Solidaritetspolitiken och den goda viljan, Anders Björnsson

Flera kommentatorer, däribland Carl Bildt, har observerat att den sittande försvarsberedningens rapport, som avlämnades före jul och som vi har granskat här på sajten, inte med ett ord nämner den militära alliansfriheten. Som svensk huvudlinje nämner rapporten den ”solidariska säkerhetspolitiken”. Ingen av beredningens ledamöter, som representerar samtliga åtta riksdagspartier, har synbarligen haft några invändningar mot detta – alliansföreträdarna betonar också i ett särskilt yttrande ovanstående förhållande.

 Ja, Bildt – han raljerar naturligtvis, som vanligt. Först tar man bort den ursprungliga skrivningen om neutralitetspolitiken (under hans egen statsministerperiod); återstod alliansfriheten. Sedan kvalificeras denna genom tillägget ”militär”. Nu tycks också den formuleringen sorteras ut ur den statliga liturgin. Den före detta stats- och utrikesministern anser att dessa retoriska justeringar inte är utan betydelse för framtiden. Bildt har huggit i sten då och då – man får hoppas att han gör det nu också.

Ändå är politisk vaksamhet av nöden. Svenska folket slår vakt om alliansfriheten, och neutralitetspolitiken har aldrig underkänts i allmänna val. Utländska bedömare betraktar Sverige (liksom Finland) som ett neutralt och alliansfritt land. Men inom den svenska politiska eliten vill man inte höra på det örat. Där gäller ”solidaritet” och ”samarbeten med andra”, alltså med vissa Detta glapp mellan faktisk opinion och (varifrån?) sanktionerade politiska viljeyttringar är inte behagligt.

Det motverkar nationell sammanhållning. Det skapar förvirring. Det leder till minskad trovärdighet för den förda politiken – inom och utom landet. De ansvariga statsorganen blir misskända, och detta alldeles i onödan. Framförallt: ”solidaritetspolitiken” ger dålig vägledning för det lilla landet, för ett småstatsfolk, för fredssträvandena.

Också i sakfrågan finns det således anledning att gå till roten. Solidaritet är ett vackert ord, till skillnad från exempelvis egoism. Solidaritet är någonting som bör finnas i ett samhälle, för att detta inte ska gå sönder. Däremot kan det inte utan vanskligheter översättas till umgänget med andra länder och folk. Om en stat är solidarisk med en annan stat, kan det lätt uppfattas så att den är osolidarisk mot en tredje. Detta tjänar inte den första statens befolkning på.

Alla länder är egoister, och är de det inte, så bör de vara det. Skälet är enkelt: egoisten skadar inga, utom möjligen sig själv. Solidaritet däremot riskerar att ingjuta falska förespeglingar hos ”andra”: vi lovar att komma till hjälp, och när det visar sig att vi måste hjälpa oss själva i första hand, så kommer ingen till hjälp, förmodligen inte heller till vår egen. Detta är ”solidaritetspolitikens” verkligt svaga punkt: vi trappar upp förväntningarna, när vi borde mildra förhoppningarna, det vill säga ingjuta realism snarare än mod.

Något annat behöver sägas i detta sammanhang. Anfall är inte alls bästa försvar. Därför ska Sverige inte ha en anfallsarmé i någon form, i synnerhet inte i ”samarbeten med andra”. Vi ska inte peka ut fiender. Vi bör inte förlita oss på vänner. Vår uppgift är inte att frälsa världen. Bilaterala överenskommelser är för det lilla landet att föredra framför traktatfästa ”förpliktelser”. När kriget bryter ut, finns det inga traktater i världen som står pall. All historisk erfarenhet tyder på detta. Det gäller att vara smidig.

Men det förstår inte de ständigt pratande paktanhängarna. De vill låsa oss. De hänger upp sig på stormakters goda vilja. De önskar fostra krigare, inte försvarare. De värdesätter inte oberoendet utan tror att detta skulle vara säkrat genom ett sällan använt veto vid rådsbordet, vilket är ett formalistiskt betraktelsesätt. Vi bör rusta upp, ja – men endast för vår egen säkerhets skull. Vårt idiotiska deltagande i Afghanistankriget och den huvudlösa krigsinsatsen i Libyen har däremot gjort oss sårbara. Detta var ”solidaritetspolitik” i praktiken! Skadorna tar tid att reparera.

Den anti-ryska propaganda, som bedrivs från regeringskansli och tidningsredaktioner (även nyhetsrapportering ingår i propagandaapparaten), får absolut inte motivera flera avsteg från alliansfrihetslinjen. 2009 års solidaritetsförklaring bör i klarhetens namn och intresse återkallas och inte få fläcka det svenska märket.