Under mina funderingar kom jag alltså tillbaka till den grunduppfattning som jag sökt utveckla i min Moskvarapportering. Lustigt nog hörde jag kamrater i tjänsten förvåna sig över att jag, som under kriget varit så ”ryssvänlig”, nu hade blivit så sträng i mitt bedömande av rysk politik. Det är en rätt ingrodd vana i många svenska kretsar att rubricera personer såsom ”finlandsvänner” eller ”ryssvänner” eller något dylikt. Jag har till och med blivit kallad för ”en nutida mössa”. Det är en benämning, som man inte precis behöver skämmas för. De mest framstående ”mössorna” i vår tid har väl varit de båda presidenterna Paasikivi och Kekkonen. Begreppet ”mössa” hade uppkommit i 1700-talets Sverige-Finland och kan till nöds appliceras även på 1900-talets Finland. Däremot låter ”mössa” ganska meningslöst i 1900-talets Sverige, som ju icke har samma geografiska respektive strategiska läge i förhållande till Sovjetunionen som det gamla Sverige-Finland eller det nutida Finland.
Emellertid skulle jag helst vilja svara med de ord som Topelius i ”Fältskärns berättelser” lägger i den unge Linnés mun: ”Varken hatt eller mössa utan barhuvad som den gode Guden skapat mig.”
Det har nämligen alltid förefallit mig ligga något skevt i att som svensk diskutera utrikespolitik med utgångspunkt från sådana begrepp som ”finlandsvän” eller ”ryssvän” eller ”engelskvän”. Svensk utrikespolitik är väl ändå avsedd att tjäna Sveriges intressen. Visserligen vill jag inte driva tesen till hundraprocentig tillämpning. Jag tyckte till exempel under kriget, att vi av ren vänskap för det finska folket kunde tillåta oss en generösare politik än vad som kunde motiveras ur rent svenska intressesynpunkter. Däremot reagerade jag då andra finlandsvänner gick så långt att de ville identifiera Sveriges intressen med Finlands under fältropet: ”Finlands sak är vår.”
Utan mycken vånda sköt jag alltså åt sidan allt dylikt tal om ”vänskap” för det ena eller andra landet.
Ambassadören Gunnar Hägglöf (1904-1994), Fredens vägar 1945-1950 (P. A. Nordstedt & Söners Förlag, 1973)