Commentary: Finland and Sweden joining NATO is a greater security dilemma than solution, channelnewsasia.com

av
Caroline Kennedy-Pipe, professor of war studies and Azal Ashraf, lecturer in the School of Politics and International Relations at Loughborough University.

The Kremlin has issued an ominous warning to the North Atlantic Treaty Organization (NATO) about the consequences for the Baltic if it allows Sweden and Finland to join the alliance, as has been widely reported.

Dmitry Medvedev, a former president and a close ally of Russian President Vladimir Putin, said: ”There can be no more talk of any nuclear-free status for the Baltic – the balance must be restored. Until today, Russia has not taken such measures and was not going to”. […]

But the move to join NATO carries risks for both states, which have maintained a delicate balance of sitting with the West while not antagonising their powerful neighbour. Indeed, the two Scandinavian countries joining NATO provides more of a security dilemma than it does a security solution.

The idea of a “security dilemma” was identified by American Cold War scholar John Herz in 1951. When weaker states seek to increase their power to balance a stronger state, as the Scandinavians are planning to by joining NATO, the stronger state (Russia in this case) will likely consider this a threat and then respond accordingly. […]

Non-alignment has historically meant the ability to stand aside from any such confrontation and protect specific national interests away from a broader global game. That status has permitted Sweden and Finland, as well as countries such as Austria, to remain staunchly independent.

To relinquish that status will transform Scandinavia and take NATO even closer to confrontation with Russia. Läs artikel

Finland och Sverige har blivit hett stoff i de amerikanska medierna, hbl.fi

av

[…] Inom den internationella politiken betraktas nordborna som seriösa, ärliga, samarbetsvilliga, realistiska och förnuftiga. Det är ingen hemlighet. Vad man tycker om ett finskt eller svenskt Natomedlemskap har man däremot varit betydligt mer fåordig om. Mest beror det på att man önskat hålla sig utanför den offentliga debatten. […]

För det mesta är tongångarna positiva.

Ledarredaktionen på Washington Post gick på torsdagen starkt ut med en rubrik som förkunnade att Finlands och Sveriges plats är i Nato.

Ett finskt och svenskt medlemskap är någonting som USA och resten av militäralliansen borde välkomna, skriver tidningen som också noterar det redan existerande nära samarbetet med Nato och de betydande diplomatiska, ekonomiska och militära resurser som bägge länder besitter och som skulle gagna Nato. […]

Men alla är inte beredda att omedelbart rulla ut den röda mattan för de nordiska nykomlingarna. Det ryska kärnvapenskramlet och det faktum att ett finskt medlemskap skulle innebära en ny, nästan 1 300 kilometer lång gemensam gräns mellan Nato och Ryssland, oroar somliga proffstyckare.

– Det finns en reell risk att Nato skulle behöva försvara Finland och Sverige mot en rysk attack. Om de inte litar tillräckligt på sina egna arméer, så blir alliansen sårbar precis när risken för en konflikt med Ryssland ökar.

Så skriverChristopher S. Chivvis, säkerhetspolitisk expert på den kända tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace.

På den mindre kända tankesmedjan Defense Priorities uttrycker sigBen Friedman ännu skarpare när han säger att Finland inte har någon automatisk rätt till medlemskap och att USA fortfarande ska välja själv vem man vill försvara.

Men de här rösterna verkar vara undantag som kontras bland annat av Ivo Daalder, USA:s före detta Nato-ambassadör, som påpekar att Finland har en mycket kapabel militär som kan hjälpa Nato att trygga Baltikums säkerhet. Läs artikel

Så här har Estland direkt militär nytta av ett finskt Natomedlemskap, svenska.yle.fi

av

Om Finland blir medlem i Nato ökar det genast Estlands säkerhet i luften och till sjöss. Det säger de två mest inflytelserika militära experterna i Estland till Svenska Yle.

– Om Finland blir medlem i Nato har det en enorm betydelse för Estland. Då kan vi upprätthålla en direkt och kort sjöförbindelse också under krigstid.

Det säger Leo Kunnas, överstelöjtnant i den estniska reserven och parlamentariker för det högerpopulistiska partiet Ekre.

– Ännu större betydelse skulle det ha för luftrummet och luftförsvaret. Då kan det finska flygvapnet genast ge stöd åt Estland från finsk mark. […]

Stödet för att Finland blir medlem i Nato är väldigt stort bland den estniskspråkiga majoriteten. Den åsikten dominerar helt den offentliga debatten. Anledningen är främst att det är lättare att försvara Estland från Finland än från ett nuvarande Natoland.

Om det är bra för Finlands eget försvar diskuteras inte i estniska medier.

Både Herem och Kunnas konstaterar ändå att Finlands försvar är starkt redan idag. Estland har helt enkelt mindre att ge Finland än att få av Finland. […]

nget av de tre baltiska länderna har ett eget flygvapen. I stället bevakas baltiskt luftrum av andra Natoländer enligt ett roterande system. Herem erkänner utan omsvep att Estland inte har mycket att erbjuda Finland.

– Vi kan bara erbjuda en nödvändig lägesbild över vårt luftrum.

Herem utgår ifrån att Finland som Natomedlem skulle göra en betydande satsning på flygvapnet.

– Det är starkt idag och när ni får era F35-stridsflygplan blir det utan tvekan också mycket bra. Läs artikel

Jag minns mitt lumparliv, värnamo.nu

av
Gert Olsson

Det var med blandade känslor jag satte mig på tåget till Hässleholm. Det var en ny verklighet som jag inte visste vad den skulle innehålla. Det tog inte lång tid innan man hade mött alla sina kamrater och installerat sig på logementet. Från första stund utvecklades en kamratskap och känsla av samhörighet i gruppen. Som alla andra som gjort lumpen är det, så här efter alla år, de glada minnena som lever kvar. Den känsla av gemenskap, att visa hänsyn och respekt som utvecklades har präglat mitt liv sedan dess.

Det hände en hel del under lumpartiden och allt var inte enligt reglerna. I samband med en övning fick undertecknad och en kamrat i uppgift att kolla en bro och att undersöka en väg förbi om bron skulle sprängas. Vi satte oss på post och konstaterade att de hände inget så efter en timme bestämde vi oss för att åka och fika. Det utan att vi hade märkt ut någon alternativ väg. När vi kom tillbaka stod ett kompani fast i skogen eftersom vi inte märkt ut någon alternativ väg. Bron var alltså sprängd. När vi kom tillbaka var befälen skogstokiga och använde ett språk som inte går att skriva ut. De värnpliktiga var heller inte särskilt muntra eftersom de blev utan lunch. Vi hade att ligga lågt ett tag efter detta. Läs artikel

Britt-Marie Mattsson: Putin har bestämt takten i Natofrågan, gp.se

av

[…] Det är en stor kontrast till hur det gick till när Sverige både beslutade om alliansfrihet – som skulle syfta till neutralitet i krig – och att inte utveckla egna eller hantera andra länders kärnvapen. 1968 var den svenska linjen, efter långa överväganden, studiecirklar och säkerhetspolitiska bedömningar fastslagen. Nu säger socialdemokratiska källor att Palmetiden är över. Det innebär att partiets mest erfarna röster från början avskrivs som ointressanta. Det gäller många, från FN:s tidigare vice generalsekreterare Jan Eliasson, den förra utrikesministern Margot Wallström och den tidigare ministern och kabinettssekreterare Pierre Schori till de tidigare socialdemokratiska statsministrarna. Även äldre nedrustningsexperter och diplomater som Hans Blix och Rolf Ekéus röster skall inte höras.

Däremot är det intressant att den privatägda vapenindustrin är en med de nuvarande politikerna i regeringen likställd aktör. Vid det hemliga högnivåmötet om Nato – som hölls i Finland för en tid sedan med den finländske presidenten som värd – fanns inte bara Sveriges finansminister Mikael Damberg med från svensk sida, utan också Jacob Wallenberg från Investor. Majoritetsägare i det snåriga och i ett för utomstående svårgenomträngliga vapenkomplexet där mutaffärer och oegentligheter under samlingsnamnet ”Bofors” varit en del. Läs artikel

Veckans citat

av

Under mina funderingar kom jag alltså tillbaka till den grunduppfattning som jag sökt utveckla i min Moskvarapportering. Lustigt nog hörde jag kamrater i tjänsten förvåna sig över att jag, som under kriget varit så ”ryssvänlig”, nu hade blivit så sträng i mitt bedömande av rysk politik. Det är en rätt ingrodd vana i många svenska kretsar att rubricera personer såsom ”finlandsvänner” eller ”ryssvänner” eller något dylikt. Jag har till och med blivit kallad för ”en nutida mössa”. Det är en benämning, som man inte precis behöver skämmas för. De mest framstående ”mössorna” i vår tid har väl varit de båda presidenterna Paasikivi och Kekkonen. Begreppet ”mössa” hade uppkommit i 1700-talets Sverige-Finland och kan till nöds appliceras även på 1900-talets Finland. Däremot låter ”mössa” ganska meningslöst i 1900-talets Sverige, som ju icke har samma geografiska respektive strategiska läge i förhållande till Sovjetunionen som det gamla Sverige-Finland eller det nutida Finland.

Emellertid skulle jag helst vilja svara med de ord som Topelius i ”Fältskärns berättelser” lägger i den unge Linnés mun: ”Varken hatt eller mössa utan barhuvad som den gode Guden skapat mig.”

Det har nämligen alltid förefallit mig ligga något skevt i att som svensk diskutera utrikespolitik med utgångspunkt från sådana begrepp som ”finlandsvän” eller ”ryssvän” eller ”engelskvän”. Svensk utrikespolitik är väl ändå avsedd att tjäna Sveriges intressen. Visserligen vill jag inte driva tesen till hundraprocentig tillämpning. Jag tyckte till exempel under kriget, att vi av ren vänskap för det finska folket kunde tillåta oss en generösare politik än vad som kunde motiveras ur rent svenska intressesynpunkter. Däremot reagerade jag då andra finlandsvänner gick så långt att de ville identifiera Sveriges intressen med Finlands under fältropet: ”Finlands sak är vår.”

Utan mycken vånda sköt jag alltså åt sidan allt dylikt tal om ”vänskap” för det ena eller andra landet.

 

Ambassadören Gunnar Hägglöf (1904-1994), Fredens vägar 1945-1950 (P. A. Nordstedt & Söners Förlag, 1973)

Debatt: Kunskapssamhällets spjutspetsar, sydostran.se

av
Anders Björnsson

Spioneri har ansetts vara världens nästa äldsta yrke – ”The Second Oldest Profession”.

Och ett framgångsrikt sådant, för spionernas verksamhet har nog i allmänhet bidragit till att dämpa konflikter, snarare än att utlösa dem. Man vet att motståndaren är välinformerad, då måste man skärpa sig, göra bättre ifrån sig. Industrispionage – amerikanskt, japanskt, kinesiskt i den ordningen – har rimligen påskyndat den ekonomiska tillväxten och ökat välståndet i många länder under den moderna epoken.

Det statligt organiserade spioneriet, eller kunskapsinhämtandet, kallas för underrättelsetjänst. Den kan vara militär eller civil och fungerar som en avancerad form av tillämpad samhällsforskning. […]

Och nog verkar det som om spioncentraler och underrättelseorgan var bättre införstådda med förspelet till det ryska angreppskriget mot Ukraina än exempelvis rent akademiska institutioner. Många experter, även sådana i uniform, tog för det mesta miste i sina prediktioner om vad som var att vänta. Informationer från västliga underrättelseorgan träffade oftare rätt. De förutsade krigsutbrottet, antagligen efter att ha fått budskap från personer i motpartens tjänster. År 2003 larmade och avrådde CIA den amerikanske presidenten från en attack mot Irak – varningarna var förgäves, med förödande följder för många människor. […]

Kunskaparna däremot utvärderas kontinuerligt. De ryska säkerhetsorganen begick av allt att döma grava misstag inför Rysslands angrepp på Ukraina. Man får tänka sig, att de föll offer för ett politiskt motiverat önsketänkande. Vilket snart nog kommer att straffa sig. Det är egentligen så med all forskning och efterforskning. Fuskarna föses åt sidan. Inom nyhetsjournalistiken är det inte alltid så, tyvärr. ”Kolla aldrig en bra story!” är och förblir en medial yrkesjargong.

Agenterna, spionerna och kunskaparna kan vi sannolikt inte undvara. Läs artikel

Internationell rätt, en optisk illusion? lesoir.be

av
Olivier Corten, professor vid ULB, Center for International Law, för Carta Academica

Googleöversatt.

Den ryska invasionen av Ukraina, med åtföljande massakrer och förstörelse, har gett upphov till paradoxal retorik. Å ena sidan har det förekommit frekventa vädjanden till internationell rätt, som fördömer de brott som Ryssland begått på initiativ av dess ledare, Vladimir Putin. Å andra sidan har själva existensen av denna rättighet ifrågasatts, särskilt med tanke på dess oförmåga att förhindra det inträffade. Denna retorik tyder på en relativt vanlig optisk illusion som vi här skulle vilja lyfta fram: den som å ena sidan består i att inte se folkrätten där den finns och å andra sidan att se den där den inte är.

Den första tendensen härrör från diskursen enligt vilken detta krig skulle vara utan motstycke och skulle markera (eller tillkännage) slutet på den internationella rättsordning som upprättades med Förenta Nationernas stadga, 1945. Det är ändå vanligt att observera att militären interventioner har aldrig försvunnit från den internationella scenen, vare sig under det kalla kriget (Vietnam, Kambodja, Nicaragua eller Kuba å ena sidan; Ungern, Tjeckoslovakien eller Afghanistan å andra sidan) eller efter murens fall (massiva bombningar av Jugoslavien 1999) , invasion sedan ockupation av Irak 2003 eller Kongo 1998, Jemen sedan 2015…). […]

På samma sätt bör det noteras att de ryska motiveringarna för invasionen av Ukraina inte på något sätt är original. Det första, baserat på det ”existentiella hotet” som tynger Ryssland, återger det ”förebyggande krig” som användes av Bush-administrationen för att delta i militära kampanjer i Afghanistan (2001) och sedan i Irak (2003). Den andra, som består i att fördöma ett påstått ”folkmord” som den ryska interventionen ska sätta stopp för, upprepar nästan exakt den diskurs som motiverade Natos attack mot Jugoslavien 1999,

Men exakt, kan vi fortfarande tala om internationell rätt när dess mest grundläggande principer regelbundet kränks av just de människor som är tänkta att genomdriva den? Läs artikel

Citat

av

“Sweden and Finland joining Nato would improve the security situation in the Baltic region. We will be able to better supervise and control the Baltic region from the military point of view. But this will also strengthen Nato as an organisation,” Nauseda (Lithuania’s president) the Financial Times. April 17th

British aircraft carrier visits remote island in Norwegian Arctic, thebarentsobserver.com

av

NATO naval presence in the North Atlantic remains high after a series of exercises in Norway and Iceland. This week, Britain’s biggest warship made a stopover at Jan Mayen, the Norwegian outpost with 20 people working for the Meteorological Institute and the Armed Forces. […]

The ”HMS Prince of Wales” made a rare visit to Jan Mayen before sailing deeper into the Arctic for harsh cold climate operations.

In 2020, a U.S. Air Force team’s visit to Jan Mayen made headlines. The American military specialists came to the island to inspect the runway to assess whether larger U.S. Air Force transport planes could land there or not. Located centrally between Iceland, Greenland, northern Norway and Svalbard, Jan Mayen holds an important position for planes operating in the North Atlantic in a conflict scenario involving Russia’s Northern Fleet.

For Russia, access to the deeper Norwegian Sea from the shallow Barents Sea is considered strategically important in the so-called bastion defense concept, aimed at protecting the country’s fleet of nuclear ballistic missile submarines. Läs artikel

 

Kriser och hot kan vi bara möta gemensamt, trelleborgsallehanda.se

av
Ann-Sophie Hansson, ordförande LO-facken i Trelleborg Erol Dramer, ordförande LO-facken i Malmö Laila Olsen, ordförande LO-facken i Staffanstorp Agneta Persson, ordförande LO-facken i Vellinge

Kriget i Ukraina påverkar också oss i Sverige. Ryssland har visat att de inte respekterar den europeiska säkerhetsordning som bygger på samarbete och nationellt självbestämmande. I diskussionen om Sveriges beredskap är det självklart för oss i LO att delta. […]

LO stödjer regeringens beslut att stärka Sveriges försvar och att stödja Ukraina med svenska vapen. Ukraina har rätt att försvara sig. Det var också bra att regeringen återinförde den allmänna värnplikten, som avskaffades av den moderatledda regeringen 2010.

Ett starkt totalförsvar som kan försvara vårt territorium och vår demokrati är nödvändigt i en orolig tid. Vårt försvar ska kunna stå emot både traditionella och nya säkerhetshot som terrorism, konfliktrisker som följer av klimatförändringar och pandemier liksom attacker på samhällsviktiga IT-system.

Kriser och hot kan vi bara möta gemensamt, aldrig var och en för sig. Ett starkt militärt försvar, förankrat hos vanligt folk visar omvärlden att vårt land tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. Läs artikel

Söndagsskola: Svensk säkerhetspolitik, del 2, sydostran.se

av
Stig-Björn Ljunggren, politisk redaktör

En inte helt orimlig startpunkt för att förstå svensk säkerhetspolitik idag är slaget vid Poltava 1709.

Då stoppades den svenska ambitionen att vara en stormakt i Norra Europa som dominerade Östersjön. Men det kom att ta 100 år för oss att begripa det. Under 1700-talet hade Sverige flera krig och var ett tag illa drabbat av ryska härjningar utefter vår kust. Men det hände ibland under denna period också ibland tillämpade ”neutralitet” som utrikespolitiskt medel.

I början av 1800-talet drabbades världen av det som kallas för Napoleonkrigen. Här ställde sig Sverige på Englands sida och när vi vägrade att gå med i en ekonomisk blockad mot dem fick Sverige ett ultimatum av Frankrike och Ryssland: Delta i blockaden, eller det blir krig.

Sverige vägrade. Kungen, Gustav IV, var övertygad om att Napoleon var Antikrist och därför borde nedgöras. Hans starka religiositet spelade här stor roll. […]

Bränd av 1809 års krig kom således Sverige att anpassa sina utrikespolitiska ambitioner till en bister verklighet som säger att länder bör göra en realistisk bedömning av sina möjligheter att bestämma över andra nationer.

Den käftsmäll som Sverige fick – vi förlorade 1/3-del av territoriet och en 1⁄4-del av befolkningen – lade således grunden till en ny säkerhetspolitisk doktrin. Svenska folket kom att få den fred de önskade.

Och gradvis kom de krafter i landet som önskade återupprätta stormaktstraditionen, eller åtminstone ge ryssarna på käften, att få allt mindre inflytande. Men för att den försiktiga hållningen skulle kristalliseras så krävdes att politiken prövades inför verkligheten. Och till det behövdes 2 världskrig.

Detta ska vi återkomma till. Läs ledaren