Månad: december 2021

Boktips 2: Sveriges förhållande till de nordiska grannländerna

av
Sven Hirdman

Bengt Lindroth har i boken Vi som inte var med i kriget – om Sverige, Norden, Europa & Coronan (Carlsson Bokörlag) 2021) gett en mycket insiktsfull skildring av Sveriges förhållande till Norge, Danmark och Finland under andra världskriget och fram till idag. Bengt Lindroth har i decennier som journalist för olika medier bevakat de nordiska länderna och har i denna bok samlat sina erfarenheter av vad som förenar respektive skiljer oss åt.

Bengt Lindroths avgörande slutsats är att den stora skiljelinjen just går mellan dem som var med i kriget, det vill säga Norge, Danmark och Finland, och det land, Sverige, som inte var det. Han belyser hur krigserfarenheterna har präglat samhällsutvecklingen och kulturen långt in i våra dagar. Förutom på egna iakttagelser och intervjuer baserar han sig på en omfattande läsning av alla de berättelser som utkommit i de nordiska länderna och som behandlar erfarenheterna av kriget, av ockupation, av motståndsrörelse samt uppgörelserna efter krigsslutet, respektive hur vi Sverige förhöll oss till det som hände i grannländerna.

Bengt Lindroth visar hur heroiseringen av krigshjältarna och motståndskampen under de första decennierna av efterkrigstiden under senare år efterträtts av en mer nyanserad skildring i Norge, Danmark och Finland av även de mörkare sidorna i behandlingen av motståndarsidan. Arkebuseringar av kollaboratörer, förnedring av tysketöser och deras barn med mera. Vad tyskarna kallar Vergangenheitsbewältigung pågår fortfarande i viss omfattning.

Läs mer

Granatattacker i Mali – ingen skadad, forsvarsmakten.se

av

Tidigt måndag morgon utsattes den multinationella militärbasen i Ménaka i Mali för en raketattack. På basen är bland annat svenska soldater ur specialförbandsinsatsen Task Force Takuba grupperad. Ingen blev skadad i attacken.

Dagen innan, söndag morgon, blev även den tyska FN-campen Camp Castor i Gao beskjuten med granatkastare. Ingen blev skadad. Inne på Camp Castor ligger den svenska FN-campen Camp Estelle, där merparten av den svenska FN-styrkan Minusma är grupperad. Läs pressmeddelande

Noreg gjev USA frisoner, klassekampen.no

av

Den nye forsvarsavtalen mellom USA og Noreg gjer at USA får tilgang til fire militærbasar der amerikanske interesser kan kome framfor norsk lov.

Denne veka går høyringsfristen ut på den nye tilleggsavtalen mellom USA og Noreg, som tidlegare forsvarsminister Frank Bakke-Jensen (H) signerte i april i år.

Avtalen blir rammeverket for det militære samarbeidet mellom Noreg og USA på norsk jord og legg mellom anna opp til at USA får tilgang til fire område der dei kan drive militær aktivitet på norsk jord: Rygge, Sola, Evenes og Ramsund.

Amerikanarane får høve til å disponere områda fritt og byggje om den infrastrukturen dei treng. I avtalen mellom dei to landa står det at norsk lov og suverenitet kan bli utfordra der det kjem i konflikt med amerikanske interesser.

«Det er understreket i avtalen at den inngås med full respekt for norsk suverenitet, norske lover og folkerettslige forpliktelser. I dette ligger en forpliktelse til å følge norsk regelverk, likevel slik at USA ikke anser denne forpliktelsen som gjeldende der det ikke er forenelig med amerikanske tjenstlige behov.» Läs artikel

Arva frå Linge og Milorg, forsvaretsforum.no

av
Asgeir Ueland

Frøet til Heimevernet vart sådd i London ein dag i slutten av mars 1942, då verdas framtid ennå såg dyster ut. Dette var før Stalingrad og El-Alamein, dei to vendepunkta i Den andre verdskrigen.

Jamvel om det den gong berre var eit namn på eit papir, vitnar teksten levert av eit utval om ei viss framtidsoptimisme. Utvalet vart leia av kommandørkaptein Gunnar Hovdenak i Forsvarsdepartementet i London. Heimevernet dukkar med andre ord opp i norsk soge frå handa til ein marineoffiser.

Som med all militær planlegging var det ikkje sikkert at ideen ville flyta. Særskild ikkje så tidleg som i mars 1942. Inspirasjonen var utvilsamt henta frå syn rundt på dei britiske øyer, der det lokale Home Guard farta rundt i byar, landsbyar og marker i jakt på tyske fallskjermjegerar, femtekolonnistar og invasjonsfaren som hang over øyriket dei fyrste krigsåra. Läs arikel

Rethinking hybrid warfare in the age of persistent competition, stratagem.no

av
Julien Bastrup-Birk, served in senior advisory, policy and strategy positions within the UK government

So-called hybrid warfare has been the subject of much debate and doctrinal thinking in recent years, resulting in frenzied thinking within academia and government ministries and even the establishment of dedicated research centres.

The term is now used more or less interchangeably with variants such as ‘non-linear’ operations, ‘sub-threshold’ and ‘grey-zone’ warfare’ and traditional concepts such as ‘indirect’ warfare to describe offensive campaigns that are aimed at securing incremental strategic gains whilst calibrated to remain below the threshold of major war. The emphasis is placed on deniable activities such as subversion, cyberwarfare, interference in financial markets, disinformation, electoral tampering and other covert and indirect influencing methods, alongside traditional warfighting. Although conceptually appealing, there are however at least three issues that arise from the hybrid warfare debate. […]

Ultimately, the risk is that strategists and policy makers send themselves into a conceptual tailspin, devising detailed responses to highly hypothetical, or perceived scenarios. Illustrative of this problem was the speed with which Western commentators pointed to a speech by Russian General Valery Gerasimov in which he described how subversion and propaganda could turn “a perfectly thriving state […] into an arena of fierce armed conflict” as evidence of a new Russian doctrine.Speaking at the time of the Arab Spring, Gerasimov was in fact highlighting his own national security concerns, rather than revealing any kind of strategic intent. Läs artikel

Dags att avsluta krig utan slut i Mali

av
Utgivarna

Sveriges militära insatser i Mali är nu vår största internationella operation.

Sverige har sedan 2015 deltagit i Minusma som är en FN-insats med mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens proposition om förlängning under 2022 föreslås att Sverige fortsättningsvis deltar med ett skyttekompani om 220 soldater.

Regeringen bedömer att insatsen skall börja avvecklas 2023 och vara avslutad vid halvårsskiftet 2024.

Sverige deltar också från början av 2021 i den franskledda insatsstyrkan Takuba som saknar mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens nya proposition föreslås fortsatt deltagande med en specialförbandsstyrka om 150 soldater, den största Sverige haft utomlands under en längre tid, men med en gradvis nedtrappning efter första kvartalet 2022 för att vid årets slut omfatta 20 personer.

Regeringen hävdar att insatsen har folkrättslig grund genom att inbjudan finns från regeringarna i Mali och Niger.

Vi har tidigare visat att den folkrättsliga grunden är svag då inbjudan getts av regeringar som saknar kontroll över stora delar av territoriet och då det pågår konflikter i länderna som liknar inbördeskrig.

Läs mer

Republikens presidents kommentarer till medierna den 2 december 2021, presidentti.fi

av

Med anledning av medieförfrågningar, kommentar av republikens president om Finlands relation till Nato:

”Att Ryssland förhåller sig kritiskt till Natos utvidgning och militära verksamhet är inget nytt. Finland anser att Nato är en faktor som ökar säkerheten och stabiliteten i Europa. Till grunderna för Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik hör att upprätthålla en nationell rörelsefrihet samt valmöjligheter. Detta inbegriper möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. En viktig del av denna helhet är att Natos ”öppet-hus-politik” fortsätter, alltså att möjligheten till medlemskap förblir öppen för länder som uppfyller Natos kriterier. Denna princip upprepades senast för Finlands del då Nordatlantiska rådet besökte Helsingfors i slutet av oktober. Beslut om anslutning av nya medlemmar fattas mellan kandidatlandet och de 30 Natomedlemmarna och beslutet om medlemskap är en fråga för den sökande och Natos medlemsländer.” Läs uttalandet

Finland responds to Russia’s call for guarantees against NATO’s eastward expansion, euractiv.com

av

Russia’s call for guarantees against the NATO alliance expanding eastwards got a swift response from Finnish President Sauli Niinistö, who released a statement emphasising Finland’s “national room to manoeuvre”, including the possibility of military alignment and applying for NATO membership.

Niinistö referred to NATO as a stabilising factor in Europe and mentioned its “Open Door Policy” for new potential members, potentially including Finland.

Before Finland’s response, Putin suggested in a speech to foreign diplomats on 2 December in Moscow, that there be a deal where NATO would commit itself not to accept new Eastern members. Foreign Minister Sergey Lavrov repeated the proposal in a meeting with his American counterpart Antony Blinken.

Russia’s demand sounded to Finland like a return to old Cold War-era spheres of interest and a challenge to the cornerstone of Finland’s foreign, security and defence policy. Läs artikel

Veckans citat

av

”Thucydides is often associated with hard-edged realism, as in the quote “the strong do what they will, the weak suffer what they must.” So it’s easy to see why politicians striking tough-guy poses profess their appreciation. But it’s important to remember that those views are one thread in a tapestry—Thucydides recounts the views of the war’s combatants, but he doesn’t endorse them. In fact, the states that profess those hard-edged sentiments are plunged into ruin by them.”

Från artikeln Det blir krig,  stratagem.no av Anders G. Romarheim leder Senter for Internasjonal Sikkerhet ved Institutt for Forsvarsstudier (IFS)

Putin sets a new red line on NATO expansion, responsiblestatecraft.org

av
Ted Snider, columnist on U.S. foreign policy and history at Antiwar.com.

It is possible to actually measure Washington’s dishonesty. How big is it? It’s about 600 miles.

In 1990, according to declassified documents, Secretary of State James Baker assured Soviet leader Mikhail Gorbachev that NATO would not expand “one inch” east of Germany. Thirty years ago, that was Russia’s red line.

On December 2, that red line moved from one inch to 600 miles as Vladimir Putin said he would now seek a promise that NATO would not expand further east to Ukraine.

Since these assurances, NATO has wandered its way through Hungary, the Czech Republic, Estonia, Latvia, Lithuania, Bulgaria, Romania, Slovakia, Slovenia, Albania, Croatia, Montenegro and Poland. Six hundred miles of broken pledges have brought the U.S. and NATO to the border of Ukraine. […]

Having retreated 600 miles from Gorbachev’s red line, Putin drew a new red line on December 2, seeking “reliable and long-term security guarantees.” Those guarantees “would exclude any further NATO moves eastward and the deployment of weapons systems that threaten us in close vicinity to Russian territory.”

Putin is keenly aware that the red line has moved east 600 miles. At the Munich Conference on Security Policy in 2007, Putin asked the world, “And what happened to the assurances our Western partners made after the dissolution of the Warsaw Pact? Where are those declarations today? No one even remembers them. But I will allow myself to remind this audience what was said. I would like to quote the speech of NATO General Secretary Mr. Woerner in Brussels on 17 May 1990. He said at the time that: ‘the fact that we are ready not to place a NATO army outside of German territory gives the Soviet Union a firm security guarantee.’ Where are these guarantees?” Läs artikel

Varför har Sverige övergett sin politik för fred och avspänning? vf.se

av
Stefan S Widqvist, lärare vid Karlstads universitet

Varför vill försvarsminister Peter Hultqvist (S) allt oftare aktivt delta i militära konflikter utanför vårt lands gränser? På vilket sätt gagnar det strävan efter fred i världen?

Står verkligen den socialdemokratiska rörelsen bakom Hultqvists nya krigsvilja, då han förordar ytterligare svensk militär närvaro i Ukraina?

Hultqvist sände redan 2018 svenska militärer till Ukraina för att utbilda den ukrainska armén. Kommer inte detta nya initiativ från Hultqvist att bidra till att trappa upp konflikten mellan Ryssland och Nato?

Vart har den tidigare inriktningen att bygga fredsprocesser tagit vägen? Varför tar inte utrikesminister Ann Linde i stället diplomatiska initiativ, som riktar in den svenska hållningen i en strävan att medla med fredliga medel? […]

Borde det inte vara så att svensk militär endast deltar i aktiva insatser som har FN:s legitimitet?

Sverige har personal under FN:s flagg i Indien, Pakistan, Jemen, Mali, Västasien och Västsahara. Varför driver krigsminister Hultqvist fram svenska militära internationella insatser som stödjer enskilda länders egenintressen såsom Frankrikes och Sydkoreas eller Natos intressen i Ukraina, Irak och Kosovo? Läs artikel

München och tre julklappstips

av
Mats Björkenfeldt

I det Andra riket, skapat av Bismarck 1871, fick München och Bayern långtgående rättigheter, vilka till en del försvann genom Weimarrepu­bliken 1919. Sedan Frankrike därtill ockuperat Rhenlandet 1923, var det många bayrare som gick i taket, vilket österrikaren Adolf Hitler sökte utnyttja på bland annat Bürgerbräukeller. Hans försök till kupp samma år kom dock att misslyckas. Men han fick flera möjligheter.

Mitt första boktips blir Brendan Simms Hitler. Only the World was Enough (Allen Lane 2019), som skildrar händelserna runt 1923 på ett fascinerande sätt. Så småningom lämnade Hitler München för Berlin och större uppgifter. Men låt oss stanna i München, för lundaprofessorn Svante Nordin har givit ut boken Hitlers München (Natur & Kultur 2018), som lämpar sig väl som en historisk reseguide vid ett besök i staden. Boken fick viss kritik av historikern Mikael Nilsson (Dagens Nyheter d 4/6 2018), men det förtar inte bokens värde. Det är en fördel om man läser de två nämnda böckerna innan man vänder sig till Lion Feuchtwangers mästerverk Framgång (Erfolg), som gavs ut 1930, det vill säga innan författaren visste vad som komma skulle. Hans böcker kom snart nog att brännas av Goebbles. Feuchtwanger hann dock fly landet och bosätta sig i USA. Boken är nu utgiven av Nilsson Förlag 2020. Själv läste jag den som tjugoåring och tyckte att den var bland det bästa jag läst. Det är därför glädjande att boken nu kommit i en ny upplaga. Och boken är fortfarande bland de bästa. ”Das Buch Bayern.” Den skildrar parodisk rättvisa, medlöperi och extrem politik, något ”Robert Kutzner”, det vill säga Adolf Hitler, och ”äkttyskarna” sökte utnyttja.

 

”De lyssnade betagna, lyckliga. Robert Kutzners präktiga stämma, hans rörliga mimik ryckte dem med sig. De glömde att deras stackars värdepapper var värdelösa, deras ålderdomsförsörjning hotad. Så denne man förstod att ge ord åt deras drömmar. Så hans händer kraftigt sopade genom luften, våldsamt slog i talarstolen, märgfullt sträcktes ut, även ironiskt imiterade rörelser, med vilka denna tids enklare skämttidningar karakteriserade judarna. Lycksaliga stirrade de på hans gester, tvang de klumpiga fingrarna, när de satte ölkrusen på bordet, till en särskild försiktighet, för att ej bullret skulle överrösta ett enda av de kosteliga orden.”

Den så kallade Ölkällarkuppen (Hitlerputsch) 1923 fick till följd att han dömdes till fem års fängelse. Han var dock ute efter ett halvår.