Att inte gå i krig för en god saks skull – några aktuella reflexioner, Anders Björnsson

I. När Sverige förköper sig över måttan på ett amerikanskt luftvärnssystem, kommer oundvikligen möjligheterna att bygga egna markstridskrafter till korta. Det handlar om pengar, men också om politik. Den svenska försvarmakens lojalitet måste gälla det egna folket i främsta rummet och dess ”samarbeten” med andra makter komma i andra hand. Vilka vi ska samarbeta med i en allvarlig situation går inte att avgöra på förhand. Konstellationerna i ett krig kan skifta från en dag till en annan.

II. 1900-talets världskrig ger goda – eller onda – exempel på detta. När första världskriget bröt ut stod en trippelallians, Tyskland, Österrike, Italien, mot en västlig entent i vilken Ryssland ingick. Men Italien mälde sig strax ur alliansen. När andra världskriget bröt ut, var Tyskland och Ryssland vapenbröder. Med det tyska anfallet på Sovjetunionen förändrades allianssystemet över en natt. De små nationerna hade att manövrera i denna situation. Lätt var det ej.

III. Sverige hade börjat rusta militärt 1938, vilket var i senaste laget. Då kriget blev verklighet, behövdes nationell samling. Man mobiliserade manskap men anslöt sig inte till någon av koalitionerna. Efter kriget hade vi fått en inhemsk försvarsindustri av världsklass. Var utrustningen som helhet ändå för gammalmodig? De som slår vakt om yrkesarméns och spjutspetstekniken påstår det. Jag lärde mig skjuta artilleri med en haubits från år 1940, en tio-och-en-halva; från fortet sköts sedan med fartygskanoner. Så gjorde man sig av med nästan allt. Tömde förråden, förstörde anläggningar. Ingen ansvarig har fått sota för det.

IV. Satsa på dig själv, inte på nationen. Andra gör jobbet, vi behöver inte folk på marken, fotsoldater, vi går in för cyberhoten istället. Det är den ”nusvenska lösningen”. Den är inte seriös. Betrakta de faktiskt förda krigen!

V. Den andra hållningen, från de mera aktivistiskt sinnade, pekar i riktning mot fatalism. ”För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi”, skrev nyligen den ständigt debatterande generalmajoren Karlis Neretnieks. ”För finsk del är det inte fullt lika uppenbart”, fortsätter Neretnieks. ”Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.” Gissningar. Naturligtvis är inte Finlands geografi mindre utsatt än Sveriges. Men Finland har beslutat att inte utsätta sig!

VI. Båda länderna har historiskt sett gjort utrikespolitiska felbedömningar. Finland uppfattade sig självt under mellankrigstiden som en västerlandets yttersta utpost, mot barbariet. Det var obetänksamt av småstaten. Under kalla kriget blev landet en brobyggare. Det skedde under fortsatt otrygghet. Men Ryssland har egentligen aldrig varit intresserat av att kuva och äga Finland – en börda, ett oroselement i utbyte mot vad? De ryssar som nu kommer till Finland har fredliga avsikter. De vill köpa stan. Det handlar om – ja, pengar.

VII. Man säger att Sverige uppträdde fegt under andra världskriget. Vi skulle ha engagerat oss. Men på vilken sida? Det fanns då, liksom under första världskriget, starka strömningar inom den styrande eliten, även krafter inom socialdemokratin, som ville att vi skulle gå in på Tysklands sida. Kulturellt hörde vi hemma där. Man läste tyska som första främmande språk på läroverken. Tyskland var den ledande industriella och vetenskapliga nationen; landet stod för modernitet. Inför 1914 förekom militära samarbeten mellan det stora och det lilla landet. Det militära etablissemanget var protyskt också 1939. Men i bägge fallen fanns det starka återhållande krafter. Man kan kalla det neutralism eller en strävan efter oberoende. Det krävde i praktiken eftergifter, och folk fick göra avkall på välfärd. Alternativet var etter värre.

VIII. Varför måste Sverige idag välja sida? Man talar om värdegrund. Detta är suspekt. Det finns många stater och kulturer som vi inte känner oss befryndade med. I den muslimska världen råder en allmän misstro mot vårt sätt att leva. Men detta kan inte vara en krigsorsak, från vår sida. Vi måste absolut möta islamsk terrorism, när den kommer oss nära. Men vi bör samtidigt avstå från att kriga i den västerländska civilisationens namn, om vår statliga suveränitet inte är allvarligt ifrågasatt. Vi borde aldrig ha stridit i Afghanistan. Det var rätt och riktigt av Sverige att inte ställa upp på ”muslimsk” sida i Balkankrigen; Sarajevolistan, backad av de progressiva, utgjorde ett svenskt krigsparti. Tyvärr visar sig den typen av ”solidaritet” också i dagens säkerhetspolitiska diskussion. Man ska ta ett direkt ansvar för andra – så låter det. Men åter: det primära ansvaret måste vara riktat mot det egna folket.

IX. Finland stred på tysk sida 1941–44. Det vapenbrödraskapet var knappast ideologiskt. Nog för att det fanns finska hemmanazister och antisemiter och storfennomaner som drömde om att samla alla stamfränder i ett rike. Men för Finland som nation handlade det om överlevande. Mannerheim var ingen tyskvän. I Finland fanns och finns det en kristet-ortodox minoritet, och även judar har bidragit till den finska kulturen. I vinterkriget 1939–40 understöddes Finland av västmakterna – propagandistiskt; av Sverige – materiellt. Men den svenska statsledningen avstod klokt nog från att bli krigförande part; äventyrspolitikerna hade just förts åt sidan. Under andra världskriget var Stockholm Finlands näst viktigaste stad.

X. Våra svenska låtsaskrigare har inte lärt den historiska läxan. De talar om en gemenskap byggd på förnäma ideal. Detta är inte säkerhetspolitiskt relevant. I Nato-kretsen finns det mycket som vi inte har anledning att omfamna; sak samma gäller Ryssland och dess inflytelsesfär. Det betyder inte att vi ska låna oss till att gå i krig för en god saks skull. Vi ska inte göra 1628 års politik till vår, även om Gustav II Adolf i någon mening räddade ”trosfriheten” för vår del av världen. Det var, när allt kommer omkring, inte värt all den förskräckliga förödelsen. Vår tids förödelse kommer att bli betydligt grymmare.

 

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/att-inte-ga-i-krig-for-en-god-saks-skull-nagra-aktuella-reflexioner-anders-bjornsson/
RSS