Bengt Lindroth har i boken Vi som inte var med i kriget – om Sverige, Norden, Europa & Coronan (Carlsson Bokörlag) 2021) gett en mycket insiktsfull skildring av Sveriges förhållande till Norge, Danmark och Finland under andra världskriget och fram till idag. Bengt Lindroth har i decennier som journalist för olika medier bevakat de nordiska länderna och har i denna bok samlat sina erfarenheter av vad som förenar respektive skiljer oss åt.
Bengt Lindroths avgörande slutsats är att den stora skiljelinjen just går mellan dem som var med i kriget, det vill säga Norge, Danmark och Finland, och det land, Sverige, som inte var det. Han belyser hur krigserfarenheterna har präglat samhällsutvecklingen och kulturen långt in i våra dagar. Förutom på egna iakttagelser och intervjuer baserar han sig på en omfattande läsning av alla de berättelser som utkommit i de nordiska länderna och som behandlar erfarenheterna av kriget, av ockupation, av motståndsrörelse samt uppgörelserna efter krigsslutet, respektive hur vi Sverige förhöll oss till det som hände i grannländerna.
Bengt Lindroth visar hur heroiseringen av krigshjältarna och motståndskampen under de första decennierna av efterkrigstiden under senare år efterträtts av en mer nyanserad skildring i Norge, Danmark och Finland av även de mörkare sidorna i behandlingen av motståndarsidan. Arkebuseringar av kollaboratörer, förnedring av tysketöser och deras barn med mera. Vad tyskarna kallar Vergangenheitsbewältigung pågår fortfarande i viss omfattning.
Den samtidiga skildringen av Sverige och hur vi förhöll oss till grannländerna lyfter fram den hjälp och det stöd vi gav, men visar också på den djupa erfarenhetsklyftan, vilken påverkat det nordiska samarbetet under hela efterkrigstiden – från förslaget om ett skandinaviskt försvarsförbund 1948, till förhandlingarna om inträde i EU och om försäljning av svensk krigsmateriel till de nordiska grannländerna. Bengt Lindroth diskuterar också hur vi i Sverige sedan 1980-talet fått en kulturdebatt och historikerstrid om vårt eget agerande under världskriget. Handlade vi i alla situationer moraliskt rätt eller inte?
Bengt Lindroths bok kompletterar på ett djupare sätt Henrik Berggrens böcker om Landet utanför – Sverige och kriget 1939–1940, 1940–1942, 1943–1945 (Norstedts förlag). Den bidrar verkligen till en större förståelse av förhållandet mellan de nordiska länderna in i våra dagar och är därför mycket aktuell och angelägen.
För den som vill tränga djupare in i de nordiska ländernas förhållanden under andra världskriget föreligger ett utmärkt arkivmaterial i aktstycken utgivna av utrikesdepartementet efter krigsslutet samt i motsvarande skrifter av norska utrikesministeriet. Jag vill här framhålla följande verk:
En serie om tre volymer utgivna av norska UD 1947 om relationerna med Sverige under kriget. Det är en aktsamling innehållande alla de diplomatiska och andra framställningar som den norska legationen i Stockholm och exilregeringen i London gjorde till svenska regeringen under kriget. De behandlar de praktiska problem som Norge utsattes för genom den tyska ockupationen, transittrafiken, flyktingarna, hjälpbehoven med mera. Det är både ris och ros från norsk sida. Svenska svar på de norska framställningarna finns också med.
Ett motsvarande verk från svensk sida är Handlingar rörande Sveriges politik under Andra Världskriget, Aktstycken utgivna av kungl. Utrikesdepartementet 1947. Ett par volymer behandlar Frågor i samband med norska regeringens vistelse utanför Norge 1940–1943. De är en pendang till de norska volymerna innehållande den svenska diplomatiska korrespondensen. Två andra volymer behandlar specifikt transiteringarna mellan Norge och Tyskland 1939 och 1940. Dock har jag inte hittat någon motsvarande volym/aktstycke om transiteringen av Engelbrechtdivisionen från Norge till Finland och östfronten 1941.
Utomordentligt intressant är det av UD utgivna aktstycket Förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940 från 1947. Det innehåller all diplomatisk korrespondens från de svenska beskickningarna 1939–40 om den tyska uppladdningen inför kriget, skildrad dag för dag, på slutet timma för timma. Flest telegram är från den svenska beskickningen i Berlin. Det var ingen brist på underrättelser även om de ofta var svåra att tolka. Det finns även med tyska krigsplaneringsdokument, som man fått tillgång till efter kriget
Min andra favoritvolym är boken Sveriges förhållande till DANMARK och NORGE under krigsåren. REDOGÖRELSER avgivna till den svenska utrikesnämnden av ministern för utrikes ärendena 1941– 1945. (Norstedts 1946). Den är skriven på en klassisk, nykter kanslisvenska och visar hur man på svensk sida år för år bedömde relationerna med Norge och Danmark och den interna situationen i dessa länder. Det ger en klar bild av svensk utrikespolitik på högsta nivå. Intressant är att det största diplomatiska ärendet med Norge visar sig vara interneringen av de norska fartygen i Göteborgs hamn, inte transiteringarna. Transiteringen av Engelbrechtdivisionen nämns endast med en mening, möjligen därför att den inte ansågs beröra de bilaterala förbindelserna med Norge och dessutom behandlats utförligt i offentligheten.