Underrättelsetjänst i fred och krig, Mats Björkenfeldt

Den militära underrättelsetjänsten har fyra övergripande uppgifter: Löpande lägesuppföljning för att dels ge underlag för försvarets beredskap, dels övervaka sjö- och luftterritoriet och skapa underlag för att ingripa mot fredstida kränkningar. Två andra uppgifter är av faktasamlande och framåtsyftande karaktär och handlar om bedömningar av angriparens stridskrafter och specifika förmågor gentemot de resurser Sverige förfogar över efter mobilisering.

Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, påpekar detta i sin nya bok Sprickor i järnridå (Historiska Media 2017), i samband med att svensk säkerhetspolitik gick in i en ny fas i mitten av 1960-talet. Kalla kriget föreföll vara över med ett nedtonat krigshot (s. 203). Ryggraden utgjorde Försvarets Radioanstalts, FRA:s, dygnsvisa lägesorientering (LOR) (s. 209).

Läs mer

Veckans citat

Å andra sidan – tror man inte på att vi har förmågan att värna vårt territorium också med  militära medel kan inte heller neutralitetspolitiken fullföljas. Med hjälp av försvaret skall vi värna vårt territorium i fredstid. Vi skall kunna avvisa den som kränker våra luftrum eller våra vatten. Och vårt försvar skall ha en sådan styrka att den som planerar ett angrepp i krigstid tänker sig för inför de risker ett ssådant företag innebär.

Ur anförande av Olof Palme om fred och frihet på socialdemokraternas kongress 17 september 1984

Nato bereder sig för insatser världen över?

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg förklarade den 31 oktober att Nato står solidariskt med Asia-Pacific-regionen.

Uttalandet kom efter ett tredagarsbesök i Japan. ”Det är dags för det internationella samfundet att skicka en klar, enad och stark respons”, sade Stoltenberg och underströk vikten av att stå fast vid sanktionerna mot Nordkorea. Nato-chefen och Japans premiärminister Shinzo Abe var överens om att utveckla ett nytt samarbetsprogram innefattande cyberförsvar, marin säkerhet, icke-spridning av kärnvapen samt terroristbekämpning. Under sitt besök i Japan beskrev Stoltenberg hur säkerhetsfrågorna numera är globala och krävde att Nordkorea en gång för alla överger sitt kärnvapenprogram. Under andra dagen av sitt besök förklarade Stoltenberg att ”Nato och Japan är naturliga partners” samt betonade behovet av samarbete . Hotet från Nordkorea var ett globalt hot som krävde en global respons.

Nato har alltsedan mitten av 1990-talet gått in i konflikter som ligger utanför försvaret av alliansens medlemmar. Tydligt kom denna out-of area-politik först till uttryck 1999, då Nato i strid med folkrätten bombade Jugoslavien. Därefter ledde Nato de utländska styrkorna i kriget i Afghanistan (Isaf-styrkan 2003–2014 och sedan RSM från 2015). Nato ledde även bombkriget mot Libyen 2011.

Läs mer

Kommer Björnen? Mats Björkenfeldt

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet och Dagens Industri, men det är först när jag läser Mattias Göranssons bok Björnen kommer (Filter 2017), sidan 352, som jag får reda på att Putin ”tvingas kapa försvarsbudgeten med 25 procent, den mest radikala minskningen sedan 1990-talet” (s. 352). Varför lyfts inte det fram i den svenska debatten, frågar Göransson. Boken är utgiven i rättan stund.

Författarens genomgående vidräkning med till exempel DN:s förmente försvarsexpert Mikael Holmström är övertygande, liksom hans dito med Aftonbladets favoritgeneral, Karlis Neretnieks (s. 355 ff: ”det […finns] (inte) många på Försvarsstaben som tar Karlis Neretnieks på allvar”). Istället lyfter Göransson fram att flertalet officerare delar Hans Blix’ och Sven Hirdmans uppfattning att ”den ryska hotbilden är främst frammanad av en liten högljudd grupp extremister” (s. 360).

Läs mer

Fortsatt svensk trupp i Irak, Lars-Gunnar Liljestrand

Igår, den 26 oktober, överlämnade regeringen propositionen om fortsatt svensk trupp i Irak.

Regeringen vill att riksdagen beslutar om en svensk väpnad styrka bestående av högst 70 personer till förfogande på plats i Irak till och med den 31 december 2018 och anger att det rör sig om en militär utbildningsinsats på irakisk inbjudan: ”Det svenska styrkebidraget ska bidra till genomförandet av utbildningsinsatsen genom skydd och bevakning vid koalitionens samtliga baser samt genom utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna i Irak i syfte att bidra till deras förmåga att stå emot och besegra Daesh.” Den svenska militära insatsen inleddes 2015 med 35 militärer och förra året ökades insatsen till 70.

Regeringen beskriver situationen nu liksom tidigare som ”komplex”. Den ”karaktäriseras av flera sammanfallande kriser. Landet präglas av de konflikter som har uppstått sedan invasionen 2003. Den pågående militära kampen mot Daesh har verkat enande på landets politiska grupper, men när striderna nu börjar gå mot sitt slut hotar religiösa och politiska splittringar att återuppstå, inklusive frågan om den kurdiska regionens status.”Vidare skriver man att situationen i Irak är kopplad till den i Syrien och den allmänna turbulensen i regionen.

Läs mer

Enfaldigt om FN

Idag på FN-dagen skriver Karin Enström, moderaternas utrikespolitiska talesperson, i Svenska Dagbladet att FN måste reformeras, och främst vill hon åt säkerhetsrådet. Enström vill att Sverige ställer krav på ”förnyelse och modernisering” av FN:

”Som det blodiga inbördeskriget i Syrien har visat är FN:s säkerhetsråd det organ som är i störst behov av reformer. FN:s säkerhetsråd har det högsta ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet och konsekvenserna av ett dysfunktionellt säkerhetsråd är omfattande. Ryssland och Kina har vid flertalet tillfällen använt sitt veto mot fredsarbetet i Syrien. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd måste ses över.”

Vetorätten tillkom då Förenta Nationerna bildades 1945. Man hade då misslyckandet av det tidigare Nationernas Förbund (NF) i åminnelse. FN:s säkerhetsråd gavs befogenhet att besluta om vittgående åtgärder inklusive militära då man konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Att stormakterna i rådet fick vetorätt var en förutsättning för att de skulle godkänna den nya FN-stadgan.

För att balansera rådets befogenheter skrevs ett absolut våldsförbud in i stadgan. Enda undantagen var självförsvar vid väpnat angrepp från en annan stat samt då säkerhetsrådet konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet. Med detta system gavs övriga medlemsstater ett folkrättsligt skydd mot aggression.

Läs mer

Till Sveriges representation i FN:s säkerhetsråd

ICAN har just fått Nobels fredspris för sitt arbete mot kärnvapen. Nu finns FN-konventionen om kärnvapenförbud. 122 av FN:s medlemmar har arbetat fram den och den har redan signerats av över 50 medlemmar. Sverige har i alla år varit ledande i kampen mot kärnvapnen. Men alla Säkerhetsrådets permanenta medlemmar är kärnvapennationer.

Vi vill att Sverige tar vara på tillfället som medlem i Säkerhetsrådet och lyfter frågan om Säkerhetsrådets ansvar för kärnvapnens avskaffande.

Vi vill också att ni ber svenska regeringen att snarast föreslå riksdagen att ratificera FN-konventionen!

Uttalande enhälligt antaget av deltagarna vid offentligt möte i Falun 20171023

Helge Sonntag, ordförande, Falu FN-förening

Bakgrund: USA, Finland och kalla kriget, hbl.fi

Det finländska försvarets heroism, stridsduglighet, mod och uppoffringar 1939–1944 räddade utan tvivel landets självständighet och förhindrade att landet på något sätt inkorporerades i det sovjetiska systemet, skriver Ford Cooper, pensionerad generalkonsul och tidigare ambassadråd vid USA:s beskickning i Helsingfors…

Jag gör det utifrån mina egna erfarenheter som tjänsteman i State Departement, bland annat som ambassadråd vid USA:s beskickning i Helsingfors 1976–79, som viceambassadör 1984–86 och som chef för vårt utrikesministeriums nordiska byrå 1986–88. Jag vill främst påminna om hur konsekvent USA:s inställning till Finland var under hela kalla kriget. Dess mål var att stöda landets självständighet och dess trovärdighet som neutral demokrati med västerländsk orientering. Vi visste att detta konsekventa mål för vår politik var parallellt med och nära Finlands egna aspirationer. Men vi var också fullt medvetna om att Finlands allt överskuggande nationella politiska imperativ – en lärdom inpräntad av dess krig mot Sovjetunionen – var att förtjäna och bibehålla Sovjetunionens goodwill och förtroende som en förutsättning för att säkra sin självständighet…

Dessutom hade vi och våra allierade i Nato, vid krigets slut och när alliansen bildades, meddelat Finland att landet i grund och botten stod ensamt i sina relationer till Sovjet. Mera specifikt blev Finland i september 1950 informerat om att åtgärder för att assistera landet inte skulle komma att vidtas i händelse av en sovjetisk attack mot Finland…

Min sakkunskap om Finland begränsar sig i huvudsak till det jag skrivit i min bok ”On the Finland Watch” år 2000. Om en sak är jag dock övertygad: det finländska försvarets heroism, stridsduglighet, mod och uppoffringar 1939–1944 räddade utan tvivel landets självständighet och förhindrade att landet på något sätt inkorporerades i det sovjetiska systemet. Det gjorde också ett bestående intryck på den östra grannens civila och militära ledarskap. Också under kalla kriget bibehölls försvarsberedskapen, som ännu i dag är ett föredöme för Europa. Läs artikel

Tage Erlander i riksdagen den 24 november 1959 om neutralitetspolitiken, Rolf Andersson

Statsminister Tage Erlander besvarade i riksdagens andra kammare den 24 november 1959 en interpellation. Han utvecklade därvidlag klargörande sin syn på neutralitetspolitiken. Erlander tar stringent upp ett flertal grundläggande frågeställningar som alltjämt är högst relevanta.

Visst har läget i flera avseenden förändrats sedan svaret lämnades. En viktig skillnad är att vi inte längre har ett försvar som – för att tala med Erlander – ”kan skapa respekt för vår vilja att hävda neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga att försvara oss, om vi ändå blir angripna”. Men detta är ju en förändring som beror på egen ansvarslös och kortsiktig försvarspolitik under flera decennier. Den motiverar ingen ändrad ”grand strategy”. Den allvarliga skada åren av desorientering åsamkat kan rättas till, även om det kommer att ta lång tid.

Läs mer

Ett förbud som inte bör tillåtas? Anders Björnsson

Det är ett ostyrkt påstående att Sveriges nationella säkerhet skulle äventyras om regering och riksdag anslöt sig till FN-traktaten som kräver förbud mot kärnvapen. Möjligen är denna ett verkningslöst slag i luften. Troligare är, som Hans Blix har argumenterat, att den ökar pressen på kärnvapenmakterna att ytterligare reducera och slutligen avskaffa sina innehav. Traktaten, vars tillkomst 122 av FN:s medlemsstater står bakom, däribland Sverige, binder inga andra än undertecknarna; den irriterar ett fåtal.

Den är inte heller riktad mot några eller en speciell grupp av kärnvapenstater utan mot innehaven som sådana. Alla som förfogar över och är beredda att använda kärnvapen, som hot, i angreppssyfte eller som vedergällning, bör känna sig utpekade och åthutade och naturligtvis särskilt de som har sagt sig villiga att inkludera dem i en förstaslagsstrategi. Initiativet är uppbackat av Förenta nationernas generalsekreterare, stöds av Finlands socialdemokrater och har belönats med Nobels fredspris.

Läs mer

Uppgivenhet inför ubåtarna, Lars-Gunnar Liljestrand

Av och till tar diskussionen fart om kränkande ubåtar. Sedan början av 80-talet har två högljudda läger varit huvudaktörerna. Ena sidan har pekat ut Ryssland och den andra USA/Nato som kränkande.

Gemensamt för bägge är att de inte ställer krav på försvaret att agera.

Resultatet blir uppgivenhet inför kränkningarna. Inget går att göra åt dem, de bara finns där och återkommer med jämna mellanrum. Vi är utlämnade på nåd och onåd, och allmänheten skall ta ställning till om Väst eller Öst är ansvarig. Den enda handling som kvarstår är att protestera mot den ena eller andra stormakten. Nu senast hävdar ledarkrönikören Linda Nordlund i Svenska Dagbladet (12/10) att det är Ryssland som kränker och polemiserar mot Matthias Göransson i magasinet Filter.

Ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten skall enligt den stående ordern IKFN tvingas upp med vapenmakt. För att värna territoriet måste kravet ställas på regeringen att sätta in alla till buds stående medel mot kränkande ubåtar. IKFN borde skärpas så att ordern uttryckligen blir att sänka ubåten som flera debattörer krävde på 1980- och 90-talet, bland andra ambassadör Sven Hirdman.

Vi återger här utdrag ur antologin Försvaret främst (Celanders 2015), där tillämpningen av IKFN från början av 1980-talet fram till idag diskuteras.

Läs mer

Sverige är ingen lydstat

En tidigare statssekreterare i Pentagon för Nato och Europa, James Townsend, förklarar att Sverige riskerar sämre relationer med USA om regeringen ratificerar avtalet om kärnvapenförbud. Han är en i raden av amerikanska politiker som talar om för Sverige vad vi skall göra.

I ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist varnade USA:s försvarsminister James Mattis för konsekvenserna om Sverige undertecknar konventionen om en kärnvapenfri värld. USA:s nedrustningsambassadör Robert Wood underströk i en intervju för Svenska Dagbladet att Sverige bör fundera noga innan man skriver under och fyllde på med att säkerhetssamarbetet med USA kan hindras om så sker. Tidigare har vi på den här sajten uppmärksammat.

Amerikanska företrädare och försvarsanalytiker uppträder mot Sverige som om vore vi en lydstat till USA.

Regeringen har ett ansvar för att vi befinner oss i den situationen. Närmandet till USA och Nato inom försvarsområdet och ett förlitande på USA som vapenleverantör och skyddsmakt har försatt oss i en riskabel beroendeställning.

Sverige kan som alliansfritt land teckna de avtal som bäst tjänar oss med vilken annan stat som helst, självklart också med USA. Men sådana avtal får inte utformas så att vi hindras att självständigt fatta de för oss bästa säkerhetspolitiska besluten.

Regeringen bör tydliggöra det för USA. Utrikesminister Margot Wallström har tidigare reagerat mot försök att påverka Sveriges politik , vilket är bra, men regeringen som helhet måste uppträda mer resolut för att klargöra att Sverige fattar sina egna beslut och avvisar yttre påtryckningar.

Utgivarna av  alliansfriheten.se