Tage Erlander i riksdagen den 24 november 1959 om neutralitetspolitiken, Rolf Andersson

Statsminister Tage Erlander besvarade i riksdagens andra kammare den 24 november 1959 en interpellation. Han utvecklade därvidlag klargörande sin syn på neutralitetspolitiken. Erlander tar stringent upp ett flertal grundläggande frågeställningar som alltjämt är högst relevanta.

Visst har läget i flera avseenden förändrats sedan svaret lämnades. En viktig skillnad är att vi inte längre har ett försvar som – för att tala med Erlander – ”kan skapa respekt för vår vilja att hävda neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga att försvara oss, om vi ändå blir angripna”. Men detta är ju en förändring som beror på egen ansvarslös och kortsiktig försvarspolitik under flera decennier. Den motiverar ingen ändrad ”grand strategy”. Den allvarliga skada åren av desorientering åsamkat kan rättas till, även om det kommer att ta lång tid.

Steg tas nu så sakteliga för att i viss utsträckning återskapa en svensk försvarsförmåga. Men dessa välvilliga ansatser är svajiga och ryckiga. De bygger inte på en tydlig, stabil och uthållig försvarsstrategi.

Ett exempel på det är Sveriges häpnadsväckande och labila anslutning till den av Storbritannien ledda insatsstyrkan Joint expeditionary force. Den styrkan ska tydligen kunna sättas in för närmast vilka ändamål som helst. Anslutningen kan dra in oss i riskabla äventyrligheter, om vi faktiskt väljer att delta i kommande brittiskstyrda ”insatser”. Men detta projekt kan knappast ge oss några nämnvärda bidrag till Sveriges försvar. Att luta sig mot det i sådana här sammanhang opålitliga och försvagade Storbritannien framstår inte heller som genomtänkt.

De svenska försvarsansatserna är trevande. Framförallt utgår statsledningen inte från möjligheten att bygga egen försvarsförmåga för att uthålligt värna hela landet genom ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Den gällande strategin är alltjämt att hålla ut under en kortare period genom ett uppehållande tröskelförsvar – i förhoppning om snar utländsk militär assistans.

Det finns som alltid i sådana här sammanhang en tendens att förväntansfullt anpassa sig till och luta sig mot stormakter. Problemet är emellertid att sådana tilltänkta ”skyddsmakter” ytterst styrs av helt egna intressen. Dessa kan gå stick i stäv med Sveriges. Sådana makters eventuella stöd kan också av andra skäl fallera och utebli. Detta gäller även för stater som är medlemmar av Nato. Det finns inga garantier (när det gäller Nato finns det inte ens några formella garantier). Ytterst handlar det om politiska beslut i den egna statens intresse.

Vi är självfallet för att andra stater bistår oss i kollektivt självförsvar, om vi mot all förmodan skulle utsättas för fientligt angrepp. Men vi kan i grunden inte bygga vårt försvar och vår försvarsstrategi på sådana förhoppningar. Vad vi behöver – för att på nytt tala med Tage Erlander – ”är ett svenskt försvar för svenskt territorium”.

Vi återger här ett utdrag ur Erlanders tänkvärda interpellationssvar.

 

”Neutralitetspolitiken innebär, att vi eftersträvar fördelen av att kunna undgå att omedelbart dras in i ett framtida världskrig. Den medför emellertid också förpliktelser och krav på fasthet och konsekvens hos sina företrädare. Neutralitetspolitiken förutsätter, att omvärlden kan hysa förtroende för vår vilja att orubbligt hålla fast vid den valda utrikespolitiska linjen. Den får inte göras beroende av tillfälliga faktorer utan måste vara uttryck för ett varaktigt program. Man skall kunna lita på våra försäkringar, att alliansfriheten i fred innebär, att vi i händelse av krig skall hävda neutraliteten. Neutralitetspolitiken får icke skapa vare sig misstro hos någon stormakt eller förväntningar hos någon annan stormakt om avsteg från den valda handlingslinjen. Den medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige, efter utbrottet av ett stormaktskrig, kan utan att vara angripet välja att ens i ett kritiskt läge under yttre tryck inträda på någon av de krigförandes sida.

 Omvärlden skall vidare kunna lita på att svenskt territorium och svenska resurser icke skall kunna utnyttjas för angreppshandlingar. Vi kan inte underlåta att bjuda motstånd mot varje angripare eller underlåta att motsätta oss kränkningar av landets neutralitet. Försvaret är i nuvarande världsläge ett nödvändigt stöd för utrikespolitiken. Det skall skapa respekt för vår vilja att hävda neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga att försvara oss, om vi ändå blir angripna. Men det är ett svenskt försvar för svenskt territorium. Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.

[…]

Neutralitetspolitiken står sålunda i samklang med våra egna vitala intressen. Den kan också bidra till fred och stabilitet i vår del av världen. Så länge världen inte är organiserad i en verklig trygghetsorganisation, byggd på solidaritet, utan i stor utsträckning är uppdelad i regionala grupper med skarpa inbördes motsättningar, är det av stort värde att det finns stater, som står utanför alliansblocken och sålunda står friare än dessa vid bedömandet av olika staters politik. Om blockbildningen omfattade alla stater, skulle motsättningarna skärpas. Neutrala stater kan genom utformningen av sin egen utrikespolitik stundom markera ställningstaganden, som är uttryck för en tendens i utjämningens tecken. I de internationella organisationerna, framförallt i Förenta Nationerna, kan emellanåt tillfällen erbjudas obundna stater, även mindre stater som Sverige, att närma ståndpunkterna till varandra eller att vinna förståelse hos ena parten för motsidans synpunkter. Erfarenheten visar också att i olika sammanhang det framstår som ett önskemål att få medverkan av neutrala stater vid fullgörandet av internationella uppgifter i fredstid.”

 

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/tage-erlander-i-riksdagen-den-24-november-1959-om-neutralitetspolitiken-rolf-andersson/
RSS