten. Antalet kontraktsanställda ökar. Det ska jämföras med den nuvarande strukturen där merparten består av värnpliktiga. Skälet är att vi behöver professionella militärer med mycket hög utbildningsnivå för att kunna bemanna de nya militära systemen.

Läs mer

På självaste Gustav Adolf-dagen skrev Svenska Dagbladets försvars- och säkerhetspolitiske medarbetare Jonas Gummesson en artikel där han i förbigående hänvisade till ”det skärpta säkerhetsläget i vårt närområde” (6/11). Någon sakreferens åtföljde inte detta påstående. Ett faktum är ju att regeringen både i Finland och i Sverige förnekar att det skulle föreligga någon militär hotbild mot våra länder, men om säkerhetsläget faktiskt har skärpts, borde det ändå betyda att det finns någon form av aktuellt hot.

Läs mer

Den militära underrättelsetjänsten har fyra övergripande uppgifter: Löpande lägesuppföljning för att dels ge underlag för försvarets beredskap, dels övervaka sjö- och luftterritoriet och skapa underlag för att ingripa mot fredstida kränkningar. Två andra uppgifter är av faktasamlande och framåtsyftande karaktär och handlar om bedömningar av angriparens stridskrafter och specifika förmågor gentemot de resurser Sverige förfogar över efter mobilisering.

Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, påpekar detta i sin nya bok Sprickor i järnridå (Historiska Media 2017), i samband med att svensk säkerhetspolitik gick in i en ny fas i mitten av 1960-talet. Kalla kriget föreföll vara över med ett nedtonat krigshot (s. 203). Ryggraden utgjorde Försvarets Radioanstalts, FRA:s, dygnsvisa lägesorientering (LOR) (s. 209).

Läs mer

Å andra sidan – tror man inte på att vi har förmågan att värna vårt territorium också med  militära medel kan inte heller neutralitetspolitiken fullföljas. Med hjälp av försvaret skall vi värna vårt territorium i fredstid. Vi skall kunna avvisa den som kränker våra luftrum eller våra vatten. Och vårt försvar skall ha en sådan styrka att den som planerar ett angrepp i krigstid tänker sig för inför de risker ett ssådant företag innebär.

Ur anförande av Olof Palme om fred och frihet på socialdemokraternas kongress 17 september 1984

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg förklarade den 31 oktober att Nato står solidariskt med Asia-Pacific-regionen.

Uttalandet kom efter ett tredagarsbesök i Japan. ”Det är dags för det internationella samfundet att skicka en klar, enad och stark respons”, sade Stoltenberg och underströk vikten av att stå fast vid sanktionerna mot Nordkorea. Nato-chefen och Japans premiärminister Shinzo Abe var överens om att utveckla ett nytt samarbetsprogram innefattande cyberförsvar, marin säkerhet, icke-spridning av kärnvapen samt terroristbekämpning. Under sitt besök i Japan beskrev Stoltenberg hur säkerhetsfrågorna numera är globala och krävde att Nordkorea en gång för alla överger sitt kärnvapenprogram. Under andra dagen av sitt besök förklarade Stoltenberg att ”Nato och Japan är naturliga partners” samt betonade behovet av samarbete . Hotet från Nordkorea var ett globalt hot som krävde en global respons.

Nato har alltsedan mitten av 1990-talet gått in i konflikter som ligger utanför försvaret av alliansens medlemmar. Tydligt kom denna out-of area-politik först till uttryck 1999, då Nato i strid med folkrätten bombade Jugoslavien. Därefter ledde Nato de utländska styrkorna i kriget i Afghanistan (Isaf-styrkan 2003–2014 och sedan RSM från 2015). Nato ledde även bombkriget mot Libyen 2011.

Läs mer

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet och Dagens Industri, men det är först när jag läser Mattias Göranssons bok Björnen kommer (Filter 2017), sidan 352, som jag får reda på att Putin ”tvingas kapa försvarsbudgeten med 25 procent, den mest radikala minskningen sedan 1990-talet” (s. 352). Varför lyfts inte det fram i den svenska debatten, frågar Göransson. Boken är utgiven i rättan stund.

Författarens genomgående vidräkning med till exempel DN:s förmente försvarsexpert Mikael Holmström är övertygande, liksom hans dito med Aftonbladets favoritgeneral, Karlis Neretnieks (s. 355 ff: ”det […finns] (inte) många på Försvarsstaben som tar Karlis Neretnieks på allvar”). Istället lyfter Göransson fram att flertalet officerare delar Hans Blix’ och Sven Hirdmans uppfattning att ”den ryska hotbilden är främst frammanad av en liten högljudd grupp extremister” (s. 360).

Läs mer

Igår, den 26 oktober, överlämnade regeringen propositionen om fortsatt svensk trupp i Irak.

Regeringen vill att riksdagen beslutar om en svensk väpnad styrka bestående av högst 70 personer till förfogande på plats i Irak till och med den 31 december 2018 och anger att det rör sig om en militär utbildningsinsats på irakisk inbjudan: ”Det svenska styrkebidraget ska bidra till genomförandet av utbildningsinsatsen genom skydd och bevakning vid koalitionens samtliga baser samt genom utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna i Irak i syfte att bidra till deras förmåga att stå emot och besegra Daesh.” Den svenska militära insatsen inleddes 2015 med 35 militärer och förra året ökades insatsen till 70.

Regeringen beskriver situationen nu liksom tidigare som ”komplex”. Den ”karaktäriseras av flera sammanfallande kriser. Landet präglas av de konflikter som har uppstått sedan invasionen 2003. Den pågående militära kampen mot Daesh har verkat enande på landets politiska grupper, men när striderna nu börjar gå mot sitt slut hotar religiösa och politiska splittringar att återuppstå, inklusive frågan om den kurdiska regionens status.”Vidare skriver man att situationen i Irak är kopplad till den i Syrien och den allmänna turbulensen i regionen.

Läs mer

Idag på FN-dagen skriver Karin Enström, moderaternas utrikespolitiska talesperson, i Svenska Dagbladet att FN måste reformeras, och främst vill hon åt säkerhetsrådet. Enström vill att Sverige ställer krav på ”förnyelse och modernisering” av FN:

”Som det blodiga inbördeskriget i Syrien har visat är FN:s säkerhetsråd det organ som är i störst behov av reformer. FN:s säkerhetsråd har det högsta ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet och konsekvenserna av ett dysfunktionellt säkerhetsråd är omfattande. Ryssland och Kina har vid flertalet tillfällen använt sitt veto mot fredsarbetet i Syrien. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste ses över.”

Vetorätten tillkom då Förenta Nationerna bildades 1945. Man hade då misslyckandet av det tidigare Nationernas Förbund (NF) i åminnelse. FN:s säkerhetsråd gavs befogenhet att besluta om vittgående åtgärder inklusive militära då man konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Att stormakterna i rådet fick vetorätt var en förutsättning för att de skulle godkänna den nya FN-stadgan.

För att balansera rådets befogenheter skrevs ett absolut våldsförbud in i stadgan. Enda undantagen var självförsvar vid väpnat angrepp från en annan stat samt då säkerhetsrådet konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Med detta system gavs övriga medlemsstater ett folkrättsligt skydd mot aggression.

Läs mer