Ett nytt totalförsvar – En vitbok från KV21 (Krigsvetenskap i det 21:a århundradet) av Frank Rosenius med flera är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens bidrag till försvarsdebatten inför nästa försvarsbeslut.
Akademien slår fast att den sammantagna utvecklingen inom teknik, samhällsutveckling och stormakternas angreppsmetoder har visat att vi är på gränsen till försvarslösa, om en sådan konflikt skulle drabba oss inom de närmaste åren.
Därför, skriver KV21, behövs det ett radikalt omtag av hela totalförsvaret. Det civila försvaret måste byggas upp från grunden och det militära försvaret utökas både kvalitativt och kvantitativt.
Utvecklingen i Ryssland, Putinregimens syn på landets roll och dess agerande i sitt närområde, med den olagliga annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina, bedöms komma att vara en stor säkerhetspolitisk utmaning för vårt land under lång tid framöver och leder med nödvändighet till ökade krav på den svenska försvarspolitiken i dess nationella dimension. Även andra hot tas upp, som effekter av klimatförändringen, sönderfallande stater och terrorism.
Den mer konkreta hotbilden är att Sverige angrips vid en konflikt i Baltikum. Då utgår man från antagandet att Ryssland inte accepterar att Nato kan utnyttja svenskt territorium i försvaret av främst Estland och Lettland. KV21 anger att Ryssland i ett sådant läge vill hindra Sverige från att upplåta baser till Nato eller att alliansen ges möjlighet att utnyttja svenskt luftrum eller sjöterritorium.
Det krigsfall man tänker sig är att det endast är fråga om rysk kontroll av ett eller ett par områden på svenskt territorium, främst för att kunna etablera luftvärns- och sjömålssystem av sådan storlek att ett rimligt försvar kan etableras runt sådana områden. De som kan i första hand tänkas bli utsatta är Gotland, Öland och kuststräckan Karlskrona-Trelleborg.
KV 21 tar som utgångspunkt att Sverige i enlighet med Försvarsbeslut 2015 är militärt alliansfritt och har ett tröskelförsvar som bygger på att vi får hjälp utifrån om vi blir angripna. Författarna hänvisar till solidaritetsförklaringen som de menar ställer krav på Sveriges förutsättningar att ge och ta emot stöd, och detta stöd behöver planeras.
Bedömningen är att det kommer att ta veckor, innan Sverige kan räkna med någon mera omfattande hjälp. Hjälpen kan komma från Nato eller bilateralt från USA eller Finland. Några andra reella alternativ finns inte, anser KV21. Nato är långsamt i sitt beslutsfattande, då ett stort antal länder måste vara överens, men inte heller ett svenskt medlemskap i Nato skulle nämnvärt förändra situationen, eftersom varje medlemsland ändå har kravet att klara sig självt i ett inledande skede.
Slutsatsen blir att Sverige behöver ett försvar som kan ”utmana” Ryssland under ett par veckor i ett inledande skede. Det skulle markant öka tröskeleffekten.
KV21 vill ändra riksdagens mål för totalförsvaret, ”bevara Sveriges frihet och självständighet”, till att totalförsvaret är den ”samhällsviktiga verksamhet som ska bedrivas i Sverige när svensk suveränitet och oberoende hotas eller angrips inom hela skalan av antagonistiska hot, i fred och under krig”.
KV21 hävdar att försvar mot hybridkrig, försörjningsfrågorna vid avspärrning, militärt angrepp och skydd av civilbefolkningen är områden som vi inte klarar. Sverige riskerar att tidigt förlora förmågan att hantera samhällets behov, försvara sig och hålla stånd, och landet tappar fort handlingsfriheten att säkert kunna motta hjälp.
Vitboken behandlar utförligt de nya hoten, som cyberkrig (med cyberhot, destabiliseringshot och terrorhot) och påverkansoperationer med mera.
De nya hoten har lett KV21 till att omdefiniera krigsvetenskapen från att historiskt ha handlat om krig, krigföring och utnyttjande av militära resurser till att få en utvidgad dimension: en fientligt sinnad stat kan försöka betvinga en annan stat på ett annat/andra sätt än med hot om eller genomförd klassisk militär aggression, nämligen ”elektroniskt”.
Studien innehåller en omfattande utredning av totalförsvaret och dess framtida behov.
Här skall dock återges endast analysen av det framtida militära försvaret och de olika modeller för försvaret som har granskats.
Tre försvarsmaktkoncept anges: fortsättning på det nuvarande, ett värnpliktsförsvar och ett teknikförvar.
Det första, som utgår från Försvarsbeslut 2015, är ”undvika att förlora ensam, vinna tillsammans med andra”. Det vill säga tröskelförsvar till dess hjälp kommer utifrån. (Vi har på den här sajten kommenterat detta tidigare,)
Det tredje konceptet, ”Teknikförsvar”, beskriver en försvarsmaktsstruktur med en strategisk inriktning som har ett tydligt internationellt perspektiv och behov av avancerade teknologier, som ger ”trovärdig avskräckning genom högteknologisk bekämpningsförmåga över hela ytan och med hög momentan effekt”. KV21 beskriver konceptet som ett högteknologiskt och personalsnålt försvar: ”Verkansförbanden, sensorförbanden och ledningsorganen bemannas främst med heltidsanställd personal med värnpliktiga som komplement för större uthållighet.”
Beskrivningen av det andra alternativet, med värnpliktsförsvar, förtjänar att återges tydligt av flera skäl. Det har ett starkt stöd hos svenska folket, det innebär ett återknytande till den försvarsmakt Sverige byggde upp under hela efterkrigstiden samt är en modell som Finland hela tiden har hållit fast vid, och det är med Finland vi skall främst söka militärt samarbete.
KV21 skriver så här om värnpliktsalternativet:
”Det andra konceptet ’Värnpliktsförsvar’ handlar närmast om en stor nationell folkmilis, som uthålligt genomför en asymmetrisk kamp i syfte att höja priset för angriparen och nöta ner hans stridsvilja. Konceptet bygger på mobilisering av ett stort antal mindre enheter, stridssättet företrädesvis eldöverfall/överfall. Strid mot en överlägsen angripare ska i det längsta undvikas. Den operativa idén är att uthålligt överleva och tillfoga angriparen smärre förluster som över tiden blir avsevärda, hålla honom i osäkerhet, och nöta ner stridsviljan till den grad att angreppet upphör. Marin- och flygstridskrafterna är i detta koncept, utöver ubåtar, blygsamma och inriktas i första hand på uppgifter i fred och kris, samt på att under ett krigs inledningsfas köpa tid åt arméns mobilisering och försena angriparens etablering på svensk mark genom att insättas tidigt och kraftsamlat. Ett förstärkt ubåtsvapen utnyttjas över tiden för att försvåra angriparens transporter på Östersjön. Det nationella perspektivet är i detta koncept närmast övertydligt och näst intill självförsörjande/självtillräckligt, utan några betydande internationella kopplingar. Det är i detta koncept en uttalad målsättning att Sverige själv ska kunna svara för en trovärdig avskräckning genom förmåga till segt och uthålligt motstånd över hela landets yta.”
KV21 anser att alla tre koncepten har för- och nackdelar som kort sammanfattas:
”Med konceptet ’2015’ klarar vi eventuellt att ta emot utländsk hjälp om vi avstår från att försöka påverka angriparen i av honom besatta områden. Konceptet ’Värnpliktsförsvar’ skapar militär närvaro över hela landet men kan knappt störa angriparens inledande operationer och hindra honom att ta begränsade delar av landet samt kan inte säkerställa förmågan att på ett organiserat sätt ta emot hjälp. Konceptet ’Teknikförsvar’ kan sannolikt orsaka angriparen inledande förluster men uthålligheten är låg och frågetecken finns kring om konceptet är ekonomiskt realiserbart på de nivåer som vi i KV21 har haft som arbetshypotes.”
Författarna avslutar med att nuvarande inriktning, enligt Försvarsbeslut 2015, bör bilda utgångspunkt för den framtida utvecklingen, ”främst för att undvika riskfylld transformering i ett säkerhetspolitiskt känsligt läge, men att totalförsvarets målsättning och medel måste revideras och tillföras nya förmågor och fler förband”.
För en fortsättning enligt nuvarande inriktning föreslår man en fördubbling av antalet kvalificerade förband, en snabb översyn av nästa generations mark-, sjö- och flygstridskrafter, robustare försvar med tillgång till lokalförsvarsförband och hemvärn med i princip lika hög beredskap som förband med fast anställd personal samt bildandet av en kvalificerad snabbinsatsstyrka med hög mobilitet och eldkraft att sättas in för skydd av hamnar, flygfält och ledningsplatser.
KV21 är en imponerande, grundlig och ambitiös studie som särskilt lyfter fram behoven inom totalförsvaret.
För det militära försvaret stannar studien vid att hålla fast vid ett tröskelförsvar i väntan på hjälp utifrån.
Argumenten för ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt är delvis inskränkta och tar främst upp de rent militärtekniska aspekterna. Den stora styrkan hos ett sådant värnpliktsförsvar är stödet från befolkningen och att det ökar den allmänna försvarsviljan. Finland har visat att man får just de effekterna av att hålla fast vid den allmänna värnplikten. Den är också väl förenlig med snabb mobilisering och snabb insats av särskilda beredskapsstyrkor som kan sättas in vid överraskande anfall.
