Söndagsskola: Svensk säkerhetspolitik, del 2, sydostran.se

Stig-Björn Ljunggren, politisk redaktör

En inte helt orimlig startpunkt för att förstå svensk säkerhetspolitik idag är slaget vid Poltava 1709.

Då stoppades den svenska ambitionen att vara en stormakt i Norra Europa som dominerade Östersjön. Men det kom att ta 100 år för oss att begripa det. Under 1700-talet hade Sverige flera krig och var ett tag illa drabbat av ryska härjningar utefter vår kust. Men det hände ibland under denna period också ibland tillämpade ”neutralitet” som utrikespolitiskt medel.

I början av 1800-talet drabbades världen av det som kallas för Napoleonkrigen. Här ställde sig Sverige på Englands sida och när vi vägrade att gå med i en ekonomisk blockad mot dem fick Sverige ett ultimatum av Frankrike och Ryssland: Delta i blockaden, eller det blir krig.

Sverige vägrade. Kungen, Gustav IV, var övertygad om att Napoleon var Antikrist och därför borde nedgöras. Hans starka religiositet spelade här stor roll. […]

Bränd av 1809 års krig kom således Sverige att anpassa sina utrikespolitiska ambitioner till en bister verklighet som säger att länder bör göra en realistisk bedömning av sina möjligheter att bestämma över andra nationer.

Den käftsmäll som Sverige fick – vi förlorade 1/3-del av territoriet och en 1⁄4-del av befolkningen – lade således grunden till en ny säkerhetspolitisk doktrin. Svenska folket kom att få den fred de önskade.

Och gradvis kom de krafter i landet som önskade återupprätta stormaktstraditionen, eller åtminstone ge ryssarna på käften, att få allt mindre inflytande. Men för att den försiktiga hållningen skulle kristalliseras så krävdes att politiken prövades inför verkligheten. Och till det behövdes 2 världskrig.

Detta ska vi återkomma till. Läs ledaren